Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Steve Earle, Huckleberry Finn och Amerikas vålnad
Av Magnus Östnäs

Det är dagen innan Mardi Gras. Ett ymnigt snöfall över Stockholm. Människorna rör sig försiktigt över isade gator. I kvarteren kring Mariatorget färdas man tryggt genom vintern. Mardi Gras. Fettisdagen. Sju våningar upp med utblick över Carl Michael Bellmans kvarter står Steven Fain Earle. Långt från New Orleans. Lång från karnevalen på Bourbon Street. Långt från soppköerna som nu ringlar sig så långt att de börjar synas från huvudgatorna i hans nya hemstad New York. Långt från det Amerika han färdats genom under de senaste trettio åren. Ett Amerika som under hans livstid genomgått en genomgripande förändring.

På nya skivan »The Low highway« sjunger han om dem, människorna i soppköerna, de överblivna, de osynliga, människorna som krisen ställt bort.

– Det jag ser är vad Woody Guthrie såg. Och det som vi alla singersongwriter skrivit om från Dylan och framåt men aldrig sett själva: Depressionen. Nu är den här mitt ibland oss, säger Steve Earle med en röst som någon beskrivit som förlorad kärlek.

Saw empty houses on dead end streets
People linin’up for somethin’ to eat
And the ghost of America watchin’ me
Through the broken windows of the factories


»The Low Highway« är en logisk fortsättning på den personliga skivan »I´ll never get out of this world alive« från 2011. En skiva som bär producenten T-Bone Burnetts omisskännliga signum. »The Low Highway« är mindre enhetlig än föregångaren men samtidigt skarpare.

På »The Low Highway«» vänder Earle tydligare tillbaka till Guthries berättande. Han ser, men ger också röst åt erfarenheter som det moderna samhället hade trott det lagt bakom sig, som medelklassen trodde att den hade lyft sig över.

Naked bones of a better day

Amerikas vålnad. Kanske är det så att historiens långa linjer märks i det stora hela som en tilltagande bris, medan de kortare görs synliga på det här sättet, en hård, stark, iskall nordanvind. Finanskraschen 2008 fick oerhörda konsekvenser för många. Många som tidigare klarat sig tämligen bra drabbas nu hårt.

– Det ligger en hel del skuld i det här: Jag kan iaktta det som sker men själv klarar jag mig riktigt bra. Det finns ett soppkök i mitt hemkvarter som jag trodde just hade öppnats men det visade sig att det alltid funnits där. Nu är det många fler människor som går dit så kön ringlar sig nerför gatan, säger Steve Earle och sätter sig i hotellfåtöljen. Svarta boots, svart-röd-rutig skjorta och ett ordentligt tilltaget skägg. Blicken knivskarp.

Hem för denne 58-årige Texas-son är sedan några år tillbaka New York. Greenwich village. “Det tog sin tid, men jag känner mig mer hemma här än någon annanstans.« Säger den rastlöse pilgrimen, född i Virginia men myten berättar att han som helt nyfödd fick sina fötter doppade i en medhavd låda Texas-jord. Han var sexton år när han lämnade fadershuset för gott. Från San Antonio till Houston till Nashville.

– Jag stannade aldrig länge på samma jobb och jag spelade så mycket jag kunde, säger Steve som menar att han framförallt lärde sig att inte klaga över att hanka sig fram på mindre glamorösa jobb.

– De flesta människor jobbar för att få ihop sitt levebröd och de älskar inte nödvändigtvis det de gör, men jag har stor respekt för de som jobbar på och tar hand om sin familj.

Vad är skillnaden mellan det Amerika du växte upp i och det som unga växter upp i idag?

– Vi har fostrat ett par generationer unga som trodde att de skulle vara utblottade om de inte tjänar 100 000 dollar om året. Allting började handla om pengar, istället för strävan att bli den bästa doktorn, den bästa författaren, så började allting handla om hur mycket pengar man kunde tjäna. Det är sorgligt, det skadade oss och det är bland annat det här som har lett oss in i de här problemen, säger Steve.

Alltså: Strävan efter excellens ersatt av en allt blindare dans kring derivaten.

Blicken för de utsatta är skarp. Blicken han delar med Guthrie och Steinbeck frilägger och vill slå broar till de satta på undantag. Och mitt bland denna generation av förlorade lycksökare vandrar en igenkännlig figur återigen på Amerikas gator: Den hemvändande soldaten som varit iväg i “ett främmande land och lärt sig hata och lärt sig döda».

Taught him to hate and taught him to kill
Now he’s out on the road with at hole to fill


Steve har beskrivit honom förr. Men han har också fått löpa ett medialt gatlopp för berättelsen om den tillfångatagne amerikanske talibansoldaten John Walker Lindh. Låten »John Walkers’ Blues«« finns på Jerusalem från 2002.

Det har gått drygt tio år sedan 11 september - Vad har hänt under de här tio åren?

– Vi har fått lära oss en hel del men det har varit en lång och tuff läxa. Hopefully we won’t do something like that again. Hopefully we won’t attack some country based on something that they even didn’t do. Just because somebody had to be attacked and because certain people in power thought they were gonna make a lot of money. And they may be making a lot of money. There’s a well there and it’s going somewhere but I don’t see the money. Do you get your share of it?, säger Steve Earle med ett torrt skratt.

Irak-kriget och »The war on terror« är ett sår. Finanskrisen och den efterföljande depressionen ett annat. Och det är ett i många avseenden delat land han beskriver. Ett land där klyftorna växer mellan de som har och de som inte har. Men mitt i allt detta måste man kunna ge människor ett hopp, menar Steve. Att ingjuta ett livsgnista. Trots all frustration och uppgivenhet.

– Det är därför jag inte gillar en författare som Cormac McCarthy, det finns inget hopp i det han gör. Jag slutade läsa honom för att han gjorde mig olycklig och besviken. Jag tycker att det är helt okej att det är mörkt, men till slut måste folk tycka att det är okej att de ödslade sin tid på ditt elände. You know what I mean? It’s like you taken a big chunk of people’s lives and if you just bum ‘em out I’m not sure. Du behöver nödvändigtvis inte ha ett lycklig Walt Disney-slut men du måste ge människor något slags hopp.

Han har varit med om en del på vägen. Missbruk. Hemlöshet. Fängelsevistelse. Ett tag höll det på att gå riktigt åt helvete. Men efter inlåsningen och efter en tid på behandlingshem kom han ut och något hade förändrats. Han skrev låten Goodbye till plattan »Train A Comin«. Emmylou Harris, som var med och sjöng på ett par låtar på skivan, gjorde sedan Goodbye på sin monumentala, andra genombrottskiva »Wrecking Ball«. Ja, ni vet vilken. Och själv kan jag räkna upp en handfull män som gråtit sig igenom den där skivan. Från första till sista låt. Den skivan var en del av vändningen i Steves liv, vid en tidpunkt då han saknade ett eget hem.

Nej, han läser hellre författargrannen Nick Toschas. »Me and the devil«. Eller Michael Ondaatjes »Coming through slaughters«. Och så kommer vi in på det andra skrivandet. Förutom hans sångtexter, frammejslade berättelser som kan förklara ett liv över en handfull verser, skriver Steve Earle dramer och noveller. Novellsamlingen Doghouse Roses kom 2002. 2011 kom hans första roman »I’ll never get out of this world alive«. Titeln hämtad från Hank Williams sista låt och boken rör sig också i utkanten av Williams liv. Den handlar om en läkare som reser tillsammans med Hank Williams. Romanen är modellerad på verkligheten, men fri i berättandet.

Nu är Steve Earle mitt i ett memoarprojekt, en bok i tre delar vars första del handlar om mötet och åren med Townes Van Zandt. Den andra delen handlar om personer som fick honom att överleva tiden som hemlös på väg mot undergången i Nashville. Den tredje delen handlar om människor han såg upp till under tillfrisknandet.

– För att kunna jobba med romanen måste jag ta ledigt från det andra, musiken och låtskrivandet. Memoaren kan jag skriva på till och från under resorna och under turnerandet.

Hur är det att skriva på det här sättet jämfört med att skriva sånger?

– Well, det finns dagar då jag inte står ut med det. Det är skillnaden. Det blir lite för mycket av mig i det. Men jag tog pengarna och jag vill ha nästa check också, säger han lakoniskt och lägger upp de svarta bootsen på soffbordets undre glasskiva.

Kan du se en tid när du skriver mer prosa och romaner än sånger?

– Förmodligen inte. Det skulle dessutom göra en massa människor besvikna. Jag vill fortsätta till den punkt då jag inte kan åka ut och spela mer, då får vi se. Jag vill inte fortsätta skriva låtar utan att kunna åka ut och spela dem. But right now I still play, so…

Har du någon gång sett dig själv göra någonting annat?

– Nej. Jag har aldrig kunnat se mig själv göra någonting annat än att spela och skriva sånger och det har tagit mig lång tid att komma hit. Men jag skulle ha fortsatt att skriva och spela oavsett om jag hade tjänat pengar på det. Det kanske slutar med att jag spelar på gatan. Och det är därför jag alltid ger pengar till gatumusiker, även om de suger, säger han, men en hastigt uppflammande gnista drar förbi i de mörka ögonen.

Med den irländska jordmånen, den kreolska vinden och vätan från den mexikanska golfen i sig, tänker jag och fäster blicken på poeten Earle. Han som av sinnesroskäl bestämde sig för att börja skriva haiku. Den japanska kortdikten.17 stavelser fördelade på tre rader. 5-7-5 lyder formeln.

Steve Earle skrev en haiku om dagen under exakt ett år. Från den 22 februari 2000 till den 22 februari 2001. Allt noggrant nedtecknat i en liten, svart anteckningsbok. Den första skrevs på en Boeing 777 med destination Los Angeles.

Frozen winter sky
The airplane poised and ready
To rise above it


Men nej, han skriver inte haiku längre. Eller förresten, säger han. En om året.

– De ber mig alltid att komma och läsa på S:t Marks Church Poetry Marathon. Så då måste jag ha något nytt med mig, säger han med ett hest skratt. Han tystnar och blir allvarligare: året med haiku var ett av de bästa i mitt liv. Jag lärde mig mycket. Haiku-skrivandet var ett slags meditation och jag känner att jag kan behöva börja skriva dem igen.

Jag slår upp en passage i den franske renässansförfattaren Montaignes Essayer, om det flyktiga och ogripbara i handhavandet med poesi:

Den som ser poesins skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika litet som vi ser ljusskenet av en blixt. Den övertygar inte vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.

Där har ni Earles text.

The voice of reason and the roar of the beast


Efteråt, på väg ned i hissen slår det mig att vi knappast talat mer än några stavelser om Townes. Townes van Zandt. Mentor. Förebild och kanske något av en fadersgestalt för den unge Steve Earle. Eller som Steve själv uttryckt saken: Han var ingen bra förebild men ett sjuhelvetes mentor. En av outlaw-countrysångarna. Efter Cash. Efter Jennings och efter Haggard. Men allt det där är väl genomtröskat. Eller?

Kanske har ingen kommit riktigt nära. För sådan är Steve Earle. Integritetsfull, sluten mitt i denna lågmält vibrerande vänlighet, intelligens, mitt i detta historieberättande.

Ingenting om Townes, som gett namn åt Steves äldsta son. Justin Townes Earle, den kritikerrosade singersongwritern med en egen karriär och en egen väg. Fast indirekt var vi nog där, i frågan om det här med faderskap. Om Homeros och Telemachos och om att bli pappa igen vid 55 års ålder.

– Jag tror att jag är en mycket bättre far nu än jag var för Justin och för Ian. Det är lite orättvist men jag tror att de förstår, säger Steve.

Och visst kan han se en hel del av sönernas önskan att bli bättre än pappa. Att slå den gamle. Att återvända hem och få välsignelsen.

– Visst tror jag att Justin har en hel del av det, men poängen är att han inte kan slå mig, kampen skulle bara vara mot honom själv, hur mycket han än försöker. Jag vet det där så jag bekymrar mig inte så mycket över det. He’ll figure it out one of these days, säger Steve.

Att svaret är en bumerang upptäcker jag senare. Jag duckar för sent. Fast då, sittande bredvid i den mjukt stoppade fåtöljen, känns han mer som en vittberest storebror än som en jävligt cool terapeut.

– Det är märkligt. Dina barn kan verkligen göra dig förbannad eftersom du ser dig själv i dem. Men du kan inte kontrollera dem och det värsta du kan göra är att försöka uppfostra en vuxen. You can’t do that. It’s done, you’ve missed your shot and it’s done. Jag är inte säker på om du verkligen kan ha dina barn som vänner, men du kan alltid älska dem, and that’s really all you can do. Just love them.

Bara älska dem. Och så är vi där, tillbaka vid hoppet. Hoppet om att kunna ge något vidare. Hoppet om försoning.

Han har en treårig son tillsammans med sin fru, singersongwritern Allison Moorer som också är med i bandet The Dukes. Och han vet att han inte kommer att få se pojken bli lika gammal som han själv är nu.

– Av de fyra killar som jag lämnade highschool med är det bara jag kvar i livet. Det finns en möjlighet att jag får se honom växa upp och det finns också en risk att jag inte får det. Jag vet att det kan vara min tur när som helst, säger Steve Earle som skrev »Remember Me« med den utmätta tiden i åtanke. Så att något skulle finnas kvar om den där lilla pojken skulle glömma vem hans pappa var.

Sen. När han själv inte finns här.

Och jag kan se dem sitta där. En liten hand i en stor.

Remember me on a sunny day
When everythings’ goin’ your way


– Huvudskälet för mig att hålla mig vid liv är möjligheten att få läsa Harry Potter för honom när han når rätt ålder. Jag måste ta hand om mig så jag får möjligheten att läsa Rowlings böcker igen, säger han med en Earlesk vändning. Dem och Huckleberry Finn.

Han lyser upp.

– Hemingway sa: bry er inte om att försöka skriva den stora amerikanska romanen, den har redan skrivits och den heter Huckleberry Finn. Jag håller med, Mark Twain is pretty fuckin’ hard to beat, säger Steve Earle.

Huckleberry Finn. Äventyret. Bildningen. Satiren och Samhällskritiken. Känns han igen? Hur som helst: Nu vet ni. I väntan på memoaren. Stephen Fain Earle.
Pretty fuckin hard to beat.




Steve Earle om…

New Orleans och låten »That all you got?« från TV-serien »Treme« där Earle spelar gatumusikern Harley.

– Katrina spöade skiten ur New Orleans men människorna är fortfarande där och staden har inte blivit reparerad och det är faktiskt både bra och dålig. Det fanns planer på att bygga upp ett New Orleans vi aldrig skulle ha känt igen. Men så kom krisen och pengarna tog slut. Å andra sidan är det massor av människor som fortfarande väntar på att deras hus ska byggas upp igen och de har aldrig fått några penar och någon hjälp. Half the city is gone, half the people is gone. And half the houses that were damaged in Katrina is still damaged.

Sharon Shannon. – Jag mötte henne när hon spelade med Mike Scotts band på 1980-talet. Hon är den bästa dragspelaren på Irland, fast hon ursprungligen är fiddlare. Jag träffar henne ofta när jag är på Irland.

Irland. - Min mamma är en Collins och min pappas namn Earle är från Ulster så jag har båda sidor av Irland. Men Irland för mig handlar mer om musiken. Jag älskar musik som har en genomgående ton. Det mesta i musikväg jag har gjort i mitt liv har en koppling till Irland och Skottland.

The Pilgrim. Sången som ligger sist på plattan The Mountain är skriven till basisten Roy Huskey Jr:s begravning. Huskey som dog i cancer bara 41 år gammal.

- Jag skrev den samma morgon som begravningen skulle äga rum. Då hade jag inte en tanke på att spela in den. Men alla röster du hör på inspelningen tillhör människor som Roy kände, hans fru och hans barn, 12 och 14 år gamla var med och sjöng. Roy spelade med Emmylous band The Nash Ramblers och han var en nära vän och den bästa ståbasist jag spelat med. Roy Huskey Jr spelade på »Train A comin«.

Läs mer om Earle, Steve


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.