Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Mary Gauthier om musik, missbruk och adoption
Av Christer Olsson

Mary Gauthier föddes i Baton Rouge, Louisiana, för att genast överges av sin mor. Hon växte upp på barnhem och bliv bortadopterad vid två års ålder. Det är om att bli övergiven av sina föräldrar den nya skivan »The Foundling« handlar om. Och om att senare i livet söka upp samma mor och åter igen bli avvisad.

Mary vantrivdes hela sin barndom i sin nya familj och vid 15 års ålder stal hon sina adoptivföräldrars bil och rymde hemifrån. Många år av missbruk och kriminalitet varvat med studier och arbete följde. Vid 35 års ålder plockade Mary upp gitarren och började skriva sånger.


Det som förvånar mig mest är att du kunde bli adopterad av en familj som var alkoholister…?

- På 60-talet var det annorlunda. Barnen togs ofta om hand av kyrkan och vem kollar vad kyrkan gör? Min familj var churchgoing alcoholics. Men jag håller med dig om att varken jag eller min halvbror skulle ha placerats i den familjen. Jag var ett år gammal när jag blev adopterad. När jag växte upp visste jag att jag var adopterad, men det är svårt att veta vad adoptionen orsakade och vad som berodde på att jag blev adopterad av instabila människor. Eller vad som fanns inom mig – det är så många faktorer som spelar in.


Det måste vara jobbigt att växa upp i en sån familj?

- Det var fruktansvärt. Fruktansvärt. Barn fogar sig ju lätt, men det var så mycket bråk hela tiden. Äktenskapet var dåligt och vi var mitt uppe i det, min bror och jag. De bråkade framför ögonen på mig så gott som varje dag. Det var därför jag rymde hemifrån så tidigt.

När märkte du att du var lesbisk?

- Det har jag alltid vetat om (skratt). Jag upptäckte att jag gillade tjejer när andra upptäckte att de gillade killar. Jag var en trefaldig avfälling (outcast) – jag var gay, adopterad och missbrukade sprit och droger. Det var ett sätt för mig att handskas med att vara så annorlunda.

Du var 15 när du stal dina föräldrars bil och stack…

- Jag kunde inte komma på nåt annat sätt att komma undan. Jag snodde bilen och stack till en avgiftningsklinik. Och därifrån kom jag till ett s k halfway house, där jag stannade ett år. Det var mest desperation. Jag behövde komma bort från galenskapen hemma. De försökte bägge ta livet av sig, de slogs varje dag och ett par dar i veckan satte mamma ungarna i bilen och körde till ett motell där vi bodde i ett par dar…så småningom skilde de sig, men vid det laget var både jag och min bror förlorade.

Blev du ren på kliniken?

- Ja, men jag var inte nykter länge. När jag var 17 bodde jag hos vänner som hade en lägenhet, men det blev bara mer och mer supande och droger. Så småningom kom jag in på universitetet – mina adoptivföräldrar var båda högutbildade och vännerna jag bodde hos gick på universitetet, och eftersom jag gått på avvänjning kunde jag få pengar från staten Louisiana som täckte terminsavgifterna. När jag väl fick pengarna bestämde jag mig för att börja läsa filosofi. Jag läste filosofi, engelska, litteratur, historia och sociologi och klarade mig rätt bra tills jag bestämde mig för att börja jobba i en bar för att tjäna lite extra. Då sjöng betygen snabbt, och jag bestämde mig för att flytta till Boston…


Vad höll du på med då?

- Det var mest marijuana, men det började komma in lite hårdare grejer. En kväll mötte jag en kille i baren som adopterats från samma barnhem i New Orleans som jag och vi blev vänner. Vi brukade skoja om att vi kunde ha fått varandras föräldrar – han hade hamnat i en bra familj. Sen flyttade han till Boston, jag fick mer och mer drogproblem och en kväll när jag pratade med honom i telefon sade han, varför kommer du inte till Boston? Han hittade en lägenhet åt mig, jag slutade på universitetet, sålde allt jag ägde och satte mig i bilen med min dåvarande flickvän och körde till Boston.

Och där stannade du i 15 år…

- Jag började jobba på Wendy´s, vände hamburgare, och sen fick jag jobb på en restaurang där jag blev föreståndare. Efter ett tag träffade jag folk som var villiga att satsa pengar på min egen restaurang. Jag var inte en bra kock då, men jag var bra på att driva restauranger. Men strax efter att vi öppnat vår lilla take out-ställe gick jag i kockskola. Sen öppnade vi ett större ställe, Dixie Kitchen, som var den första Louisiana-restaurangen i Boston. Jag drev båda ställena i tio år. Men nu är jag färdig med det – men vem vet så dåligt som skivor säljer så kanske det blir en kokbok också en dag…att driva en krog innebär massor av hårt arbete, och man tjänar inte mer än i skivbranschen!

Du åkte dit för rattfylla vid invigningen av Dixie Kitchen…

- Japp. Och sen blev jag nykter och började skriva låtar. Jag vet inte varför det funkade den här gången…en kypare på restaurangen tog med mig till ett AA-möte och sen fortsatte jag att gå. Jag antar att tiden kommit ikapp mig. Det hade blivit tillräckligt smärtsamt, och jag var beredd att förändra mig. Då var jag 29. Jag kunde inte skriva förrän jag blev nykter. Det funkar inte om man är beroende. Det kanske funkar om man inte är beroende av drogerna eller spriten, men är man beroende så är droger lika med döden.

Vad har du för musikalisk påverkan?

- Jag har alltid älskat låtar och låtskrivande. Jag lyssnade mycket på radio när jag växte upp, men på den tiden var det bra radio! Det var innan företagen tog över…då fanns det bra låtar – countrystationerna var fantastiska: Merle Haggard var på radion, Willie Nelson var på radion, George Jones, Waylon Jennings… När FM började spelade de s k album-orienterad rock – riktigt bra. Idag är det totalt annorlunda…

Har du aldrig försökt skriva något längre än låttexter?

- Jag har skrivit en del noveller och nu håller jag på med någon sorts memoarer – jag försöker berätta vad som hänt mig – men låtar verkar vara det bästa sättet att skriva för mig. Jag har inte så många ord så det känns som tre-fyra minuter är lagom för att jag ska få in det jag vill säga. Jag försöker hitta det exakta ordet eller uttrycket i stället för att använda massor av ord. Jag skriver om mina låtar hundratals gånger ibland…det är ett hårt jobb! Men jag har tålamod. Jag vill inte släppa låtar som inte är så bra som de skulle kunna bli. Bra är inte bra nog. Jag vet när jag är framme och när jag inte är det. Och jag bara fortsätter och fortsätter tills jag är framme.


Det måste kännas som lite av en saga att du står här, i Sverige, idag med, vad är det, sju plattor bakom dig?

- Jag tänker inte på det på det sättet. Vad jag hoppades på var att jag skulle kunna jobba som låtskrivare. Kunna livnära mig på det. Jag visste inte riktigt vad det betydde,, eller hur jag skulle åstadkomma det – förutom att skriva så bra som jag nånsin kunde. Men jag förväntade mig inte att åka världen runt på grund av det. Jag tycker att jag haft en fantastisk tur…


Jag har inte hört din första platta – var det bara du och gitarr?


- Nej, jag hyrde en producent och han satte ihop ett band åt mig. Så fort jag fått ihop tio låtar som jag tyckte var bra gjorde jag en platta. Det var 1996. Nu är det 13 år och sju plattor senare. Jag tycker jag blivit bättre på att skriva. Jag börjar förstå lite mer av hur mycket jobb det är så jag slipper bli frustrerad. Jag kan koppla av mer med mina producenter – jag vet vad jag kan förvänta mig. Det är bra. Jag blir inte överraskad och frustrerad längre.

Din senaste platta »The Foundling« är en temaskiva om sökandet efter din biologiska mamma…

- Det kändes som om jag inte skulle kunna pressa in allting i en låt. Det är en jobbig historia att berätta för mig. Jag kände att den var som en liten film – jag insåg att jag var tvungen att göra ett tema-album och jag visste att albumet skulle heta »The Foundling«. Men jag var tvungen att utveckla mina talanger som låtskrivare för att kunna skriva den här skivan. Den skulle aldrig kunnat vara min andra eller tredje skiva – det hade varit för stor utmaning.


Skivans centrala sång är »mötet« med din mamma – du lyckas skildra det utan att bli sentimental eller patetisk…

- Det finns många sätt att förstöra den låten! Det var precis som i sången i verkligheten. Jag var helt förstörd efter det samtalet – men maktlös! Det fanns inget jag kunde göra! Jag vet var min biologiska mamma bor, hur hon ser ut, men jag tror inte jag kommer att konfrontera henne. Det värsta är att hon vägrar säga vem min pappa är – det är inte alls säkert att han har samma problem med att ha kontakt som hon har. Det är så otroligt själviskt. Det enda jag vet om min biologiska mamma är att hon kommer från östra Kanada.


Hur tror du att det påverkat dig att du är adopterad?

- Det finns en hel patologi omkring mina olika romantiska förhållanden. Det är svårt för mig att lita på någon, och till slut är det jag som går – för att inte bli sårad. Det uppstår mycket skador omkring adopterade barn, men vad ska man göra? Man måste ju kunna adoptera – det är inte bra för barn att bo på institutioner. Jag tror att jag skulle kunna adoptera ett barn själv. Men jag skulle inte göra som mina föräldrar. Jag tror inte på hemligheter och lögner. Barn måste få veta var de kommer ifrån. Jag vet inte varför det är så viktigt, men det är det. Det är otroligt smärtsamt att inte veta. Det känns som om man inte var en del av den mänskliga rasen. Det är en känsla som leder till droger, alkoholism, kriminalitet, sexberoende… om du kollar hur många som är adopterade på ett genomsnittsfängelse för manliga fångar i USA skulle du bli chockad!

Vad ska du göra nu?

- Jag kanske måste ta reda på vem min pappa är, även om det är en lång resa och jag är rätt trött.

Det kanske visar sig att du är en tvättäkta cajun?

- Jag vet inte vad jag är – en musiker, en zigenare som drar från ställe till ställe…(paus) Jag är adopterad – det är vad jag är.

Läs mer om Gauthier, Mary


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.