Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Det är låtarna som räknas
Av Ola Karlsson

Jag slutar aldrig fascineras över det faktum att den största musik kan komma ur de mest oansenliga människor. Kaliforniern Kip Boardman ser inte mycket ut för världen. Han är lång, smal, sjaskig och lite nördig. Men musiken på hans båda soloplattor, »Upon The Stars« och »Hello I Must Be...« är, trots sitt nedtonade, bitvis timida anslag full av självförtroende och, tja, pondus. Trots att han själv tvivlar på sin förmåga både som låtskrivare och frontfigur.

Boardman utforskar det kaliforniska wasteland där Jackson Browne, Steely Dan och Harry Nilsson övergav sina bästa låtskelett. Han bär traditionen på ett ypperligt sätt, men har också förmågan att väva in en rejäl dos 2000-tal i sina välbyggda Jayhawks-möter-Randy-Newman-låtar. Han lyckas hitta det stora i det lilla, och paradoxalt nog gör hans tunna, ljusa, och sårbara röst att man verkligen lyssnar, och tror på det han sjunger.

Kip startade sin solokarriär förhållandevis sent, men har länge varit en flitigt anlitad, och välrespekterad musiker i Los Angeles, bl a i kultbandet The Old Yellers. Och han medger mer än gärna att han är en något motvillig soloartist.

-Jag är nog lite för blyg egentligen, erkänner han utan omsvep. Lite reserverad sådär. Jag har alltid tänkt att mina låtar inte är värda någon uppmärksamhet, kanske för att jag har en tendens att sätta upp mer eller mindre omöjliga normer att leva upp till på det området. Men när jag väl tog mod till mig att visa upp låtarna visade det sig att många av de musiker jag spelade med gillade dem.

Och musikerna, det är inte vilka som helst. Don Heffington, Tony Gilskyson, Tom Freund, Beth Hart, Randy Weeks och ingen mindre än Van Dyke Parks, alla ytterst respekterade namn i musikerkretsar är några av dem. Till »Hello I Must Be« anlitade Kip också en ganska aktad producent, R Walt Vincent (Pete Yorn etc). Något han in i det längsta tvekade att göra.

-På »Upon The Stars« satte vi inte ut några produktionscredits, jag tyckte det var onödigt. Det är ju inte »producerad« musik i den bemärkelsen och jag ville göra en markering. Sanningen är att jag blev övertalad att ta in en utomstående för »Hello I Must Be«. Det är inte så att jag är missnöjd, men jag hade svårt att släppa kontrollen och jag var inte säker på att någon annan skulle kunna fånga det sound mitt band har. Men Walt var toppen och mina farhågor var ogrundade. Däremot skulle jag inte kunna tänka mig att jobba med en högprofilerad producent. Jag är alldeles för ego för det (skratt).

Boardman är som sagt ingen man av varken stora ord eller yviga gester. Det är låtarna som räknas och det är först när vi kommer in på låtskrivande som Kip verkligen låter engagerad, och för en sekund nästan upphetsad.

-Visst fan är det låtarna som är det viktiga. Shit, jag älskar ju melodier och är väldigt intresserad av att försöka klura ut harmonistrukturer som känns naturliga, men ändå är intrikata och spännande. Jag spenderar mycket tid med att hitta rätt fraseringar och rätt ord, ofta är det där skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad låt ligger. Det är sättet man presenterar en låt på som är det centrala, att man verkligen gör det som är bäst för låten. Jag anser att en bra låt lätt ska kunna funka a cappella, men det betyder inte att det inte kan ligga ett fruktansvärt hårt jobb bakom att få det att låta så där enkelt och självklart.

Det finns inga texter utskrivna på något av Boardmans album och ibland kan det vara både svårt att höra, och förstå vad han menar. Han är inte heller speciellt intresserad av att diskutera texterna, »jag är lite rädd att bli skärskådad, jag är inte beredd att släppa in folk i mitt liv på det sättet«, säger han, men han berättar i alla fall att debutalbumets fantastiska titellåt inspirerats av det foto på hans bortgånga hund Agnes som också är med på omslaget; hur hon står på en bordsduk med stjärnor på och hur han använder det som metafor för hur hon numera »is dancing upon the stars«. Ett ganska känsligt och gripande porträtt av en hund, men det är också hundar som är Boardmans passion, utöver musiken.

Vad jag förstår av Boardmans texter tar han inte alltid de enkla vägarna, och ofta är man osäker på vad han menar, men däri ligger också spänningen; man blir intresserad, fascinerad och konfunderad. Plus det faktum jag tidigare nämnt, att han låter stark och ömtålig på samma gång. Det är så att man får moderskänslor för karln. Eller nåt. Och precis som jag trodde är det inte något påklistrat eller uttänkt över sättet Boardman presenterar sig själv på skiva.

-Mitt självförtroende ökar för varje skiva jag gör, både vad gäller låtskrivande och min position som artist, säger han tyst, och jag riktigt hör hur han rodnar där borta i Kalifornien. Met är ingen risk att du kommer att få se mig göra hela den här rockstjärnegrejen. Inte en chans.

Under hela intervjun har Boardman suttit och plinkat lite förstrött på en akustisk gitarr och jag undrar om han inte har lust att spela något av sina nya alster. Föga förvånande tvekar han, men när jag frågar om den Steely Dan-cover (»Dirty Work«) som finns med på »Hello I Must Be«, blir han med ens lite mer framåt. Jag frågar vilka andra covers han brukar spela och kanske funderat på att spela in, och plötsligt strömmar en vidunderligt vacker 4/4-version av Hank Williams »I’m So Lonesome I Could Cry« ifrån andra sidan Atlanten in i mitt vänstra öra. Jag blir helt tagen och kommer av mig fullständigt när Boardman slutar sjunga.

»Wow«, får jag till slut fram, följt av den lama frågan; »när hörde du senast en låt som du önskar att du skrivit själv?«

-Jag spelade den precis, säger Boardman.

Touché.

Läs mer om Boardman, Kip


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.