Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Raul Malo om solokarriären, rötterna på Kuba, fördelarna med banklån i Nashville och The Mavericks framtid
Av Christer Olsson

— Jag tycker om att spela på egen hand, bara jag och min gitarr, säger raul Malo, den kubanskättade f d sångaren i The Mavericks som är i Sverige för att spela någrea solokonserter i bl a Stockholm och Malmö och göra reklam för sin kommande höstplatta »You´re Only Lonely«. Jag har alltid tyckt att man inte klarar av att köra på egen hand så ska man inte försöka försörja sig på det här yrket. Man ska inte behöva lita på ett band för att underhålla en publik.

— Att spela på egen hand ger ett helt annat perspektiv, det är mer intimt, man kan prata lite mer, berätta historier, beskriva låtarna och man kan bokstavligt talat spela vad man vill…

Att det inte bara var snack bevisade Malo senare på kvcällen när han uppträdde inför ett 100-tal andaktiga fans på Stacken på ärevördiga Nalen och fick inte mindre än fem inropningar. Trots sin stora Roy Orbison/ Elvis Presley-röst lät det nära, intimt och varmt vare sig Malo sjöng covers från kommande plattan, kubanska låtar från sin första solo-skiva »Today« eller gamla Mavericks-hits som »Dancing the Night Away«.

Malo var så avslappnad att han till och med fick en tupp i halsen under en av de första låtarna och var tvungen att avbryta och börja om.

— Jag fattar inte, mumlade han efter konserten. Sånt händer ALDRIG mig…
Innan spelningen passade Rootsy.nu på att ta ett snack med Raul Malo om solokarriären, rötterna på Kuba, fördelarna med banklån i Nashville och The Mavericks framtid…

Är den nya plattan redan klar?

— Ja, det är Peter Asher som har producerat. Jag har velat jobba med honom länge. Jag har svårt att föreställa mig nån sångare som inte vill jobba med honom. Han är fantastisk — mannen bakom alla Linda Ronstadt- och James Taylor-plattor..han har gjort så mycket bra grejer. När vi träffades första gången för att diskutera albumet berättade jag att jag ville göra en platta med några av mina favoritlåtar av andra låtskrivare, och det höll han med om. Jag ville vara sångare, den som tolkade låtarna — inte den som skrev dem.

Var ni överens om vilka låtar ni skulle göra?

— Nja, det svåra var ju att plocka ut låtarna. För det mesta var vi överens, men det är klart, ibland hade han en uppfrattning om vad jag skjulle sjunga och jag en annan. Vi snackade lite fram och tillbaka om en del låtar, men i slutänden var vi9 överens om alla låtar som finns på plattan. En av mina favoriter är Harry Nilsons »Remember«. När vi spelade in den fick den mig att själv komma ihåg en massa saker. Det var ett fint ögonblick i strudion. Vi spelade in helt live…

Vad är det för sorts skiva?

— Vi spelade in alla sorters musik faktiskt. Det är kanske injte nån riktig country, men en del låtar kan säkert klassificeras som pop-country. För mig är det inte en countryplatta, även om man kanske tycker det här i Europaq. För mig är det en popplatta — som James Taylor eller Linda Ronstadt. Vi spelade in J D Southers »You´re Only the Lonely«, och det blir förmodligen titellåten. Det är J D:s hyllning till Roy Orbison, men Peter valde att göra den på ett annat sätt, och det är jag tacksam för. Jag blir tillräckligt jämförd med Roy Orbison ändå. Jag har verkligen tyckt om att jobba med Peter. Han har fantastiska idéer när det gäller arrangemang och när han lyssnar på en sång så lyssnar han verkligen. Allting är viktigt — texten, de musikaliska små fraserna och inpassen — men ingenting är viktigare än sången.

När du säger att det är ett brett urval i musiken kommer jag att tänka på »The Nashville Sessions«, den akustiska plattan du gjorde för två år sen med låtar av bl a Jimmie Rodgers, Bob Dylan och Gordon Lightfoot…

— Den plattan (skratt)…där fick jag verkligen lära mig en läxa. När jag gjorde den trodde jag inte att nån nånsin skulle höra den, och nu får jag frågor om den i varenda intervju…Vi gjorde den mest på måfå, vi hade inga låtar bestämda utan en kompis till mig föreslog några låtar och så drog vi igenom dem. Jag hade aldrig sjungit en Bob Dylan- eller Gordon Lightfoot-låt förr, men jag tänkte, ja, varför inte? Det var en kompis till mig som hade ett litet bluegrass-bolag som frågade om jag ville göra en skiva och eftersom jag höll på att förhandla om ett nytt kontrakt just då så sade jag visst — jag har inget speciellt för mig. Men jag gör inte en bluegrass-skiva. Jag tycker om bluegrass, men jag är ingen bluegrass-sångare. Så vi började spela med musikerna, testa olika låtar, kände efter vad som lät bra och innan vi visste ordet av var plattan klar. Så vem vet? Det kanske är så man ska göra skivor? Inte tänka för mycket utan bara göra det…

Din första solo-skiva »Today« är mycket mer latinsk inspirerad med ett stort band, mäktiga arrangemang med blås och körer och flera sånger på spanska — den nya verkar bli helt annorlunda…

— Det blir en total motsats till den första skivan. Den är mycket mer återhållen och sparsmakad i sina arrangemang. Jag ville göra låtar som jag kunde sjunga med bara min akustiska gitarr. Jag har egentligen alltid bara gjort vad jag känt för att göra rent musikaliskt. När jag skulle göra den första skivan hade jag skrivit en massa sånger, antingen på spanska eller som lät väldigt latinamerikanska, och Mavericks kunde inte spela den typen av musik — vi är mer ett countryrock-band som fuskar lite i andra stilar — vi skulle aldrig klara av alla synkoperade rytmer och sånt. Men jag ville få ut mina sånger, och resultatet blev mitt första solo-album.

Vad lyssnade du på när du växte upp?

— Jag lyssnade på alla sorters musik. Jag växte upp i Miami med kubanska föräldrar, men de var rätt unga och hade mycket amerikansk musik hemma. Det viktigaste jag lärde från mina föräldrar var att respektera alla sorters musik. De hånade aldrig musiken jag lyssnade på och jag drev aldrig med deras musiksmak. Jag tänker på det nu när jag själv har ungar och försöker respektera det de lyssnar på.

Vem blev du mest påverkad av?

— Om man är ung och börjar spela ett instruyment när man är 11-12 och är född på 60-talet så tror jag alla vill bli The Beatles. Man kan inte undgå att påverkas av dem, även om jag egentligen lyssnade mer på Rolling Stones. Jag lyssnade på blues, rockabilly, soul, country och mycket kubansk musik…

När jag berättar för honom att den stora kubanske pianisten och stilbildaren Bebo Valdéz bott i Stockholom i över 40 år blir han muinst sagt överraskad. »Det var märkligt«, mumlar han. »Intressant…«

— Det verkar som om många av de där gamla veteranerna uppskattasmer utomlands än i sina egna länder. Men tack vare succén med Buena Vista Social Club fick många av dem lite av den uppmärksamhet de förtjänade.

Hur kom det sig att du använde så många traditionella musiker när du gjorde »Today«?

— En del av det kommer från okunnighet. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde. När Mavericks började visste vi inte hur man spelade country — vi var i Miami och spelade vad vi trodde var country, men som visade sig vara en märklig blandning mellan rock och country. Det kom från okunnighet, och på ett sätt var det samma sak med den första solo-skivan. Jag minns att jag pratade med bandet om det för de spelade på ett mer traditionellt sätt — jag brukade säga, »vad tror ni om att göra så här i stället?« Och så småningom fick de erkänna att det funkade. Det var inte som de alltid hade gjort, men det funkade. Jag tycker om att blanda en massa olika saker utan att veta exakt hur slutresultatet kommer att bli…

Hur ligger till med Mavericks — är ni fortfarande ett band?

— Det är en bra fråga. Vi kommer inte att göra nåt ihop på ett bra tag nu. Den här skivan kommer ut i augusti och sen ska jag turnera med den i minst ett år och sen efter det…jag vet inte om det blir några fler Mavericks-skivor…jag har i alla fall tänkt göra fler soloskivor, producera andra…så de närmaste åren lär jag vara upptagen. Men, som sagt, jag går ju efter vad det är för musik jag skriver, så vem vet — om jag har en samling låtar som låter som Mavericks-musik om ett år så kanske...?

Saknar du aldrig framgångarna och miljonrullningen i både dollar och sålda skivor med Mavericks?

— Både ock. Livet kan vara mycket hektiskt när allt snurrar på. Man har ingen riktig tid att njuta av framgången för man håller alltid på med nåt annat. På ett bolag som Sanctuary har jag en helt annan frihet. Jag kan göra vilken platta som helst och de lovar att distribuera den. Det är viktigt. Är man på ett stort bolag med hela Mavericks-maskinen så är de bara intresserade av nästa Mavericks-platta — ingenting annat. Jag kände mig lite som en fånge hos dem…nu får jag göra vad jag vill och det är viktigt. Jag kanske inte säljer lika många skivor, men man vet aldrig — säljer den här skivan så är vi alla genier igen…Så för att svara på din fråga — ja och nej. Framgången var fantastisk, men för mig personligen innebar den också en massa konflikter, ett stort tryck och att jag var olycklig.

[b]Personligen tyckte jag att Maveriucks hade nåt vägs ände med »Trampoline« — det var svårt att se hur ni skulle kunna gå vidare på nåt sätt…


— Precis. Jag kände this is it. Vi hade nått så långt vi kunde och skulle låta det räcka med det. Mavericks var fantastiskt framgångsrika och jag klagar inte. Jag lever gott på musiken vi gjorde och framgångarna vi hade, men samtidigt var det som att alla runt omkring bara ville att vi skulle göra om samma sak hela tiden — när kommer det en ny »Dancing the Night Away«? Och den kom aldrig. Inte för att jag inte ville, utan för att det är sånt som bara händer — sen måste man kunna dra vidare. Det är klart att man vill ha hits hela tiden, men jag vill helst ha framgångarna på mina villkor. Det var så »Dancing the Night Away« kom till. Det var rena turen. Det är ingen som vet vad det är som gör att en låt blir en hit — vi blev lika överraskade som alla andra även om vi gillade låten.

Var bor du nånstans nu?

— I Nashville. Jag är ofta i Los Angeles, men det är för crazy och för dyrt. Och faktum är att många LA-bor har flyttat till Nashville. Det är ett bra ställe att uppfostra barn och som låtskrivare eller artist är det lättare att få ett banklån, eftersom allting här rör sig kring musikbranschen. Det är inget dåligt ställe att bo på.

Vad hände med senaste Mavericks-skivan? Fick »The Mavericks« inte samma uppmärksamhet som de andra eftersom den låg på ett litet bolag som Sanctuary? Eller hade tiden helt enkelt sprungit ifrån er?

— Det gjorde säkert misstag när det albumet skulle promotas, och då menar jag inget nersättande om skivbolaget utan det är sånt de själva säger till mig. Men jag står gladeligen ut med de misstagen i utbyte mot den frihet jag har nu. Man lär sig från sina misstag, ser framåt — men jag skyller inte alla misstag på skivbolaget. Ibland kan en låt bara dra iväg och även om Universal säkert vill ta åt sig äran för Mavericks succé är sanningen att visst fanns det människor där som jobbade hårt med Mavericks och trodde på dem, men en sån hit som »Dancing the Night Away« är det ingen som har kontroll över. Stora saker händer trots alla skivbolag, och man kan heller inte skylla på skivbolaget när en platta inte blir en hit. Det finns så många faktorer som spelar in.

— Nu pratar vi inte om Britney Spears-världen där de kan satsa miljontals dollar för att få en hit, utan vi pratar om riktiga artister som själva sjunger och spelar och gör bra plattor…för i slutänden handlar det ändå alltid om låtarna. Det finns låtar på radion där jag undrar ojdå, hur blev den en hit? För plötsligt är det en låt som är så långt från den polerade 100-miljoner-dollar-kampanj-popen som vi är så vana att höra som det går att komma…och vadå? Då finns det fortfarande hopp! Det är sånt som får mig att fortsätta!

Läs mer om Malo, Raul


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.