Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Daniel Woodrell - Country Noir-litteraturen personifierad
Av Bengt Eriksson

Man måste inte sjunga country på skiva och scen. Man kan också skriva country i form av romaner. Vilket amerikanen Daniel Woodrell gör. Han skriver country noir.

Woodrell har inte skapat country noir-genren, han är inte dess pappa. Genren fanns långt före Woodrell och många andra nutida amerikaner skriver också country noir. Men han döpte döpt genren.

I undertiteln till »Give Us A Kiss« (1996) beskrev han sin roman som »A Country Noir«. Därmed fick den här sortens amerikanska landsortsromaner om fattiga vita bonnalortar, »white country trash«, sitt namn. Mer än så: Daniel Woodrell personifierar genren, numera är det som om country noir-litteraturen definieras utifrån hans romaner.

»Give Us A Kiss« skulle – med de följande titlarna »Tomato Red« (1998) och »The Death Of Sweet Mister« (2001), nu utgiven på svenska med titeln »Gryningen kommer aldrig åter« (Natur och Kultur) – bilda ett slags trilogi. Här finns inga återkommande personer men miljön binder ihop romanerna. Dessutom har författaren kommit hem. Han föddes och bor i romanmiljön: bergstrakterna the Ozarks vid gränsen mellan Missouri och Arkansas.

Innan Woodrell började på Ozark-trilogin (kanske blir fler romaner än tre, förresten?) tränade han liksom upp sej med en annan trilogi: »Under The Bright Lights« (1986), »Muscle For The Wing« (1988) och »The Ones You Do« (1992). Mellanboken smögs ut på svenska 1990 med titeln »Inkräktarna«. Den kom som kioskdeckare och i kioskdeckaröversättning (boken kunde alltså ha varit bättre översatt).

De här tre romanerna brukar knytas ihop med benämningen St Bruno-trilogin efter den mytologiska stad som Woodrell skapat i södra Louisianas träskmarker – ett Louisiana i koncentrat. Staden St Bruno är indelad i Frogtown (där stadens fattiga vita befolkning bor), Fry Pan (där de svarta bor) och Hawthorne Hills (reservatet för stadens rika befolkning).

Till den litterära formen kan de kallas polisromaner. Woodrells otyglade polis heter Rene Shade, hälften fransman och hälften irländare. Rene är mellanbror i familjen Shade, både till åldern och socialt. Storebror driver en bar, som frekventeras av skumrasket i Frogtown, och lillebror arbetar på åklagarämbetet.

I St Bruno-trilogin porträtteras en stad där kriminalitet är ett givet resultat av livsvillkoren; i sin tur ett resultat av historien. Kriminaliteten skär rätt igenom staden, genom familjer och individer. Snart sagt varje invånare lever på lagens gräns. Woodrell beskriver ett konstant kriminellt tillstånd.

Hårdkokt, atmosfärrikt och spännande, alls inga dåliga deckare. Men ändå blott en förövning inför de kommande romanerna, en föraning om vad som skulle följa. Precis som jag skrev ovan är det också som om han undan för undan tränar upp sej, går i skolan hos sej själv.

För varje ny roman har Woodrell skrivit allt bättre, såväl innehållsligt som språkligt. Personerna och berättelserna blir mer levande, trovärdiga och »sanna«. Prosan närmar sej personerna, berättelserna och författaren själv. Tills allt förenas i något som ingen annan än Woodrell skulle kunna skriva och berätta.

»Give Us A Kiss«, »Tomato Red« och »Gryningen kommer aldrig åter« – alltså serien om människorna i Ozarkbergen – är inga polisromaner, kanske inte ens deckare, men absolut – till innehållet – kriminalromaner. Woodrell verkar ha tänkt: Varför ska jag anpassa romanerna till en deckarform? De blir ju ändå kriminalromaner, helt automatiskt, för att personerna begår kriminella handlingar.

De tre romanernas genomgående tema kan beskrivas med ordet sammanhang; längtan efter och problem med, för och emot.

»Give Us A Kiss« skildrar grogrunden för landsortslivet i Missouri: familjesammanhållning och därför grannosämja. Skräpdeckarförfattaren Doyle Redmond har stulit en Volvo från sin (blivande) ex-fru och är på väg till barndomstrakterna. Han träffar sin brorsa som har en marijuanaodling. Strax utbryter bråk – ja, krig – om odlingen mellan de snarlika familjerna Redmond och Dolly (samma bonnapatrask).

Sammy Barlach, jag-berättaren i »Tomato Red«, är »en person som alltid ska betraktas som misstänkt«. Barlach, misslyckad inbrottstjuv, längtar efter att bli älskad av den familj han inte har. Så han skaffar sej en: syskonen Jamalee (med tomatrött hår) och Jason samt deras prostituerade mamma. Jason är bög – inget kan vara värre i the Ozarks...

Den tredje romanen i serien, »Gryningen kommer aldrig åter«, finns alltså nu på svenska. Att börja från slutet, är inte det fult gjort av förlaget? Har man, som jag, följt Woodrell från början så visst blir man lite uppretad. Men romanerna hänger inte ihop, så det spelar mindre roll. Jag förstår också förlaget: »Gryningen kommer aldrig åter« är definitivt Woodrells bästa roman, hittills.

Jag-berättaren i den här romanen – Shuggie Akins, 13 år och överviktig – har familj men en familj som han inte borde ha, som ingen borde ha, för så här borde inte människor vara, leva och ha det. Mamma Glenda dricker rom och cola ur termos och är sexuellt provocerande mot alla, också sonen. Red, hennes pojkvän men knappast hans far, tvingar Shuggie att göra inbrott och kallar honom »fläskis«. Medan Glenda kallar sonen "älskling» och «lilla gubben». Hon uppmanar honom att vara tuff när han går ut genom dörren på morgon och fortsätta vara tuff tills solen går ner. För livet kräver att man är tuff.

Mörkaste noir. Bottenlös misär. Hårda, skröpliga liv utan hopp. Daniel Woodrell skildrar USA:s landsbygd och dess vita fattiga trashankar så ledsamt att man får tårar i ögonen. Som (deckar)kollegan Dennis Lehane säger om boken i citatet på omslaget: «Den krossade mitt hjärta.» Woodrell skriver hårdkokt, våldsamt och grovt – och samtidigt poetiskt, ömt och vackert. Man förstår att han älskar och sörjer dessa människor, som tvingas leva dessa liv och tvingas utföra dessa handlingar.

När jag läser Daniel Woodrell, i synnerhet Ozarkromanerna, hör i alla fall jag country i öronen. Personerna kunde lika gärna vara med i någon countrylåt.

Woodrell är en av USA:s främsta författare och hans böcker är, hävdar jag bestämt, obligatorisk läsning för varje countrylyssnare.

Samtliga ovannämnda titlar finns i engelsk/amerikansk pocket. «The Death Of Sweet Mister» / «Gryningen kommer aldrig åter» kan faktiskt läsas på svenska, eftersom Eva Johansson gjort en osannolikt bra översättning av Woodrells på samma gång skitiga och sköna amerikanska.
Men får du syn på «Inkräktarna», kiosköversättningen av «Muscle For The Wing», så låt den ligga. Den är oläsbar i svensk översättning.

Vill du veta mer om country noir-genren så rekommenderas – det är alltså hon som översatt «Gryningen kommer aldrig åter» – Eva Johanssons kunniga artikel «Grälla nyanser av svart», som återfinns i antologin «I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien». Boken bör finnas på närmsta bibliotek men vill du ha ett eget exemplar så skicka två tjugor (pocketbok plus porto) till mej – adress: Bengt Eriksson, Box 92, 270 33 Vollsjö – så kommer den på posten.

Några av antologins övriga artiklar: «Det stod i tidningen» (Mats Olsson om sanning och fiction), «Ett fall för Lew Archer» (Carmilla Floyd om deckarnas och sitt eget L.A.), «Från Harlem till Hackney» (Dotun Adebayo om svarta gangsterromaner), «Roll over Puccini, tell Wagner the news» (Bengt Eriksson om musikaliska deckare) och «Svarta själar och vit jazz” (Mikael Widell om dagens amerikanska hårdkokta thriller).


www.noexit.co.uk/woodrell.htm

www.richmondreview.co.uk/features/woodrell.html

Läs mer om Woodrell, Daniel


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.