Rootsy logo  
Rootsy logo
Bäst 2017 enligt Magnus Östnäs

The Secret Sisters
You don’t own me anymore


Tredje skivan från Muscle Shoals-systrarna höll aldrig på att bli av. Nu är den Grammy-nominerad och ett statement i stämhantering.
www.lira.se/skivrecension/you-dont-own-me-anymore/

Price, Margo
All American Made


Margo Price går vidare på den inslagna vägen och sjunger om sociala orättvisor, skillnader mellan män och kvinnor. »A Little Pain« låter Muscle Shoals soul och »Do Right By My« har fått gospel-feel genom McCrary Sisters. »All American Made« är en låt som hängt med sedan Prices dagar med Buffalo Clover tillsammans med maken Ivey. Price och Ivey kommer ur folksångscenen och har den politiska medvetenheten med sig sedan dess. Och visst är det befriande med folk som pratar klassmedvetenhet med trovärdighet och med en passning till de som tittar på USA som en förebild för lönebildning. En platta att ta med sig in i valåret 2018 helt enkelt.
www.rootsy.nu/recension.php?id=2829


The Waterboys
Out of all this blue


Efter ett 00-tal med ett minskat utflöde tycks Mike Scott ha hittat en ny källåder. Scotts kraftfulla, soulsvedda band med basisten David Hood och keyboardisten Paul Brown som andegivare fortsätter den amerikanska resan med nya inslag från Nippon.
www.lira.se/skivrecension/out-of-all-this-blue/


Angaleena Presley
Wrangled


Coalminers-dottern från Kentucky kom tillbaka med »Wrangled«, en bunt nya skarpa, jordiga sånger om inkrökt religiositet, fördomar, chauvinism och mentala tvångströjor. I sina bästa stunder är Presley en låtskrivare i samma klass som Jason Isbell. Fast mer direkt och i linje med Loretta Lynns »Fist city« och »Don't Come Home A-Drinkin' (With Lovin' on Your Mind)«.
www.rootsy.nu/recension.php?id=2796

Daniel Romano
Modern Pressure


No more art! står tryckt på Daniel Romans t-shirt och så åker han vidare med Nobelpristagaren, med den för tidigt frånryckte Beatlen och med den oefterliknelige och i skuggan av Paul och John ställde George På Harrison – lyss till sitaren i »Impossible green« och till Harrisons trippelskiva »All things must pass«. Vansinnigt begåvat och oemotståndligt.
www.rootsy.nu/recension.php?id=2796


Sara Parkman och Samantha Olanders
Matriarkerna


Det är skitigt och rått, fyllt av mylla och bark och samtidigt så rågat med briljant spelmanskap och skir skönhet.


Mike Barnett
Portraits in fiddles


På »Portraits in fiddles« har Barnett samlat sina gamla idoler Grisman, Trischka, gitarristen Bryan Sutton och fiddlaren Bobby Hicks plus ett antal andra av bluegrass-scenens absoluta toppnamn.


Trouble no more: The Bootleg Series Vol. 13: Trouble No More 1979–1981
Bob Dylan


Äntligen! säger vi som länge hållit denna tid i Dylans skapande högt. Live-versioner, outtakes och alterntiva versioner. Sublimt. Sublimt. Sublimt.


Årets adjö

Glen Campbell sade »Adiós« med skivan och låten »Arkansas Farmboy«. Tack för musiken!


Konserter

Cale Tyson
Twang, Södermalm, maj


Liksom Sturgill Simpson och Daniel Romano återvänder Tyson till rötterna. Liksom Simpson och Romano undviker Tyson elegant klichéstaplande, på något märkligt sätt lyckas han alltid skära bort receptionshistorian och de traderade lagren och hitta fram till kärnan. Och han gör det med en röst som är så sorgsen att man måste kisa en extra gång för att slå fast att det inte är något av Hank Williams själ som irrar kring i den lilla källarlokalen på östra Södermalm, där Levin-gitarrerna, mandolinerna och en och annan pedal-steel skulle kunna berätta historier från vägarna.
www.lira.se/en-sorgsen-stjarna-i-vardande/

John Prine
Cirkus, Stockholm


På Cirkus i Stockholm visade John Prine varför han, inne på sitt femte decennium som låtskrivare och artist, tillhör country- och folkscenens levande panteon. Prine möts av stående ovationer när han öppnar kvällen med Love, love, love från German afternoons. Två timmar senare merengue-dansar han sig ut efter en episk Lake Marie och återvänder för Paradise där Amanda Shires och gitarristen Jason Wilbur en gång för alla plockar låten ur händerna på John Denver.
www.lira.se/john-prine-fortsatter-att-satta-djupa-avtryck/


Bob Dylan Waterfront, 2 april

On a night like this fick vi en stundtals blytung, stundtals uppsluppen, stundtals nonchalant Nobelpristagare inför ett spikat Waterfront i ett Stockholm där tussilago trängde sig upp ur asfalten och kajerna fylldes med spirande romanser. Det som började som ett skepp i nöd utvecklade sig till ett nåderikt hamnkvarter där höjdpunkterna framförallt kom när Dylan klev undan från pianot, greppade tag i tre-fots-micken och blåste glöd i »Love Sick«, »Autumn Leaves« och »Why try to change me now«. Vi kan återigen konstatera att en kväll med croonern, inkarnationen från Duluth, i vit hatt och Malevitj-kostym är som ingen annan.
www.rootsy.nu/artikel.php?id=341


Rootsy-konvent hos Leffe i Avesta

Chip Taylor sitter vid ett bord och äter köttgryta när den kringresande vandraren, gatumusikern, vittnet och delklyvningen av legendernas Hank och Gram, osedd kliver in i träbyggnaden och döljer ett leende under den vita bredbrettade Stetson-hatten. Doug Seegers möter min blick: Hi man! Good to see you! Och går vidare.
»Good to see you to.« Välkommen in i drömspelet. Här råder drömtid. Personerna klyvas, fördubblas. Tid och rum existera icke. Med öppna ögon möter drömmaren gestalterna av allt som någonsin sjungits och diktats. Här i den frusna fristaden. Ett stenkast från visenterna. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen på Rootsy-konventet hos Leffe i Avesta. Och som det var sagt röjdes spår i snön. Och farkosten, den låg kvar.
www.rootsy.nu/artikel.php?id=337


Amanda Shires
Station Inn, Nashville


Fiddlaren och singersongwritern Amanda Shires fick priset som årets Emerging artist på Americana Honors and Awards under Americanafest i Nashville i september. Jag har sett Amanda Shires i duospel med maken Jason Isbell, som ensam öppningsakt till John Prine och som en av medlemmarna i Isbells 400 Unit, men aldrig så självklar som under konserten på legendariska bluegrass-stället Station Inn i Nashville under festivalens tredje kväll.
www.lira.se/amanda-shires-prisad-pa-americanafest-i-nashville/


Jason Isbell & The 400 Unit
Münchenbryggeriet, Stockholm 12 november 2017


I hjärtat av Bergman-land inleder Alabama-födde Jason Isbell novemberkvällen i Stockholm med sju minuters ångest i Anxiety från nya plattan The Nashville Sound. Klockren intonering. På Münchenbryggeriet är det arenarockaren Isbell som tar plats med sylvasst gitarrspel, Jimbo Harts tunga basmattor och Derry DeBorjas Born in The USA-keyboards. Ja, det nya soundet från Nashville har rötterna i Alabama och bandet 400 Unit har under årens lopp utvecklats till ett tajt, solitt kraftverk med förmågan att bemäktiga sig scener, oavsett dess beskaffenhet.
www.lira.se/isbell-sjunger-rakt-ur-och-in-i-hjartat/


Rolling Rootsy Revue 2017 Stockholm

Juli-kvällen när brittiska Yola Carter presenterade sig för huvudstadens countryfrälse som unisont fällde hakorna mot golvet. Och så kom bröderna Dickinson och förvandlade Saltsjön till Louisianas träskdelta. Som om inte det var nog kom den leende East Nashville-prinsen Aaron Lee och ställde existentiella frågor till elgitarr.
www.lira.se/strike-for-americanan-nar-rootsy-rullade-in-pa-kagelbanan/


Steve Dobrogosz och Anna Christoffersson
Mornington Hotel, Stockholm Jazz Festival, 12 oktober 2017


Vad det än är som utspelar sig i lobbyn den här oktoberkvällen är det en seren, stundtals helgad stund där pianisten Steve Dobrogosz och sångerskan Anna Christoffersson öppnar ett rum för varandra.
www.lira.se/ett-mote-glimrande-som-skor-oktober-is/


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.