Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Vans skivsamling Del 3 - Soloåren 1984-1994
Av Per Hägred

ALBUM: »A SENSE OF WONDER«, 1984:

»If You Only Know« (Mose Allison): Mose Allison (Atlantic-LP:n »Western Man«, 1971)

Herreminskapare, vad gör en stackars svensk folkskollärare i Vans konsertfilm? Ungefär så reagerade jag när Mose Allison plötsligt klev in i handlingen i tv-filmen »Concert« från 1989. Van har dock ett synnerligen gott öga till beat-generationens egen mysgubbe och gillar honom ända ut i de läderförstärkta kavajärmarna. Van kilar ofta ner i den trånga källaren till Pizza Express i Soho i London för att spisa lite underfundig, prydligt skuren Mose-jazzblues. Allison är favorit även hos Stones-medlemmarna, Tom Waits och John Mayall. Who har spelat in hans »Young Man Blues«, Leon Russell »I’m Smashed« och Bonnie Raitt »Everybody’s Cryin’ Mercy«. Band spelade in en låt som heter »Sitting A Thousand Miles From Nowhere« (på »Big Pink«), som är första raden i Allisons »One Room Country Schack«. Alla, inklusive Tim Bogert och Carmine Appice, har gjort »Parchman Farm«. Och stackars gamle Gerogie Fame hade nog haft ett annat yrke om det inte vore för Mose. Själv brukar han säga sig vara inspirerad av Louis Jordan, Nat King Colle, Louis Armstrong och Fats Waller. Samma gubbgäng som Van diggar alltså. Och precis som Van har han också spelat in Big Joe Williams »Baby Please Don’t Go«. Och just precis som Van började han som blåsare, trumpetare närmare bestämt. Den här låten finns på »Western Man«, där man även hittar »Benediction«, »Night Club« och »Tell Me Something«, som Van tolkar några år senare på en hyllningsplatta till just Mose. Mose var personlig vän med Atlantic-bossen Ahmet Ertegun, som höll sin vakande hand över den udda fågeln i det annars så genomkommersialiserade Atlantic-boet.

Lästips: www.moseallison.com
Skivtips: »Western Man« och liven »Mose In Your Ear« återutgavs på en enkel-CD av Collectables.



»What Would I Do Without You« (Ray Charles): Ray Charles (Atlantic-singel, 1956)

Broder Ray igen. »What Would I Do«, som Van helt sonika förkortat titeln till, är b-sida till glädjerökaren »Hallelujah, I Love Her So« från 1956. Charles gömde alltså undan en verklig pärla på den där baksidan. Bara Don Wilkerson stånkande saxfest är värd hela resan. Jag lovar. Van tyckte uppenbarligen också att den var undangömd och bortglömd och så, och skakade liv i den igen när han snabbt behövde lite albumutfyllnad. Han tvingades spela in sin version i expressfart på grund av några sura diktararvingar. De efterlevande till poeten Yates stoppade nämligen planerna på att inkludera en tolkning av en tonsättning av dikten »Carzy Jane On God«, som till och med fanns med på testpressningar av »A Sence Of Wonder« (när jag senast såg den på en skivmässa i England stod det 1000 pund på prislappen!). Det lär för övrigt ligga en inspelning av »Drown In My Own Tears« och skräpar i arkiven nånstans också.

Skivtips: Finns förstås på sju-cd-boxen »Pure Genius« för den som har råd att lägga upp ett styck papp.

ALBUM: »POETIC CHAMPIONS COMPOSE«, 1987:

»Sometimes I Feel Like A Motherless Child« (Traditional): Paul Robeson (40-talsinspelning)


Det finns miljontals tolkningar av den här gamla afroamerikanska psalmen. Mahalia Jackson, Louis Armstrong, Petet Seeger, Odetta, Sister Rosetta Tharpe, Elvis, Joe Turner, Sahrah Vaughn, Fats Waller, Jimmy Witherspoon och Marian Anderson är bara några gamla goda Van-favoriter som spelat in den. Och så förstås Paul Robeson med den avgrundsdjupa barytonrösten. Även om Van själv aldrig nämnt Robeson gissar jag att han också glott ner i Robesons bottenlösa hål till strupe. Herregud, han gjorde ju även tolkningar av »John’s Brown Body«, »John Henry«, »Lonesome Road«, »Mighty lik’ A Rose«, »Danny Boy« och »Shenandoah« som - surprise, surprise - Van också gjort. Vem var då denne Robeson? Läser man de finare akademiernas blankputsade musiklexikon får man veta att han var en ytterst framgångrik karriär som sångare och skådespelare som för evigt är förknippad med »Old Man River« från »Teaterbåten«. Men skrapar man lite på teaterspacklet kommer en oerhört intressant historia fram. Han var son till en slavarbetare och slogs hela sitt liv för de mänskliga rättigheterna. Han dog 1976 och de sista åren levde han i självvald isolering.

Sången finns med i »American Negro Spirituals« av J. W. Johnson och J. R. Johnson från 1926. Men den härrör förmodligen från 1865. Melodin fick först sin stora spridning när Harry Thacker Burleigh arrangerade den för kör på 1910-talet. Burleigh var klassiskt skolad och vän med Dvorak. Dvorak inspirerades av hans »Swing Low, Swing Chariot« när han skrev sin sista symfoni, »Från nya världen«, i New York. En av melodierna där var där »Goin’ Home« som Van tolkade på »Skiffle Sessions. George Gershwin’s berömda »Summertime« (från »Porgy and Bess«) är baserad på »Sometimes I Feel Like a Motherless Child«.

Skivtips: Provlyssna och eventuellt tanka hem från www.itunes.com
Hemsida: http://cpsr.cs.uchicago.edu/robeson/links/recordings.html


ALBUM: »LIVE AT RONNIE SCOTT'S«, 1987:

»Send In the Clowns« (Stephen Sondheim): Glynis Johns (Från »A Little Night Music«, Columbia-LP, 1973)


Han har tolkat negro sprituals, jazz, blues, soul, contry, folk, you name it! Nu dags för musikalartisten Van Morrison. Han som lindar strupen runt en liten fin sak som faktiskt bygger på en film av Ingmar Bergman.

Stephen Sondheim och Hugh Wheelers »A Little Night Music« tar nämligen sin utgångspunkt i Bergmans »Sommarnattens leende«, som handlar om en svårmodig teologistuderande som hamnar mitt i en härligt snaskig kärlekskarusell på ett skånskt slott befolkat av hetlevrade grevar och omutbara oskulder. Filmen spelades in 1955 på Jordeberga slott i Skåne, musikalen är av betydligvt senare datum. Sondheim skrev »Send In The Clowns« speciellt för musikalens huvudrollsinnehavare, Glynis Johns. Hon fick till och med en Tony för sina insatser i musikalen. Hon är annars kanske mest känd för rollen som Winifred Banks, mamman till alla de olidligt präktiga barnen i »Mary Poppins«. Av någon outgrundlig anledning är hon avbildad på omslaget till Led Zeppelins andra LP. Visserligen spelar Jimmy Page bas på Thems »Baby, Please Don’t Go«, men det är inte Led Zeppelin som är Vans igång här. Istället handlar det om Elvis Costello, som hade lärt känna Chet Baker. Costello skulle vara gäst i en konsertfilm med Baker, som spelades in på Ronnie Scott’s i London (där Van själv spelat in »How Long Has This Been Going On?«). Då travade en oanmäld Van in i handlingen. Costello har berättat att han stötte på Van på gatan utanför sin lägenhet i London och att Van slog följe med honom till repetitionerna på Ronnie Scott’s. Väl där knagglade Van sig igenom »Send In the Clowns« för att genast gå upp i rök; han dök heller aldrig upp när själva programmet spelades in. Baker lär för övrigt inte vara särskilt imponerad av sin kuppande gäst. Men Van fortsätter att hylla sin idol, t ex sjunger han om hur han lyssnar på Chet Baker på en strand i Frankrike i »When the Leaves Comes Falling Down«. Det finns förresten en annan koppling, om än svag, mellan Van och Glynis. Hon medverkade i filmatiseringen av Dylan Thomas »Under Willk Wood« (se »Mr Thomas«).

Skivtips: Original-inspelningen från Broadway har återutgetts i uppfräschat ljud av Coumbia.

ALBUM: »IRISH HEARTBEAT«, 1988:

»Star Of The County Down« (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939)


Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska.

Texten till »Star« skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter »My Love Nell« (melodin används även i den engelska folkvisan »Dives and Lazarus«). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti. På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso. Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var pappa George Morrison. Det är därför inte särskilt konstigt att Van plockade med även två andra låtar från hans repertoar till IH. MacCormack spelade in »Star« 30 november 1939 i en viss studio på Abbey Road. Gerald Moore heter akompanjören som plinkar lite lättsamt på pianot i bakgrunden.

Skivtips: Alla McCormackslåtarna på IH finns i original på CD:n »Sings Irish Ballads – The Kerry Dance« (Conifer records, 1993). John McNally är en annan 1900-talstenor som gjort en fin insjungning av »Star«.

»Tá Mo Chleamhas Déanta« (traditionell): Frankie Kennedy & Mairéad Ní Mhaonaigh (Green Linnet-albumet »Altan«, 1987)

»My match Is Made«, de är som ämnade för varandra, de har äktenskapstycke. Fast av det något mer oromantiska slaget där förbundet liknar mer en liknar affärsuppgörelse. Om jag fattat det rätt handlar sången om just ett kärlekslöst giftemål som bäst beskrivs med de hemska orden »ett gott parti«. Långt före vi lärt om sånt som hedersmord. Tom Holland från ön Tawin var ett gott talangscoutsämne. Han kunde inte få den här fördömda låten ur skallen. En låt han hört som säsongsarbetare i de södra delarna Galway. Han sjöng upp den för Bean Mhic Choisdealbha som såg till att skriva ner noterna och att de hamnade i boken »Amhrain Mhuighe Seola« (1923). Bevarad för alla framtid. En jättefin akapellaversion hittar man på Dolores Keanes »There Was A Maid« (Claddagh, 1978). Äkta paret Frankie Kennedy och Mairéad Ní Mhaonaigh, som bildade folkgruppen Altan, gjorde också en så sorglig version att jag misstänker att inte ens Van kunde hålla tillbaka tårarna när han hörde den och han var bara tvungen att själv spela in den. Parets version gavs dessutom ut strax före Van spelade in med Cheiftains.

Den har ungefär samma melodi som »The Trees They Do Grow High« som en hel hög spelat in inklusive Ewan MacColl, Judy Collins, Joan Baez, Liam Clancy och Bert Janschs Pentangle.

Skivtips: Jag såg paret Kennedys platta på cd senast på www.amazon.com.

»Raglan Road« (Traditionell/Patrick Kavanagh): Dubliners (»Hometown«, EMI-album/single, 1972)

»Raglan Road« är en dikt av poeten Patrick Kavanagh (1903-1967), en av Irlands mest färgstarka men också kontroversiella diktare. Det berättas att Kavanagh stötte på Dublinerssångaren Luke Kelly på puben McDaids i Dublin. Båda var glada i kröken men de hade i övrigt inte mycket till övers för varandra. Även om de betraktade varandra så där lite i smyg på lagom behörigt avstånd. Det var Kavanagh som först bröt isen när han plötsligt stack till Kelly en dikt han skrivit och föreslog att Kelly skulle prova att sjunga den till tonerna av en air, »The Dawning Of The Day« (»Fainne Geal an Lae« på gaeliska). Kelly tackade förvånat och tog emot lappen för att genast glömma bort den. En vacker dag flera år senare råkade han hitta dikten igen och upptäckte att Kavanaghs text var så mycket bättre än originalet. Nu är även Kelly död (dog av en hjärntumör 1984) men sången är för evigt förknippad med honom. Morrison och för övrigt även Mark Knopfler får ursäkta, men de når inte samma höjder som Luke Kelly.

Skivtips: Det tycks komma ut en ny Dublinerssamling varje gång man kollar facket, och den här låten är med om man har tur (även om det oftast då är Sean Cannon som sjunger). Leta annars efter RTE-samlingen »Folk Heroes« som är bra fördjupningslyssning för den som vill gå vidare efter IH.

»She Moved Through The Fair« (Traditionell/Padric Colum): John MacCormack (EMI-78:a, 1941)

Extremt vacker i John MacCormacks knastriga inspelning från 25 juni 1941. Bara två år senare diagnostiserades han med långt framskriden lungemfysem. Han dog senare i sviterna efter en lunginflamation i sitt hem utanför Dublin. Nationen var lamslagen och landssorg proklamerades. Så stor var han. Bästa kompisen Robert Irwin spelade in den på nytt 1949, i samma fina arrangemang som Herbert Hughes skrivit för MacCormack. Irwin var från början gosstenor som gav upp karriären när han kom i målbrottet och blev försäkringstjänsteman och senare tog han värvning. Under kort period återuppupptog han sångkarriären för en genensam turné genom England med MacCormack. Josef Locke har också gjort den. Filmen om hans liv, »Hear My Song« från tidigt 90-tal, är för övrigt en medryckande introduktion till de irlänska tenorernas liv och leverne. Filmen handlar om Locke som jagas av skattmasen och tvingas hålla sig gömd utomlands i nio år. Ännu en irländare som levde i exil såldes. Han fick någon slags upprättelse med filmen trots att den inte var särskilt inställsam. Han dog några år senare, 15 oktober 1999. Kvinnorna grät då också, även om det inte handlade om landssorg. Det finns inget som berör som en vacker tenor. Texten till den här skira balladen skrevs hursomhelst av den irländske poeten Padric Colum som även han levde i exil - i Amerika. MacCormacks arrangör, Herbert Hughes, skrev musiken (efter en »old irish air«). Även Margaret Barry och McPeakes gjorde den tidigt. Senare har den tolkats av Fairport Convention, Art Garfunkel, Barbara Dickson, Feargal Sharkey, Marianne Faithful och Mike Oldfield. McCormack speladeför övrigt även in »Mighty Lak’ A Rose«, som Morrison lattjat med.

Nättips: Allt om McCormack: www.mccormacksociety.co.uk/ Läs mer om Josef Locke på tributsidan www.spatty.demon.co.uk.


»I’ll Tell Me Ma« (Traditionell): Clancy Brothers (CBS-albumet »The Boys Won’t Leave The Girls Alone«, 1962)

Dottern Shana har berättat att mormor Violet brukade sjunga den för henne. Men Van är förstås även influerad av Clancy Brothers förstärkta med Tommy Makem. Det var ett oerhört populärt gäng som spelade folkmusik i exil i USA. Bob Dylan älskade också dem och kallade Liam Clancy «The best ballad singer in the world». De slog igenom när det mer eller mindre av en slump fick 16 minuter för sig själva hos Ed Sullivan 1961. Åtta miljoner tittare förfördes av deras folkdrag. Det hade från början nöjt sig med att uppträda på småkaféerna i Greenwich Village men när Ed Sullivan fick ett sent återbud knep de chansen. På tredje plattan »The Boys Won’t Leave The Girls Alone« kör de tre av de irländska låtarna som man förknippar med Van, bland annat den här barnramsan om kärlek. Möjligen hade de i sin tur hört Davis Hammonds version på »I Am the Wee Falorie Man - Folk Songs of Ireland« (Tradition-album, 1959). Dubliners gör dessutom en fräsig version.

Lästips: Liams Clancys biografi »The Mountains Of Women«. Se även www.liamclancy.com

»Carrickfergus« (Traditionell): Cheiftains (på Claddagh-abumet »Cheiftains 4«, 1973)

Hemlängtan är temat här. Klart Van hakar på. Det här är en air som var extremt populär under 1800-talet när en miljon svalt ihjäl på Irland och lika många emigrerade till Amerika. Cheiftains version är grymt bra med Derek Bells harpa istället för en röst. Tror att Johnny McEvoys extremt fina liveversion från 1982 (på RTE-albumet »In Concert«, 1982) var en viktig utlösare när Van och Cheiftains valde ut låtar till IH. Har även gjorts av Joan Baez (Dylanvinkeln), Bryan Ferry, Cowboy Junkies, Hothouse Flowers och Brian Kennedy.

Lästips: John Glatts Cheiftainsbiografi.

»My Lagan Love« (Traditionell): John MacCormack (RCA-78:a, 1910)

»My Lagan Love« är en dikt av Joseph Campbell (alias Seasamh Maccathmhaoil) med musik arrangerad av Sir Hamilton Harty (en av »Three Traditional Ulster Airs«). Det här var bland det första som MacCormack spelade in. Det är sådan ordning på dagböckerna att man vet att han spelade in den 25 mars i Amerika (»Hinduchant«). En annan tenor, Liam Devally, har också gjort en fin inspelning. För att inte tala om den rödhårige tvåmetersräkeln Michael O’Duffy. Han slutade vid järnvägen för att också bli en av de stora tenorerna vid sidan om MacCormack. 1948 gjorde han en tjusig inspelning av sången med stråkar och harpor som en dramtisk fondtapet. Han passade samtidigt att spela in »The Dawning Of the Day«, som senare fick ny text av Kennagh.

»Marie’s Wedding« (Traditionell): Clancy Brothers (Från CBS-albumet »The Boys Won’t Leave The Girls Alone«, 1962)

En polka (reel) från Skottland. Mairi's Wedding, Mairie's March, Mairie's Wedding, Mhari's Wedding är andra namn på denna låt. Den skotttske megastjärnan Billy Connolley har framfört den på banjo. Det var dock den skottske dansbandsledaren och dragspelarvirtuosen Jimmy Shand (hyllad i sång av Richard Thompson med »Don't sit on my Jimmy Shands«) som populariserade den. Lite fånig låt som är rätt förfärlig när man hör tenoren Sam Hughes struttig version. Van har så vitt jag vet aldrig droppat Clancy Brothers som en viktig influens, men har säkert koll med tanke på Dylan-kopplingen. En lite lustig grej är att Van sjunger «Step we gaily as we go» med tanke på hans protestantiska bakgrund.

ALBUM: »THE WALL LIVE IN BERLIN«, 1990:

»Comfortably Numb« (Roger Waters): Pink Floyd (Capitol-albumet »The Wall«, 1979)


Waters som i Muddy Waters – sure, det köper vi! Men Roger Waters? Eh… Var kommer Van in i handlingen på Pink Floyd-mannens ego-tripp? Riktigt hur den här brickan passar in i Van-väggen är således en klurig en. Van kan heller knappast anklagas för att ha klippkort till välgörenhetsjippona. Backad av delar av Band gör han den enda låten som åtminstone har tillstymmelse till melodi på Wall-spektaklet. Den bästa Pink Floyd-hyllningen står annars de där synskadade stammisarna på Musik & Konst för, de som – när de ska ha riktigt roligt – burkar steka Pink Floyd-plattor i ugnen. Mer sånt.

ALBUM: »HYMNS TO THE SILENCE«, 1991:

»Just A Closer Walk With Thee« (traditionell): Mahalia Jackson


Lite andlig spis. Van kunde inte undgå att höra de gospelskivor med Mahalia Jackson, Sister Rosetta Tharpe och Clara Ward Singers som pappan spelade. Van gillade det han hörde, men hade svårt att relatera till budskapet i texterna. »Just A Closer Walk With Thee« spelades in av så vitt skilda artister som Louis Armstrong, Jimmie Rodgers, Sonny Terry, Patsy Cline, Loretta Lynn, Joan Baez, Larry Williams, Brownie McGhee och Sonny Terry, och Ken Colyers Jazzmen med Lonnie Donegan och Chris Barber. Artister som Van såg upp till och därför var det kanske lite enklare att ha överseende med allt det där Jesus-dravlet. På Shanachie-samlingen »Great Gospel Women Vol. 1« finns en helt fantastisk live-inspelning med Mahalia Jackson som jag inte kunnat spåra. Det låter som värsta draget i Harlem-kyrkan med en hammondorgel i himmelen. Van försöker återskapa den känslan i sin version. Det är bara det att Shanachie-plattan kom ut 1993, två år efter HTTS. Men hon hade gjort den tidigare. Hon spelade in den första gången 1965 och den inspelningen finns med på »Sings America's favorite Hymns 5«, men redan 1961 framförde hon den i TV, som utfyllnad mellan två andra program. Den inspelningen lär finnas på en VHS som heter »Mahalia Jackson Sings II«. En annan filmversion som verkligen är värd att leta efter kommer från Newport 1970, där hon gör »Just A Closer Walk With Thee« med Louis Armstrong på trumpet – tala om hög New Orleans-faktor! Vid samma tillfälle i Newport framförde Satchmo även »I’m Confessin« (se »Magic Times«) med Dizzie Gillespie som sångare. Mahalia dog 1972 60 år gammal i hemmet i Chicago och vid begravning som bevistades av 60000 personer sjöng Lou Rawls just den här sången.

»Be Thou My Vision« (traditionell)

En urgammal text från Nordirland, som även heter »Slane« och är en lovsång till helgonet Patrick. Melodin är den gamla folksången »The Banks of the Bann«. En älskad psalm som sjungs vid jul såväl som vid bröllop. Peter Jöback blev så tagen av Van att han spelade in den.

»I Can’t Stop Loving You« (Don Gibson): Ray Charles (ABC-singel, 1962)

Ray blev aldrig kvar där man ställt honom senast. Han följde upp fuktigt stötiga »What I’d Say« med Hank Snows vägkrogssliskiga »I’m Movin’ On«. Och mitt under pågående twistfluga ger han ut »Modern Sounds In Country And Western«. Fatta! Resan från sydstatssoulen till gummibanjon är väldigt lång, väldigt lång. Det var onekligen kaxigt av en svart artist att glida in i Nashville. Det här var ju vid den tiden då svarta inte ens fick åka på samma buss som de vita. Don Gibsons låt från 1958 (som bäst 81:a på listan med Gibson själv) låg näst sist på andra sidan på den här countryskivan, ingen framskjuten position direkt. Och den hade aldrig getts ut som singel om det inte vore före en viss Tab Hunter som plankade Charles smetiga arr rakt av och fick en dunderhit. Charles och kompani panikreleased den egna versionen av låten som singel och resten är historia – det vill säga den toppade listorna med start 1962. Till och med de svarta radiostationerna älskade Brother Rays uppdatering av countrymusiken. Uppföljaren var »You Don’t Know Me« som Van också tolkar. Nästa gång »I Can’t Stop Loving You« hamnade på toplistorna hette sångaren Elvis Presley. Jerry Lee Lewis spelade också in den - med systern Linda Gail 1969.

ALBUM: »TOO LONG IN EXILE«, 1993:

»Lonely Avenue« (Doc Pomus): Ray Charles (Atlantic-singel, 1956)


Singeln efter den med b-sidan »What Would I Do Without You«, som Van gjorde på »A Sence Of Wonder«. Van punktmarkerar sin Ray, följer honom in i matrisnummerordning (tänk även på »I Can’t Stop Loving You« som följdes i ABC-sviten av »You Don’t Know Me« och som Van tolkat). Doc Pomus, som egentligen hette Jerome Felder, var polioskadad och tvingades leva på kryckor. Det var väl det som gjorde att han tidigt övergav planerna på en karriär som sångare och satsade på låtskrivandet i stället. Och det gjorde han med den äran. Han lär ha skrivit upp emot 500 låtar. Min favorit är »Boogie Woogie Country Girl«, som alla möjliga från Big Joe Turner, via Southwind till Van gjort. Men just den här låten skrev han med Ray i tankarna. En annan doktor med namnet John var helt övertygad om att »Lonely Avenue« var skriven av en fulklblodsnarkoman. Det var något i själva rytmen som förde tankarna till rastlösheten hos en heroinist. Bara en junkie skulle kunna få till den där speciella rytmen, resonerade Dr John. Han visste inte hur fel han hade det eftersom Doc Pomus var helnykterist. Men det svänger lika förbannat. Som det svänger, dessutom.

Skivtips: Vanlig låt på Atlantic-samlingar med Ray.

»I'll Take Care of You« (Brook Benton): Bobby «Blue" Bland (från Duke-LP:n »Two Steps From the Blues«, 1960)

Kom bara inte och säg att Van är förutsägbar. Han upphör aldrig att överraska så att det verkligen känns. Som nu när han av någon helt obegriplig anledning valde ut de sangria-sliriga Iglesiastyperna på Kanarieholmarna som testgrupp för den hårdkokta countryshowen som är tungt bestyckad körsångare, fiolspelare och hela kitet. Han blåste dem på »Have I Told You Lately«, som förmodligen 99 procent av publiken kommit för att höra. Sånt stavas respekt. Det finns förstås några riktigt klassiska konserter med Van. Själv håller jag Hay -99 som en av de verkligt stora konsertögonblicken. Konsert är fel ord. Det handlar om något mer sakralt, utomjordiskt. En ny favorit är de där välgörenhetskonserterna för New Orleans på Ronnie Scott 27 och 28 oktober 2005. Och nästan exakt 10 år tidigare spelade han på Supper Club i New York. Höjdpunkten där var en 45 minuter lång version av den här Blandklassikern, som han läste lusen av den snobbiga New York-publiken med.

En klassiker på ett annat sätt var när Bland själv gästade Van våren 2000. Den något till åren komne Bland var duktigt jetlaggad efter Atlantenflygningen och dök inte upp på scen när Van ropade in honom.

--Bobby’s gone to bed, konstaterade Van med ett asgarv.

Brook Benton skrev låten, men har mig veterligen inte spelat in den i eget namn. Han hade däremot en hit med »Baby (You’ve Got What It Takes)« som Van spelade in för »You Win Again«. Tunga snubbar har gjort »I’ll Take Care Of You«. Costello spelade in den till »Almost Blue« och Doug Sahm har gjort en kanonversion på en av sina bästa plattor (»Hell Of A Spell«). Apropå Bland så har Van även lånat strofer från »It’s My Life«, som är ett annat av numren på den epokgörande »Two Steps From the Blues«.

Skivtips: »Two Steps From the Blues« finns återutgiven med extraspår på CD.

»Good Morning Little Schoolgirl« (Sony Boy Williamson) Sonny Boy Williamson (Bluebird,1937)

Han var lika mycket en hjälte för de svarta som någonsin boxningsvärldsmästaren Joe Louis. Varje munspelare med självaktning försökte utnämna sig till själv till en ny Sonny Boy. Och det finns faktiskt en Sonny Boy till, han som skrev »Help Me«. Men originalet, som egentligen hette John Lee Williamson, fick sitt smeknamn för att han bara var 16 år när blev munspelare på heltid. 1937 skivdebuterade han med just den här låten. Då var han 23. Elva år senare mördades han brutalt med en ishacka på väg hem efter en spelning. Van körde låten redan med Monarchs. Yardbirds, Ten Years After och Rod Stewart har också spelat in den.

Skivtips: Finns på precis alla samlingar med Sonny Boy.

»Lonesome Road« (Nathaniel Shilkret och Gene Austin): Gene Austin (Victor-78:a, 1927)

Pappans skivor igen. Van fick en daglig dos storbandsmusik - Artie Shaw, Harry James, Benny Goodman och Frank med Tommy Dorsey. Där kommer den här låten in. Det handlar om ett möte mellan New Orelans och country & western i swingmiljö. Nathaniel Shilkret (Nathaniel Schüldkraut) skrev musiken. Shilkert var en legend inom Hollywoodmusiken, som även lyckades förena de bittra rivalerna Schoenberg och Stravinsky i det gigantiska musikprojektet »Genesis Suite«, som för övrigt förstördes i en brand hemma hos Shilkret i början av 60-talet. »Lonesome Road« däremot är en bagatell som skrevs tillsammans med Gene Austin, som fick en hit med den egna insjungningen. Tommy Dorsey (trombonversion), Sister Rosetta Tharpe, Fats Waller, Louis Armstrong och Paul Robeson har också gjort den. För att inte tala om countrystjärnor som Don Gibson. Icke att förväxla med blueslåten med samma namn som bland andra Lonnie Johnson spelat in. Eller för den delen med James Taylors låt med samma namn.

»Moody’s Mood For Love« (Jimmy McHugh och Dorothy Fields): King Pleasure (Prestige, 1952)

Oerhört viktig pusselbit, det här. En av Vans stora grejer live är den så kallade scat-sången. Han improviserar ordlöst ovanpå ett solo, ungefär så. Allt det där har han snott rakt av från sin ungdomsidol, King Pleasure (Clarence Beeks, 1922-1981). Han i sin tur var inspirerad av Eddie Jefferson som skrev en text till den här låten som har tagit några varv. James Moody, som var saxofonist hos Dizzy Gillespie, gjorde en soloimprovisation på örhänget »I’m In the Mood For Love« (låtskrivarparet Jimmy McHugh och Dorothy Fields klassiker från 1935 som bland andra Louis Armstrong spelat in). Det blev »Moody’s Mood For Love« i händerna på King Pleasure. Tala om återanvändning. Först text, sedan utan, sedan ny text… Genialt. Fast det kom av sig eftersom förlaget bakom »I’m In the Mood For Love« stoppade snabbt King Pleasures debut-platta på Prestige, och det var först långt in på 60-talet som de gav sig och denna klassiska inspelning. King Pleasure gjorde även en nyinspelning på 60-talet, men det är origninalverison från 1952 med Blossom Dearie som räknas.
Jon Hendricks, som är inblandad i två andra låtar på Vans jazzplatta, var i sin tur oerhört inspirerad av King Pleasure.
James Moody gästade Van i egen hög person 12 juli 1995 i London där låten framfördes.

Skivtips: eBay nästa för Prestige-LP:n »Original Moody’s Mood« från 1968 med orginalinspelningen från 1952.

ALBUM: »A NIGHT IN SAN FRANCISCO«, 1994

»Sitting In The Park« (Billy Stewart): Billy Stewart (Chess-singel, 1965)[/b]

Här utvecklar Van en ny teknik där han blandar eget med andras låtar i ändlösa medleyn. Brian Kennedy tar den här snutten. Stewart är bland annat känd för sin version av »Summertime«, men också för samarbetet med Bo Diddley (de skrev »Fat Boy« ihop).

»A Fool For You« (Ray Charles): Ray Charles (Atlantic-LP:n »Ray Charles«, 1957)

Van tar fasta på kudd-raden i den här låten när han senare gör »Vanlose Stairway«. Det här är ett av spåren på den titellösa Atlantic-debuten från 1957 där även »Drown In My Own Tears och «I Got A Woman» ingår. Van har spelat in alla tre. Även på «At Newport” från 1958 som Van var så förtjust i.

Här är singlarna Ray gav ut i mitten av 50-talet – de som Van spelat in är markerade:

Atlantic 1050 I've Got A Woman / Come Back (1954)
Atlantic 1063 This Little Girl Of Mine / A Fool For You (1955)
Atlantic 1076 Blackjack / Greenbacks (1955)
Atlantic 1085 Drown In My Own Tears / Mary Ann (1956)
Atlantic 1096 Hallelujah, I Love Her So / What Would I Do Without You (1956)
Atlantic 1108 Lonely Avenue / Leave My Woman Alone (1956)

Läs mer om Morrison, Van


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.