Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Hey, I´m a fan of yours from Sweden!
Av Rune Häger

Lika bra att erkänna det.

Man är en liten nörd som älskar att träffa sin skivsamling.

Man vill kunna säga: jag fick en kram av Tish Hinojosa i Austin.

Eller: jag snackade lite med Willie Nelson när han var i Malmö – han kom när jag satt i hans turnébuss och pratade med hans dotter, Lana.

Erkänn: vem vill inte kunna säga sådana saker?

Min första idol hette Ernie Englund, jag var inte ens tonåring och han spelade trumpet. Detta var precis före gitarrepoken. Det var fortfarande OK med trumpet, speciellt om någon spelade som Louis Armstrong. Eller som Ernie Englund i »Den ena röd, den andra vit«. Det lät verkligen speciellt. Som om han åkte bergådalbana med trumpeten. Glissando fick jag lära mig att det hette så småningom. Jag visste inte heller att Ernie hade snott hela grejen från en engelsk trumpetare, möjligen var det Eddie Calvert, som hade spelat in låten på samma sätt långt tidigare. Men Ernie var cool, snaggad och halvamerikan. Han turnerade i folkparkerna med ett kanonband, där det ingick folk som Stubben Kallin på trummor, Åke Persson på trombone och Bjarne Nerem på sax. Namnen sa mig inget då, men jag har förstått senare att de var jazzmusiker av högsta klass. När de reste med Ernie, spelade de den tidens dansmusik, typ foxtrot.

Vad jag inte heller visste, var att Ernie hade gjort en platta som ibland kallas den första rockinspelningen i Sverige, »Crazy Man Crazy«.

Men det var »Den ena röd, den andra vit« som fick mig att cykla till Folkparken i Halmstad med ett tomt autografblock, prata mig in genom entrén (–Ska bara in och ha Ernies autograf! räckte som biljett.) och promenera rakt över dansgolvet fram till scenen, där Ernie stod i snygg kostym med en blänkande trumpet. Jag höll fram autografblocket när låten var slut, han böjde sig ner över scenkanten och tog emot det. Sen skrev han sitt namn i blocket, varefter han placerade det på Stubbens virveltrumma och där låg det och hoppade under två låtar. Sen skrev Stubben sin autograf och langade blocket vidare till nästa man. –Jag kommer att få stå här hela kvällen, tänkte jag. Men sen, när det hade gått runt, böjde sig Ernie ner igen och sa: Du ville väl ha alla? –Nä, sa jag. Det hade räckt med din! Han flinade.

Sen kunde jag berätta för alla att jag hade pratat med Ernie Englund.

Och på den vägen har det varit.

Kanske lite suspekt i vuxen ålder, men likväl är det kul att kunna säga att »jag fick en kram av Tish Hinojosa i Austin« eller »jag fick en kram av Carrie Rodriques i Steninge«. Jag kan.

Eldoradot för samtal med sin skivsamling är naturligtvis Austin, om det nu är den sortens plattor man köper.

Första gången jag var där spelade Doug Sahm i en liten lokal på universitetet, han gjorde en Dylan-kväll. När han kom dit, gick han in genom samma dörr som publiken, jag fick syn på honom, gick fram och sa: »Hello, I´m a fan from Malmö, Sweden!« Han stannade, stirrade och utbröt: »Oh, Malmoe, Malmoe ¬– how´s Baldakinen those days?« Sen pratade vi tills han skulle upp på scenen.
Så jag har snackat med Doug Sahm i Austin. Flera gånger faktiskt och sen kom han till Malmö också för en spelning på KB.

Har pratat en hel del med Jimmy LaFave. Han är mycket mer lättsam än vad han visar i sina låtar. Han blev väldigt snackig när han fick träffa ett fan från Sweden och undrade mycket varför han inte sålde lika många plattor här som i Holland och Schweiz. Who knows?

Det är ingen konst att få kontakt med sin skivsamling i Austin. Alla artister, hur stora eller små de än är, älskar sin publik. I varje paus går de ner från scenen och blandar sig med folket. De snackar med alla som vill snacka.

Men jag har gjort bort mig också.

På Saxons Pub började grannen vid bardisken undra var jag kom ifrån. Han blev eld och lågor, hade aldrig sett en svensk förut. Han var privatdeckare, hette Bud och ville ge mig en baseballkeps. Men inte den han hade på skallen, för den hade han själv fått av sin kompis, som hade blivit skjuten i en eldstrid.

––¬Men kom tillbaka på torsdag, då spelar Rusty Weir här, han är bäst!

Precis när han sa detta, råkade Rusty, okänd countryartist utan skivkontrakt, passera oss där vi satt. Så Bud stoppade honom och såg till att jag fick hälsa på honom. –Jag kommer på torsdag och lyssnar på dig, sa jag. Det gjorde jag också och när jag satt vid bardisken den kvällen, kom Rusty fram och hälsade och han kom ihåg vad jag hette.

Men det var första kvällen jag gjorde bort mig. Jag fick i alla fall prata med Omar Dykes, det var han som spelade med sina Howlers.

–Jag ska fixa så att du får ett snack med Omar efter showen! sa Bud. Och när den var slut försvann Bud. När han kom tillbaka sa han att Omar väntade utanför.

–Jag sa att du är från Malmoe och är hans största fan i Sverige! flinade Bud.

OK, jag har väl ett par-tre Howlersplattor i samlingen, men mycket grunda kunskaper om Omar. Men där stod han med sin fru i den heta Texas-natten och väntade på mig. Vad tusan skulle jag säga! Jag sökte på hårddisken i skallen för att hitta något som var relevant... få se... låttitlar... »Bad Seed«! Just det!

–Synd att ni inte spelade »Bad Seed« ikväll, sa jag.

Omar tittade något underligt på mig.
–Well, we just did, sa han. It was the last tune we played...

Jag muttrade något om att jag hade varit på toaletten och försökte snabbt byta samtalsämne.

–Synd att ni aldrig har varit i Sverige! drog jag till med.

Nu tittade han ännu mer underligt på mig, hans största fan i Sverige.

–Well, we´ve been in Malmoe, sa han. We were support act to B B King!

Just det. Jag var ju där!

Vad säger man efter detta? Godnatt, typ. Taxi!!

Flera år senare var Omar på KB i Malmö och jag gick dit. Fick besöka honom i logen och gick in och hälsade. Jag drog hela historien för honom, berättade för honom hur pinsamt jag tyckte alltihopa var och undrade om han kom ihåg intermessot.

–Not at all, sa han.

Så man kan väl säga att jag gjorde bort mig en gång till.

Men jag har pratat med Omar.


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.