Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Till minnet av Robert Johnson
Av Staffan Solding

Det man vet med säkerhet är att Robert Johnson spelade in måndagen, tisdagen och fredagen den 23, 26 och 27 november 1936 i rum 414 på Gunter Hotel i San Antonia, Texas. Skivbolagen har oftast bra koll på sina inspelningstillfällen och de finns väl dokumenterade. Så kring just dessa fakta är det ingen som har haft något tvivel. Vänd mot väggen i en tillfällig inspelningsstudio uppsatt av Brunswick Records gjorde Robert Johnson sina första inspelningar. Sju månader senare återvände Robert Johnson Brunswick Records Building på 508 Park Avenue i Dallas, Texas för att lördagen och söndagen den 19 och 20 juni 1937 spela in resterande sånger. Man fann Robert Johnsons dödsattest 1968 och kunde konstatera att han faktiskt dog den 16 augusti 1938, 27 år gammal, i närheten av Greenwood, Mississippi. Allt annat kring Robert Johnson har varit föremål för 73 års forskning. Många har spekulationerna, tolkningarna och legenderna blivit. Bara uppgiften om att han spelade in vänd mot väggen har fått två olika tolkningar. Någon säger att det var för att han var så blyg och andra säger att det var för att ingen skulle se hur han greppade gitarrhalsen och därför kunna kopiera hans spelteknik. Att han skulle vara blyg är svårt att tro när man sedan hör om hans ständiga kvinnoaffärer. Men gitarrtekniken, den var han ensam om.

29 sånger och 12 alternativa tagningar finns bevarade från dessa båda historiska tillfällen. Sånger som av musiker och kännare har höjts till skyarna för det gitarrspel och den sång som Robert Johnson framför dem med. Någon storsäljande artist under sin livstid var han inte. »Terraplane Blues« var den som sålde bäst och lär har sålt i 5 000 ex. Annat blev det 1990 när samtliga sånger återutgavs på CD. Då kom topplisteplaceringarna.

De sånger som Robert Johnson spelade in var bara en liten del av den repertoar som han hade för att kunna spela i gathörn, på barer, lördagsdanser och privata tillställningar. Dagens populära sånger blandat med jazz, country och en och annan blues var vad som krävdes för att tjäna några dollar.


Djävulen och döden

Hur kunde Robert Johnson gå från att i allas öron vara en ganska medioker gitarrist till att på ett års tid bli en av de främsta bluesgitarristerna vi har haft? Det är här historien om affären med djävulen vid vägkorsningen dyker upp. Att göra en affär med djävulen med själen som insats är en historia som förekommer i många kulturer. Det kan ligga sanning i det, vem vet. Det kan också vara så att han gick i gitarrskola hos Ike Zinnerman, och med sin väl utvecklade musikaliska förmåga genom intensiv träning faktiskt blev en skicklig gitarrist. Men myten går ju att göra affärer på, det förstod säkert Robert också. Man är väl artist.

Robert Johnsons död lär väl aldrig bli riktigt uppklarad. Att han dog vet vi. Historien talar för strykninförgiftning utfört av en svartsjuk man. Andra säger att dödskampen var för lång för att ha det beska och snabbverkande strykninet som orsak. Dog gjorde han. Kanske sträckte sig inte avtalat med djävulen sig längre än så här. Robert skulle ju komma att bli rankad som den främste av dem alla en 25 år senare. 1961 kom nämligen den första återutgivningen av Robert Johnsons inspelningar. Men det skulle dröja ytterligare ett tiotal år innan det första fotot av Robert Johnson dök upp. Möjligen började bilden av Robert Johnson då att skaffa sig lite tydligare konturer.


Han tog och gav

Keith Richard i Rolling Stones har fått stå ansvarig för citat: »vem är den där andre som spelar gitarr« i tron att han hörde två gitarrer. Det var så Robert gitarrspel uppfattades. Fyrhändigt. Robert Johnson anses vara en av bluesens stora mästare, inte minst i Deltabluesstilen. Slidegitarren på »Rambling On My Mind« är Deltablues och sången har en del av Son House råhet. Även om det finns inslag som mer låter som minstral show eller vaudeville. Och så var det. Robert hämtade inspiration från många olika stilar. »Preaching The Blues« och »Walking Blues« är äldre traditionella bluessånger. »Kind Hearted Woman« påminner mer om Chicago eller St. Louis. »They´re Red Hot« hamnar i kategorin up town swing eller ragtime. Men det var trots allt knappast den typ av musik man gav sig av till Mississippi för att spela in. Men Robert Johnson var en välanpassad professionell musiker och sångare. Han levererade det som efterfrågades.

Texterna hämtade han från traditionella sånger, andras blues och egna upplevelser. Kärlek, uppbrott och resande var återkommande teman. De strofer som har skapat mest uppmärksamhet är naturligtvis de som har koppling till djävulen.

I »Me And The Devil Blues« sjunger han:

Early this morning´
When you knocked upon my door
Early this mornin´, ooh
When you knocked upon my door
And I said, »Hello Satan,
I belive it´s time to go«.

Me and the Devil
Was walkin´ side by side
Me and the Devil
Was walkin´ side by side
And I´m goin´to beat my woman
Until I get satisfiled

You may bury my body, ooh
Down by the highway side
So my old evil spirit
Can catch a Greyhound bus and ride


Eller som i »Hellhound On My Trail«:

Umm mmm mmm mmm
Blues fallin´ down like hail
Blues fallin´ down like hail
And the days keeps on worryin´ me
There´s a hellhound on my trail
Hellhound on my trail
Hellhound on my trail


Det här med sångrösten är också något alldeles speciellt. Han använde sig av mikrotonal skala dvs musik som innehåller tonsprång som är mindre än halvtonssteg. »Me And The Devil Blues« är ett exempel på hans vokala förmåga, den räckvidd och den skärpa som gjorde honom så populär. Som textmässigt också bar den där demondrivna spöklika stämningen som även »Hellhound On My Trail« har gjort sig känd för. Man skulle kunna säga något om var och en av de sånger som Robert Johnson spelade in. Men av alla dessa fantastiska sånger med den främsta av alla gitarrister är det »Come On In My Kitchen« som jag älskar allra mest. Den bjuder på en första klassen poesi och är den ultimata kärlekssången. Så djupt och så innerligt har inte en kärleksförklaring sagt. Att man bjuder in till köket när regn och oväder närmar sig utanför. Och framförandet i gitarrspel och sång ger gåshud på armarna. Alldeles, alldeles underbart.


Förebild för många

Robert Johnsons blues kom att bli förebild för många och hans sånger har spelats in av otaliga artister. Inte minst de engelska rock- och bluesartister hade honom som sin allra mest lysande stjärna. Rolling Stones gjorde den långsamt ledsna »Love In Vain« och »Stop Breaking Down«, Eric Clapton gjorde »From Four Until Late« och Crossroads» med The Cream och sedan även ett hyllningsalbum, Peter Green har gjort två hyllningsalbum med sin The Splinter Group. Inte minst gitarristerna såg det stora i hans gitarrspel och hämtade inspiration där. Robert Plant i Led Zeppelin menar att de har Robert att tacka för sin existens och spelade även in «Traveling Riverside Blues».

Tyvärr blev det en alldeles för kort tid som Robert Johnson fick vara med oss och kunde dela med sig av sin fantastiska musikaliska kunskap. Det var väl precis det som John Hammond också tänkte när han fick beskedet att Robert Johnson inte kunde vara med på hans planerade konsert «From Spirituals To Swing” 1938 i Carnegie Hall, New York.

Robert Johnson var före sin tid. Han utvecklade en musikstil skulle komma att bilda grunden för mycket av den populärmusik som växte fram en 20 år senare och blev rock och sedan ytterligare 10 år till med den engelska r ´n´ b- och bluesvågen. Detta är väl värt att fira.

Läs mer om Johnson, Robert


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.