Vänta er för Guds skull inget rock & roll-party när Chip Taylor sjunger eller halvt reciterar sina varma, ömsinta historier om livstidsfångar, soldater, mexikaner som heter Ted Williams, Brigitte Bardot, kärlek, smärta, personliga insikter och hans alldeles speciella version av en tjeckoslovakisk himmel. Vad ni däremot kan vänta er, och får i överflöd, är spröda melodier och livsöden och historier som sträcker sig från 50 år tillbaka i tiden till nutid berättade med medmänsklig kärlek, melankoliskt vemod och – trots allt – en bubblande ohejdbar livsglädje. På två låtar lägger Lucinda Williams till rostig stämsång och genom alla tre skivorna står gitarristen John Platania – en gång i tiden i Van Morrisons band – och norska keyboard-geniet Göran Grini för utsökt färgning av det diskreta kompet – som i riviga bluesen »Track 224« där Platania får tillfälle att ösa på…