Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Vans skivsamling Del 5
Av Per Hägred

ALBUM: »DAYS LIKE THIS», 1995:

You Don’t Know Me (Cindy Walker och Eddy Arnold): Ray Charles (ABC-singel, 1962)

Eddy Arnold spelade in den 1955, men det var broder Ray som - 1962 - lyckades ta den till topplistorna. Det är ett av spåren på «Modern Sounds in Country & Western Music», en skiva som Van förmodligen spelat sönder och samman. Han har nämligen även plockat «I Can’t Stop Loving You», «You Win Again» och «Half As Much» från den skivan. Nu var Arnold rätt duktig själv att pricka in hits. Totalt har han haft 28 ettor på Billboard-listan. Han är bara slagen av George Jones i statistiken, enligt John Withbums beräkningar. Withbum är kalenderbitaren som gett ut 60 böcker med listor och samlaren som äger varenda skiva som legat på någon av Billboards listor.

Arnold, som kallades «The Tennessee Plowboy.», slog igenom med «That’s How Much I Love You» och det var just hans innerliga sätt att sjunga kärlekssånger som gjorde honom till älskling på «Grand Ole Opry». Han lär ha sålt 85 miljoner skivor under sin karriär, som under en period sköttes av en viss Col. Tom Parker.

Inte illa av en kille som fick sköta sig själv från den dag pappan dog och familjen förlorade sin farm. Och det är fortfarande bra krut i gubbskrället. Han ger inte upp. 2005 tar han med sig Jack Clement och Billy Burnette in i en studio och ger – 87 år gammal - «You Don’t Know Me» en ny omgång. Och det är egentligen bara ditt fel att den inte blev en hit den gången heller.

Van gjorde den redan under Monarchs-tiden, men här har han bjudit in dottern, Shana. Band har också gjort den.

«I’ll Never Be Free» (Claude A «Bennie» Benjamin och George David Weiss): Tennessie Ernie Ford & Kay Starr (Capitol-EP, 1951)

Van gillade Tennesse Ernie Ford, en annan countrygigant i arkivet. Pappan samlade på skivorna. Och därför är det direkt rörande att Van gör den med dottern här. Det blir väldigt nära, privat och äkta. Familjelycka. Fast på riktigt liksom.

Låten skrevs 1950. Ella Fitzgerald and Louis Jordan spelade in den tillsammans, och Mose Allison gjorde den 1957 på sin andra Prestigeplatta, «Local Color». Pat & Shirley Bone spelade också in den - fast senare - liksom Red Norvo Quartet.

Rätt tunga låtskrivare bakom låten. George David Weiss skrev även «What A Wonderful World» (tillsammans med Bob Thiele) åt Louis Armstrong. Och «Bennie» Benjamin skrev «Don't Let Me Be Misunderstood».
Hemsida: www.ernieford.com

SINGEL B-SIDOR«DAYS LIKE THIS», 1995:

«That Old Black Magic» (Johnny Mercer och Harold Arlen): Louis Prima (Capitol-singel, 1958)


Mercer spelade själv originalet med Glenn Millers orkester.1974 spelade han in den på nytt. Strax före sin död levererade han dessutom en ytterligare en inspelning. Då en «Shaft»-inspirerad version i en studio i London. Den här låten var uppenbarligen viktig för mannen som dessutom grundade skivbolaget Capitol. Men Van är nog mest inspirerad av idolen Louis Primas heltokiga partyversion. Frank och King Pleasure har också gjort den. Johnny Mercer och Harold Arlen skrev även «Blues In the Night» (se HLHTBGO).


«I Don’t Want To Go Without You» (Bert Berns-Jerry Wexler) Drifters (Atlantic-singel, 1964)

Drifters-hit skriven av Berns, som är en viktig pusselbit i Vans karriär. En bortglömd b-sida till rätt sönderspelade «Under the Boardwalk», Drifeters sista stora hit för övrigt. Fast trots att man har hört den till leda är det svårt att värja sig mot den speciella stämningen i låten.

Båda låtarna spelades in 21 maj 1964. Under minst sagt speciella omständigheter. Samma dag dog nämligen sångaren Rudy Lewis. Om det berodde på hans missbruk av droger eller ohälsosamma matvanor blev nog aldrig ordentligt utrett. Men kollegorna i sånggruppen var naturligtvis chockade av beskedet, men bestämde sig ändå för att genomföra inspelningen. Som en hyllning till den nyss avlidne kollegan, helt enkelt. De anlände rödgråtna till den inbokade studion för att sjunga in «Under the Boardwalk». Johnny Moore sjöng den som planerat. Men «I Don’t Want To Go On Without You» sjöngs istället av Charlie Thomas, den enda nu kvarvarande originalmedlemmen sedan Crown/Drifters-tiden (de mest kända sångarna, Clyde McPhatter och Ben E King, hade slutat), som en direkt hyllning till Rudy Lewis.


ALBUM: «HOW LONG HAS THIS BEEN GOING ON?»,1995:

«The New Symphony Sid» (King Pleasure / Lester Young / Georgie Fame): King Pleasure (Hifijazz-LP:n «Golden Days», 1960)


Fortsättning på «Jumpin Symphony Sid», som Georgie Fame framförde på ANISF. För att förvilla maximalt förekom båda versionerna vid konserter med Van och hans band sommaren 1999. Och ibland sjöng Van, ibland Fame.

King Pleasure spelade in låten vid en av sina sällsynta sessioner i skivstudion 14 april 1960. I kompet fanns Teddy Edwards, Harold Land, Wilfred Middlebrooks, Earl Palmer och Gerald Wiggins. På skivan fanns även en nyinspelning «Moody's Mood for Love (I'm in the Mood for Love)», som Van också tolkat (TLIE). Pleasures originalversion gavs ut av Prestige redan 1952, men drogs omedelbart in efter bråk med förlaget, som inte alls uppskattade att Pleasure satt ord till Youngs saxslingor. Originalinspelningen med sångerskan Blossom Dearie dök upp först 16 år senare (på den LP som Van poserar med på promofoton i samband med «Astral Weeks»-skivan).

«Symphony» Sid Torin var en berömd radio-dj i New York på 40-talet. Han startade karriären med att sälja klassiska skivor i butiken Symphony Shop. Därav smeknanmnet. Sedan tog han över radiovågorna. «The New Symphony Sid» är en hyllning till hans fredagsshow på radiostationen WMCA som levereras komplett med frekevensanvisningar: «close to eighty on the dot». Ibland sände han direkt från den äkta Birdland-klubben. Lite senare spelade han även de nya engelska r&b-banden. Symphony Sid (dog 1984) var även (ö)känd för sitt grundliga drickande och för att han daskade skivorna han inte gillade i bordet så att lacken sprutade. Man får en ganska hygglig bild av hur Sid var i början av «Private Parts» med Howard Stern. Howards pappa var nämligen Sids tekniker.

Låten ingick för övrigt i Hound Dog Taylors repertoar. Nåt han petade in under sina tretimmarskonserter, men som aldrig hamnade på skiva.

Hound Dog Taylor, ja, måste ta lite om honom, han flydde Södern och Mississippi undan Ku Klux Klan som hade satt ett pris på hans huvud. Han låg där och tryckte i ett dike några dagar tills kusten var klar och drog till Chicago för att aldrig återvända till sina hemtrakter – inte ens som berömd musiker. Han var svår på kvinnor och sprit. Drack kopiösa mängder Canedian Club och i «Sadie» berättar han om hur det gick.

En gång när han besökte Sverige fick han fel slags whiskey och blev sjuk – han tålde nämligen bara en sort. Han repade aldrig och inledde alltid kvällen med att grunda med ett dricksglas whiskey som han sköljde ner med en grogg och därefter en öl. Först då plockade han upp gitarren, som legat orörd sedan senaste konserten. Han spelade på en gammal japansk postordergitarr, förmodligen köpt på Hobex, och delade förstärkare med andregitarristen Brewer Phillips. Aldrig bas i det bandet. Trummisen träffade han på Elmore James begravning. I samband med ett lägenhetsbråk lyckades han dock skottskada Brewer så illa att polisen kom och Hound Dog skulle man kasta i fängelse. Men slidegiganten var tärd av en tids sjukdom och hamnade istället på sjukhus där han dog i lungcancer innan rättegången ens blivit av. Brewer försonades med honom på dödsbädden. Symphony Sid och Hound Dog hittar man säkrast på närmaste bar i himlen. Leendes. Med hattarna på sne.


«Early In The Morning» (Leo Hickman, Louis Jordan och Dallas Bartley): Louis Jordan and Tympany Five (Decca-78:a, 1947)

Louis Jordan igen… Skriven tillsammans med bassisten i kompbandet Tympany Five, Dallas Bartley, och textförfattaren Leo Hickman, 1947. Såväl Bill Haley som Ray Charles (båda Van-influenser) var kraftigt påverkade av R&B-pionären Jordan. Charles hade till och med en hit med «Early in the morning». Och han spelade in Jordans «Don’t Let the Sun Catch You Crying», som Chris Farlowe brukar göra på Vans konserter. Harry Nilsson har gjort den och den ingick i Broadway-musikalen «Five Guys Named Moe». Van spelade även in «I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town»- Jordans första Decca-hit, 1942.

Jordan gjorde förresten en del grejer med Louis Armstrong. Kom ihåg var ni läste att allt hänger ihop i Vanworld…


«Who Can I Turn To? (When Nobody Needs Me)» (Leslie Bricusse och Anthony Newley): Tony Bennett (Columbia-singel, 1964)

Skriven av Leslie Bricusse and Anthony Newley till Broadway-musikalen «The Roar Of the Greasepaint-The Smell Of the Crowd», som var uppföljaren till den enormt populära «Stop the World – I Want to Get Off». Men det ville sig inte riktigt i hemlandet med en glad sak om klassystemet i det samtida Storbrittanien. Musikalen gick, för att tala med min gamle vän Björn Fremers ord, rakt ner i toaletten. Men Broadway-producenten David Merrick hade gillat den och han gillade ännu mer att Tony Bennett fått en hit med «Who Can I Turn To», i George Sirvaors arrangemang. I maj 1965 hade musikalen premiär på Shubert Theatre på Broadway och upphovsmannen Anthony Newley stod inte bara för regi utan sjöng även Bennetts nummer (finns på en «original Broadway cast recording på en RCA-cd). Den belönades senare med fem Tonys, bara slagen av »Spelman på taket«. »Who Can I Turn To?« avslutar akt ett där Cocky (som spelas av Anthony Newley) som vanligt är loosern som förlorar. Samma år tog Dionne Warwick låten åter till topplistorna. Senare har den spelats in av Shirley Bassey, Sammy Davis Jr, Tommy Dorsey, Chris Farlowe, Dexter Gordon, Woody Herman, Brenda Lee, Johnny Mathis, Dusty Springfield och många, många andra.

»Sack O'Woe« (Julian Adderley och Jon Hendricks): Canonball Adderley Quintet (Riverside-LP:n »At the Lighthouse«, 1960)

Julian »Canonball« Adderley gjorde 1975 en nyinspelning av den här hårdbopande saken - blott fyra månader innan han säckade ihop i en hjärtattack. Det här var en låt som följde honom genom livet. Originalet spelades in med hans kvintett redan 1960 för »At the Lighthouse« på Riverside-etiketten. Men frågan är om inte det är versionen på »Live At the Club« (Capitol, 1966) som är bäst. Tvärt emot vad diskjockeyn som skrivit omslagstexten försöka tuta i oss så är inte skivan inspelad en varm julikväll på rökiga The Club i Chicago. Den spelades faktiskt in i oktober i en studio i Hollywood inför en inbjuden publik. Men den är inte mindre bra för det.

Levon Helm och hela Band var också inspirerad av Canonball så det här var sånt man spisade under exilen i Woodstock. Manfred Mann spelade förresten in låten på 60-talet. Så sent som i fjol plockade Van upp en annan Cannonball-låt på repertoaren, nämligen tolkningen av Staple Singers »Why (Am I Treated So Bad)«.

»Centerpiece« (Harry Edison och Jon Hendricks): Lambert, Hendricks, Ross (Columbia-LP:n »Hottest New Group In Jazz«, 1960)

Det är få saker inom musiken som jag verkligen tycker direkt illa om, men Real Group ligger illa till, alltid mycket illa till. De är bara så himla fåniga och klämkäcka att man smäller av. Ett svenskt hittepå-Manhattan Transfer som dyker upp så fort någon så bara viskar ordet välgörenhetsgala. Det spelar ingen roll om det handlar om Victoria-dagen eller OS-guld som ska firas, nog tusan står de där alltid – ofta tillsammans med Nick Borgen.

Jag har också sett Manhattan Transfer - bland annat i Berlin - men aldrig fattat deras storhet heller. De byggde i sin tur hela sin pryl på den här vokalgruppens tricks. Och plötsligt anar jag vad Manhattan Transfer-prylen handlar om.

Dave Lambert, Jon Hendricks och Annie Ross (som sjunger med King Pleasure på »Jumpin’ With Symphony Sid«) var tre gudabenådade bop-sångare som slog sig ihop för att tolka Count Basie och senare Duke Ellington. De hann med fem plattor innan Annie Ross hoppade av 1962 på grund av sjukdom. Alla möjliga har tolkat den här låten, bland andra John Coltrane. Kanske till och med Daves namne, Arne. I höst turnerar Manhattan i Sverige och jag ska gå. För att kolla. Väljer den nostalgitrippen framför Cramps.


»How Long Has This Been Going On?« (Ira Gershwin och George Gershwin): Louis Armstrong & Oscar Peterson (Verve-LP:n »Louis Armstrong meets Oscar Peterson«, 1957)

Från bröderna Ira och George Gershwins Broadway-musikal »Rosalie« från 1927. Ella Fitzgerald, Rosemary Cloney, Judy Garland, Benny Goodman, Mose Allison och Chet Baker har spelat in den. Men jag tippar att Van är mest knockad av Louis version. Från en kanonplatta under en period i hans karriär som annars kanske inte var så mycket att hetsa upp sig över.

»Your Mind Is On Vacation« (Mose Allison): Mose Allison (på Atlantic-LP:n »Don’t Worry About a Thing«, 1962)

Ett av de mest berömda spåren på Atlanticdebuten. Och titeln på den allra sista Atlantic-plattan från 1976 - innan han fick foten. Var tidigare till och med polare med Neshui Ertegun, en av grundarna av Atlantic. Efter den långa Atlantic-sejouren tog han en time out på sex år. Det här är andra gången Van spelar in en Mose-låt. 1989 var Mose även gäst på »In Concert«-filmen. Något år senare skulle det bli en hel CD med Mose Allison-låtar. Och Van missar sällan ett gästspel av Mose på stamstället Pizza Express i London.

»Blues In The Night (My Mama Done Tol' Me)« (Harold Arlen, Johnny Mercer): Louis Armstrong & Oscar Peterson (Verve-LP:n »Louis Armstrong meets Oscar Peterson«, 1957)

Johnny Mercer spelade in originalet redan på 40-talet. Mercer var från början hitsångare känd för sin släpiga sydstatsdialekt (southern hipster charm) men framför allt var han låtskrivare med över 1500 välanvända låtar på sitt samvete. Den här och »Come Rain Come Shine« är de mest kända, och som tolkats flitigast. Mercer var också en av grundarna av Capitol records och i egenskap av talangscout kontrakterade han Nat King Cole till bolaget. Harold Arlen var Broadwaymusikalman som bland annat skrev »Over the Rainbow« till »Trollkarlen från Oz. Se även «Black Old Magic». Möjligen är det även den här gången Armstrongs 50-talsversion som Van har i tankarna.

«I Don't Worry About A Thing (Because I Know Nothing Will Turn Out Right)« (Mose Allison): Mose Allison (från Atlantic-LP:n »Don’t Worry About A Thing«, 1962).

Första spåret på Atlantic-debuten. Båda Mose-låtarna som Van tolkar kommer alltså från samma LP.

»That's Life« (Dean Kay Thompson och Kelly Gordon): Frank Sinatra (Reprise-singel, 1966)

Sinatra igen. Och en av de låtar som Van sjungit mest live av alla låtarna på »How Long«. Många, många andra har gjort den. Från Aretha Franklin till Sham 69, av alla. Kelly Gordon var skådis med några småroller på sitt samvete. Men framför allt skivproducent (Glen Campbell, Letterman, Bobby Gentry). Han dog i cancer 1981, blott 49 år gammal. Han skrev den deprimerande låten tillsammans med Dean Kay 1964.

ALBUM: »TELL ME SOMETHING - THE SONGS OF MOSE ALLISON«, 1997:

Det blir en hel cd med Mose-låtar. Ben Sidran och Georgie Fame tar hand om hälften medan Van tolkar följande mer eller mindre välkända låtar:

»One of These Days«(Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »The Word From Mose«, 1964)

»You Can Count on Me (To Do My Part)« (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »Wild Man On the Loose«, 1965)

»Benediction« (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »Western Man«, 1971)

»Tell Me Something« (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »Western Man«, 1971)

»I Don't Want Much« (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »…From There Universe«, 1969 och Elektra-LP:n »Middle Class White boy«, 1982).

»Night Club« (»News Nightclub«) (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »Western Man«, 1971)

»Perfect Moment« (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n »Your Mind Is On Vacation«, 1976)


ALBUM: »LONG JOURNEY HOME«, 1998:

»Shenandoah« (Traditionell): Paul Robeson


Kanske den allra vackraste visan som någonsin skapats i en mänsklig strupe. Och Van kramar ut varenda tår av förtvivlan och hemlängtan ur den. Det ärr irländska gospel i exil.

Sången finns på soundtracket till den här tv-serien om den irländska utvandringen. En i alla avseenden mörk och inte särskilt känd del av världshistorien. Irländarna behandlas värre än de afrikanska slavarna. Bristen på arbetskraft i kolonierna på den nordamerikanska kontinenten är bakgrunden till en av historiens mest grymma människosmugglande. Samtidigt drabbades det överbefolkade Irland av hungernöd som skördade en miljon liv. Amerika invaderades av irländare som flydde undan svält och andra farsoter och behandlades sedan som slavar. Inte undra på att de längtade hem. Många hamnade i Shenandoahdalen och floden symboliserar flykten tillbaka till de gröna kullarna. Men de arma irländarna blev inte bara trakaserade, de tålde inte heller den tropiska värmen i Södern. Det var då man började skeppa över afrikanska slavar i stället.

Paul Robesons version är svår att gå förbi. Springsteen kör den på nya Seeger-plattan (där även »John Henry« ingår, som dyker upp med Van strax efter »Shenandoah«). Van ger vid den här tiden även ut »John Browns Body« som också är förknippad med Pete Seeger.

Skivtips: Boxen »Farewell To Irland« (Proper) är en makalös introduktion till de fantastiska låtarna som skrevs i exil.

ALBUM: »THE SONGS OF JIMMIE ROGERS – A TRIBUTE«, 1997:

»Mule Skinner Blues« (Jimmie Rodgers): Jimmie Rodgers (RCA)

Han fick den med modersmjölken. Morrison bygger i princip hela sin karriär på den här låten, och ett säkert val när Rodgers hyllas på stjärnspäckad samling. Gör den igen på »Skiffle Sessions«. Så sent som hösten 2005 gör han en fantastisk version av låten under en välgörenhetsgala på lilla Ronnie Scott i London (där för övrigt HLHTBGO är inspelad).

ALBUM: PHILSOPHER'S STONE, 1998:

»John Henry« (Traditionell): Leadbelly (Storyville-LP:n »Leadbelly 2«, 1963)


Handlar om en jättelik slav vid järnvägen. Enligt far och son Lomax register spelade Leadbelly in den första gången i New York 1938. Senare även inspelad med Sonny Terry på munspel. Fanns med på Storyville-LP:n »Leadbelly 2« där även »Good Night Irene« fanns med i den rumsrena versionen utan raden »If Irene turns her back on me, I’m gonna take morphine and die«. Jerry Lee Lewis gav ut »John Henry« som en Sun-singel 1960. Kanske hade lille Van Storyville-plattan i sin ägo.

»Western Plain« (Huddie Ledbetter): Leadbelly (Capitol-10» «Classics In Jazz», 1953)

Han spelade in «Out on the Western Plain» i New York 1943 och året därpå spelade han en låt som hette «When the Boys Were On the Western Plain». Fanns med på den franska Capitol-plattan «Classics In Jazz» från 1953 där även «Irene» ingick. Förmodligen det första som gick att få tag på med Leadbelly i Europa, och säkert en platta som pappa George ägde och spelade sönder och samman,

«Crazy Jane On God» (William Mathieu/WB Yates): Sufi Choir (Akashik, 1973)

Jag letade upp William Mathieus adress och drog i väg ett mail, som han faktiskt svarade på:

«You ask about »Crazy Jane On God«, a song I wrote in 1971, not for Van Morrison but for Halima Anderson, a soprano in The Sufi Choir, which I directed at the time. I wrote it lying on a bed playing only the chord roots on a guitar. Van, who was (for two lessons) a student of mine, was a great fan of the choir and loved especially that song. Halima and an acoustic bass player recorded it as a duet in 1973 on the first Sufi Choir release – it exists on vinyl only. In the mid-80's Van called from London and asked if he could record »Crazy Jane on God« with his band. I sent him a lead sheet, but I didn't hear a thing until years later I found out that there had been legal problems with the Yeats estate, and the issue had been delayed. Subsequently these problems were ironed out, and I discovered the release of the song only when I started receiving royalty checks. I bought a copy of the CD and discovered that although I liked Van's rendition very much, his changes had been substantial. Nonetheless, I 'm honored that Van recorded my song, and I can't argue with the royalties, which are regularly sent.
Regards,
Allaudin Mathieu

Hittade skivan på GEMM.com och lade snabbt beslag på den. Ett ganska udda låtval och definitivt något annat än den gamla vanliga bluesen som han brukar hålla sig till när han plockar covers.

SINGEL B-SIDA: »BACK ON TOP«, 1999:

»Johns Browns Body« (tradtionell): Pete Seeger


Just det, »Halta Lottas krog«. Samma melodi (ursprungligen var det: »The Battle Hymn Of the Repuplic«). En gammal metodistsång och det är väl därför som refrängen inleds med orden: »Glory, glory, hallelujah«. John Brown var hjälte under amerikanska inbördeskriget. Han var emot slaveriet. Avrättades 1859. Textförfattaren okänd,

ALBUM: »SKIFFLE SESSIONS – LIVE IN BELFAST«, 2000:

Det här är en hyllning till genren i allmänhet och ungdomsidolen Lonnie Donegan i synnerhet. Van hade redan hört Leadbelly och var väl förberedd när Lonnie slog igenom med låtar som »Rock Island Line«. Van och några polare bildade en egen skiffle-grupp, Sputnicks. Den enda låt på »Skiffle Sessions« (döpt efter en EP med Lonnie)som inte tycks ha någon slags Lonnie-relation är »Outskirts Of Town« (som däremot tre andra Van-gubbar, nämligen Louis Jordan, Jimmy Reed och Mose Allison, spelat in). Samtliga låtar har amerikanska förlagor, som Lonnie popat upp. Donegan fick på sätt och vis ett litet nytt break i och med att Van satte spotlighten på honom igen. Jag intervjuade Lonnie i hans hem i Spanien och han berättade att han var glad för Vans insatser.

--Van var som ett litet barn när vi spelade, så lycklig var han. Jag tycker personligen att inspelningarna vi gjorde blev lite väl ruffiga, men Van brydde sig inte, sa att det var nåt de skulle fixa i studion.

Han spelade in en egen platta med hjälp av Van (»Muleskinner Blues«, RCA, 1999). Lonnie dog 2002, 71 år gammal.

Mer om skiffle: http://www.skiffle.com/Skiffle.html

»It Takes a Worried Man (To Sing A Worried Song)« (Traditionell): Lonnie Donegan (Nixa-EP:n »Backstairs Sessions«, 1955)

Bob Cort and His Skiffle Group spelade också in den, 1957.

»Lost John« (Traditional): Lonnie Donegan with The Chris Barber Jazz Band (Pye-singel, 1956)

Lonnies solodebut

»Goin’ Home« (Antonin Dvorak): Ken Coyler’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1953)

Lonnie spelade själv in den först på »Jubilee Concert« (Cube, 1981)

»Good Morning Blues« (Huddie Ledbetter, 1940): Ken Kolyer’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1954)

»I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town« (William Weldon Roy Jacobs): Louis Jordan and the Timpany Five (Decca 78:a, 1942)

»Don’t You Rock Me Daddy-O« (Varley och Wally Whyton): Vipers (Parlophone-78:a, 1956)


Skriven av Viperssångaren Wally Whyton. Lonnie snodde den och lade den som framsida till en Pye-singel 1956. Vipers bästa låt är »No Other Baby« som Paul McCartney gjorde en cover på.

»I’m Alabamy Bound« (Traditionell): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Pye-singel, 1956)

Leadbelly spelade in den 1948. Lonnie lade den som b-sida till »Don’t You Rock Me Daddy-O«.

»Midnight Special« (traditionell): Lonnie Donegan with Chris Barber Jazz Band (Pye-singel, 1955)

Ken Kolyer’s Jazzmen gjorde den redan 1953. Lonnie spelade in den med Chris Barbers jazzband för en singel 1955.

»Dead Or Alive« (Woody Guthrie): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Pye-singel, 1956)

»Frankie And Johnny« (Traditionell): Lonnie Donegan (Nixa-EP:n »Showcase«, 1956)


Jerry Lee Lewis spelade också in den.

»Goodnight Irene« (Huddie Ledbetter och John Lomax): Lonnie Donegan

Folkgruppen Weavers hade en hit med den. Även på Jerry Lee Lewis titellösa debut-LP från 1959. Morrison spelade in den redan på 70-talet och sedan på 80-talet med Cheiftains. Vad jag har kunnat se spelade Donegan aldrig in låten på 50-talet. Den första kända inspelningen finns på Cube-LP:n »Jubilee Concert«.

»Railroad Bill« (Traditionell) Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)

En riktigt saftig historia (»the butchher cut him down«). Strofen »I’m gonna ride old Bill« syftar på att han, Bill alltså, skulle mördas.

[/b]»Mule Skinner Blues« (Jimmie Rodgers): Lonnie Donegan (Nixa-EP:n »On Stage«, 1957)

»Ballad Of Jesse James« (Traditionell): Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)[/b]

Handlar om avrättningen av Mr Howard, alltså Jesse James. Dick Bishops skrev även »No Other Baby«.

»I Wanna Go Home (The Wreck Of John «B»)« (Sanburg, Hayes, Paddy Roberts): Lonnie Donegan & Wally Scott Orchestra (Pye-singel, 1960)

SINGEL B-SIDA: »I WANNA GO HOME«, 2000:

»New Burying Ground« (Traditionell): Lonnie Donegan With The Chris Barber Jazz Band (b-sida till »Midnight Special«)


ALBUM: »YOU WIN AGAIN«, 2000:

Van träffar Jerry Lees lillsyrra på ett Jerry Lee-konvent i Wales. Tycke uppstår och snart är både platta och turné ett faktum. Men någonstans under resans gång skär det sig och numera vill Van inte ens kännas vid plattan. Han har helt sonika plockat bort den från den annars kompletta discografin på den egna hemsidan. Nu till hösten lär dessutom Jerry Lee-plattan äntligen komma där han gör Vans »What Makes The Irish Heart Beat«. Det kanske inte är någon tillfällighet att i stort sett alla låtarna på »You Win Again« också finns inspelade med Jerry Lee.

»Let’s Talk About Us« (Otis Blackwell): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1959)

Jerry Lee spelade in den igen tio år senare, 1969. Helt i onödan, om ni frågar mig, eftersom det brann rätt bra redan -59. Blackwell spelade för övrigt 1976 in plattan »These Are My Song« (Inner City, 1977) där han för första gången tolkade sig själv och klassiker som »Breathless«, »Great Balls Of Fire« och just den här.

»You Win Again« (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1957)

B-sida till tredje Sun-singeln, »Great Balls Of Fire«, för Jerry Lee. En annan av Hanks hits, även om den inte blev etta som de andra två Hank-låtarna på den här Van-skivan. Spelades ursprungligen in 1952 -dagen efter skilsmässan med Audrey. Han ändrade i sista stund titeln från »I Loose Again« till »You Win Again« och sjöng med bitterhet sprayad över stämbanden, men absolut inte självömkan, inte tillstymmelse till självömkan, bara ren och skär bitterhet.

»Jambalaya (On the Bayou)« (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Debut-LP:n på Sun/London, 1959)

Hank-låt från -52. Till melodin lånade han friskt från Chuck Gilroys »Gran’ Texas« från 1946. Texten var en hyllning till det sorglösa livet i Louisiana som den svårmodige Williams så intensivt längtade efter när han eldade upp sitt liv i båda ändar.

[/b]»Crazy Arms« (Ralph Mooney och Chuck Seals): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1956)[/b]

Pappan sålde ägg för att bekosta debuten. Jerry Lee Lewis and His Pumping Piano kopplade Ray Price hit med »End Of the Road«. Men singeln floppade och Jerry Lee fick återgå till jobbet som studiomusiker. Men han gav inte upp drömmen så lätt. En natt jammade han med Elvis, Johnny Cash och Carl Perkins – Million Dollar Quartet – och resten är historia.

»Old Black Joe« (Stephen C Foster): Jerry Lee Lewis (Sun-singel-b-sida, 1960)

En 1800-talslåt. Skriven av Foster 1860 (Foster's Melodies No. 49). Blev en standard som stöptes i många formar.

»Don’t Think Twice Before You Go« (Al Smith): John Lee Hooker (»Urban Blues«-LP:n, 1968)

Skriven av John Lees producent Al Smith, 1968. »Mr Lucky« finns med på samma platta. Har lika lite att göra med Jerry Lee som den andra John Lee-låten här.

»A Shot Of Rhythm And Blues« (Terry Thompson): Arthur Alexander (Dot-singel-b-sida, 1962)

Thompson var en av musikerna i Fame-studion i Muscle Shoals, som byggdes för pengarna Arthur Alexander drog in på hiten »You Better Move On«. »A Shot Of Rhythm And Blues« var b-sidan och plagierades av Jimmy Hughes, Arthur Conley, Johnny Kidd & The Pirates och Beatles.
Hemsida: www.fame2.com

»Real Gone Lover« (Dave Bartholomew, Ruth Durnad & Joseph Robichaux): Smiley Lewis (Imperial-singel-b-sida, 1955)

»I’m a real gone lover, I’m in the hip, I’m in the know«. Han var hip, men vad hjälpte det? Visserligen fick han en hit med »I Hear You Knocking« och kunde köpa den där Cadilacen han önskade sig så hett, men sedan gick det utför med det mesta. Han tvingades sälja bilen och fick ta bussen till gigen. Han dog i cancer blott 53 år gammal. Han var pank och hade aldrig råd med behandling.

Lewis var annars en av de stora r&b-sångarna trots att ingen av plattorna sålde särskilt mycket. »Real Gone Lover« var dock populär på Jamaica - där man gav ut den som bootleg och därmed blåste Smiley på lovorna. Det här är för övrigt den kanske bästa stunden på »You Win Again«-cd:n med Van och Linda.

»Why Don’t You Love Me (Like You Used To Do)« (Hank Williams): Jerry Lee Lewis
(Smash-LP:n »Country Music Hall Of Fame Hits 2«, 1969)


Kanske en av Vans favoritplattor, där även Web Pierces »More And More« är med (Van har kört den live med bland andra Bob Dylan och nu finns den på countryskivan) liksom »I Can’t Stop Lovin’ You«. Linda Gail är också med på ett hörn på plattan. Hank spelade in originalet 1950 när hans äktenskap med Audrey var på upphällningen. »I’m the same old trouble you’ve always been through« konstaterade han i takt med att han sjönk allt djupare ner i sitt alkoholmissbruk.

»C.A.D.I.L.L.A.C« (Ellas McDaniel): Bo Diddley (Checker-LP, 1961)

Det är inte bara Nisse Hellberg som dyrkar Bo. Ronnie Hawkins med Band och Stones gillade också Bo. Och Van, som plockade detta undanskymda albumspår från »Bo Diddley Is A Gunslinger« – en LP som Van kanske fick i julklapp 1961 då den släpptes i England på Pyes jazz-etikett.

Cowboy-intresserade Van gillade säkert även omslaget. LP:n följdes av singeln »You Can’t Judge a Book By the Cover«, som ingick i Thems reportoar. Det var även där Van fick idén till »Turn up your radio«-strofen i »Caravan«. Apropå omslag så förstår man att det var andra tider när »Beach Party« släpptes. På omslaget festar några vita ungdomar på en strand. Visste ni apropå ingenting att Bo Diddley är tekniknörd?

»Baby You Got What It Takes« (Clyde Lovern Otis och Murray Stein): Jerry Lee Lewis (Smash/Philips-singel-b-sida, 1965)

Linda Gail spelar på singelns a-sida. Låten var ursprungligen en hit från 1960 där man tussat ihop barytonfenomenet Brook Benton (den skrevs av hans låtskrivarpartner Clyde Otis) och Dianah Washington. Benton skrev i sin tur »I’ll Take Care Of You« som är ett paradnummer i Vans shower.

»Boogie Chillen« (John Lee Hooker och Bernard Besman): John Lee Hooker (Modern-78:a, 1948)

Första miljonsäljaren för Hooker. Skriven tillsammans med producenten Bernard Besman som upptäckte Hooker.
Hemsida: www.johnleehooker.com

SINGEL B-SIDA:

»Singing the Blues« (Melvin Endsley): Jerry Lee Lewis (Sun-inspelning, Bellaphon/Sun-LP:n »Monsters«, 1972)


Guy Mitchell tog låten till topplistorna 1950 och Marty Robbins hängde på. 100-tals artister har därefter spelat in Melvin Endsleys låt. Endsley själv var rullstolsbunden efter en polioskada i barnaåren. Han dog 70 år gammal 2005. Jerry Lee spelade även in låten för plattan »London Sessions« 1973.

ALBUM: »GOOD ROCKIN' TONIGHT – THE LEGACY OF SUN RECORDS«, 2001:

»Sittin’ On the Top Of the World« (Traditional): Howlin’ Wolf (Chess-singel, 1958)


Egentligen ingen Sun-låt, i vart fall inte med på www.sunrecords.biz kompletta diskografi. Vans egen lilla privata vinkel är kanske att han gör den med Sun-veteranen Carl Perkins (som spelade in låten i fråga första 1958 och hade lämnat Sun för Columbia). Visserligen spelade Howlin’ Wolf in för Sun, men inte just den här låten. Det var dock han som först gjorde den känd, men då hade han lämnat Memphis och var kontrakterad av Chess i Chicago. 1958 kom singeln ut - på Chess.

Dylan gjorde den förresten senare på »Good As I Been To You«. Men Wolf var först. Han hade snappat upp den när Walter Vinsons körde den med Mississippi Sheiks. I Europa – dit Wolf reste med bluespaketen – kom den med på »Real Folk Blues«-plattan 1966.

Howlin’ Wolf debuterade anmärkningsvärt sent – han var en bra bit över 40 när han blev professionell musiker. Bland all fantastisk musik han gett ut så är liveplattan »Live & Cookin’ At Alice’s Revisited« väldigt speciell. Dels är ljudet sagolikt skitigt och rått, dels svänger det om Fred Belows kaggar så att man blir skakad, rörd och hela köret. Belows var en av studiomusikerna som skapade Chess-soundet. Inspelad 1972 på just Alice’s Revisted som tvärt emot vad man skulle kunna tro var ett städat bluescafé på den trygga norra sidan av stan. Ändå känner han sig hemma. »I appreciate you all very much. You are my people«, säger han inledningsvis och kastar sig in i en grym version av obskyra »Big House«. »Make it funky, make it funke, make it funky«, hojtar han när låten håller på att få upp styrfart. Jag blir alldeles febrig när jag hör det där.

Det är egentligen redan över för Wolf. Han har redan genomgått några hjärtattacker, och han har sin goda fysik att tacka för att han överlevt. En gång rymde han från sjukhuset iklädd bara sjukhusets nattsärk och flipflop-tofflor. Ett år senare råkar han ut för en bilolycka och får dras med njurskador som förmodligen är orsaken till att han dör tre år senare.

Van spelade in den i Bath där han påbörjat en platta med Carl Perkins, men som dessvärre aldrig blev klar (berättade Mick Green för mig i Helsingborg). Nu är Perkins borta och fan vet när resten av inspelningarna släpps.

En annan saknad blueshjälte är Totta, som dyrkade Howlin’ mer än till och med det där risbrännvinet han drog i sig på Koi med Bladh. Totta gjorde en fin version av »Between Trains« som låg skavfötters med Vans »Wonderful Remark« på soundtracket till »King Of Comedy«. Det finns kopplingar där också. Men det är en annan historia.

Sedan skrev Van en helt egen låt med samma namn för säkerhets skull, som finns på soundtracket till filmen »Evelyn«. Han passade dessutom på att ge låten till Chris Farlowe.

ALBUM: »JOOLS HOLLAND & HIS RHYTHM & BLUES ORCHESTRA AND FRIENDS: SMALL WORLD BIG BAND«, 2001:

»Back O’ Town Blues« (Louis Armstrong och Luis Carl Russell): Louis Armstrong (Victor-78:a, 1946)


Satschmo igen. Och det kommer mer….








ALBUM: »DOWN THE ROAD«, 2002:

»Georgia (On My Mind)« (Hoagy Carmichael och Stewart Gorrell): Ray Charles (ABC-singel, 1960)


Singelhit med Charles på båda sidor av Atlanten och ett av spåren på »The Genius Hits The Road«. Jerry Lee Lewis har också spelat in den (säg den Van-låt som inte han spelat in). Band gjorde den för att hjälpa Jimmy Carter i hans presidentkampanj. Carmichael skrev och spelade in den redan 1930 (fick den förlagd två dagar före julafton). Nästan samtidigt skrev han »Lazy River« som Louis Armstrong spelade in (tillsammans med »Stardust«). Hoagy var till en början relativt okänd för sina egna inspelningar och mer etablerad som låtskrivare åt andra, som just Armstrong.
Hemsida: www.hoagy.com


»Evening Shadows« (Acker Bilk): Mr Acker Bilk With the Leon Young String Chorale (Columbia-singel-b-sida, 1962)

Van går sina egna vägar. Bara en sådan sak som att skriva texter till två Acker Bilk-melodier och sedan sprida ut dem på två album tyder på ett stort mått av egensinne. Bilk är engelsk klarinettlegend som gett ut skivor där han i nio av tio fall poserar i plommonstop. Bara en sådan sak. Mr Bilk är förresten numera hedersdoktor – precis som Van är det. Bara en sådan sak.

ALBUM: »WHAT'S WRONG WITH THIS PICTURE?«, 2003:

»You Better Watch Yourself« (Lightning Hopkins): Lightning Hopkins (Från Prestige/Bluesville-LP:n »Lightnin’«, 1961)


Van döper om »Lightnin’« Hopkins låt till »Stop drinking« och det tog tid att pricka in den eftersom Hopkins skivutgivning är sjukt rörig. Van plockade plötsligt upp låten på repertoaren en decemberkväll 2001 i Malvern - tillsammans med Lonnie Johnsons »Rovin’ Rambler«.

Sam »Lightnin’« Hopkins var den siste store countrybluesmannen. Han var Blind Lemon Jeffersons personlige assistent. Han utvecklade en högst egen stil och oförberedda musiker hade svårt att hänga med. Hopkins krävde alltid förskottsbetalning när han skulle spela in och gjorde sällan mer än en tagning av varje låt. Då vet vi var Van fått den egenheten ifrån.

»Summer set“ (Acker Bilk och David Collett): Acker Bilk (Columbia-singel, 1959)

Acker uppträdde även i randig väst och var från Somerset. Han levererade trivsam dixie som letade sig ända till smörebrödsställena på Tivoli i Köpenhamn. Det här var hans första hit.

«Saint James Infirmary» (Traditionell): Louis Armstrong and His Orchestra (Okeh-78:a, 1928)

Joe Primrose arrangerade om «Gambler’s Blues» till «Saint James Infirmary». Cab Calloway plockade upp den två år efter Armstrong och monterade dit ett antal nya verser. Mickey Jupp berättar att han är influerad av Bobby Blands ekonomiskt arrangerade version på «Two Steps From the Blues», och Van har nog snappat upp den där också.

ALBUM: »MAGIC TIME«, 2005:

«(What did I do to be so) black and blue» (Andy Razaf, Harry Brooks och Fats Waller) Louis Armstrong and His Orchestra (Okey-78:a, 1929)


Dixie. Inte ens 40 fyllda dog prästsonen Thomas Wright »Fats« Waller på ett tåg i Kansas City 1943, men då hade han hunnit charma USA:s alla kvinnor med sina rullande ögon och en gång för alla kastat in en halmhatt i Tivoli i Köpenhamn. Han skrev sanslösa låtar som «Ain’t missbehavin’» och «(What did i do to be so) Black and blue» (skrevs till Broadway-revyn «Hot Chocolate“, 1929) tillsammans med Andy Razaf. Båda inspelade med Armstrong 1929. Låten är ett starkt raspolitiskt inlägg och sjungs egentligen av en kvinna som svär över att männen som föredrar ljushyade kvinnor. Sidney Bechet har också spelat in den.

»I’m confessin (that I love)“ (Doc Daugherty, Al J. Neiberg, Ellis Reynolds): Sam Butera And the Wildest (USA Msuic Group-cd, 1996)

Louis Armstrong And His New Sebastian Club Orchestra spelade in den för Okeh 1930 (gjorde en ny inspelning med All Star-bandet 1944). Notera att «Saint James Infirmary“ och »Black And Blue“ också kommer från den här perioden. Perry Como och Guy Lombardo spelade också in den. Perry Como var en före detta kolgruvearbetare som lanserades som en ny Sinatra och spelade in låten 1944. Guy Lombardo var orkesterledare från Chicago.
Men det är Sam Buteras arrangemang som Van valt. Butera – född i New Orleans - som ingick i Louis Primas band har varit förband till Van vid flera tillfällen. Louis Prima själv gjorde den också. Liksom Kay Starr, hon som sjöng duett med Ernie «Tennessee» Ford i Van-favoriten «I’ll Never Be Free» (TLIE).

«This love of mine“ (Henry Sanicola, Frank Sinatra, Sol Parker) Sam Butera And the Wildest (USA Music Group-cd, 1996)

Frank Sinatra gjorde originalet med Tommy Dorseys orchestra 1941. Butera popade upp den hundra år senare.

Läs mer om Morrison, Van


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.