Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Willie Nelson och jag
Av Rune Häger

Många artister minns jag mitt allra första möte med.

Som när jag första gången hörde Elvis, hos mina lite äldre kusiner i Helsingborg.
»Tutti Frutti«. Det var en ren chock, en ren lustfylld smäll på käften. Jag stod alldeles stilla på golvet med tom blick och öron som växte och jag bara gapade. Något liknande fanns inte. Nu hade jag upptäckt något som jag ville veta allt om!

Lite senare hörde jag »Whole Lotta Shakin´ Goin´ On« hemma i Halmstad hos en kompis. Det var en knockout. Hallelujah! Sen dess har jag köpt alla plattor som har kommit ut med Jerry Lee Lewis.

Jag hörde en låt med Thelonious Monk hos en annan kompis, som hade en brorsa som bara spelade jazzplattor på familjens stora grammofon. Monk? Vad var detta? Spelade han fel? Nä, det skulle vara så. Sen den dagen har jag försökt spela piano som Monk. Men det blir aldrig rätt, bara fel. Hur gör han?

Första gången jag hörde The Beatles var på Radio Luxembourg. »Love Me Do« spelades flera gånger varje kväll, men det var när »She Loves You« kom med sitt Yeh Yeh Yeh, som jag blev ett Beatles-fan.

Även i modern tid har jag minnen från mina första möten med artister, som jag sedan har följt i vått och torrt.

Många av dem tar stor plats i min skivsamling.
Många av dem spelar jag ständigt.

En av dem som jag spelar dagligen är Willie Nelson.

Men jag har inte en aning om när jag upptäckte honom eller hur det gick till.

Det enda jag vet är att jag köpte min första Willie-platta när min första CD-spelare var ny. Och jag ägde då kanske bara 3–4 CD-plattor och »Always On My Mind« var en av dem. Den släpptes 1982 på CBS och fanns naturligtvis även i LP-format. Men nu var det CD som gällde och av någon anledning, som jag absolut inte har en aning om idag, måste jag ha bestämt mig för att Willie Nelson måste man ha. Jag hade inte en enda LP med honom och blev inte speciellt intresserad av country förrän långt senare. Kan det ha varit titlarna som drog mig till den här plattan? »A Whiter Shade of Pale« var ju lite kultig och »Bridge Over Troubled Water«, »Let It Be Me« och »Do Right Woman, Do Right Man« kunde kanske vara kul att ha i fler versioner än originalen? Eller hade jag upptäckt hans unika röst? I villket fall som helst blev plattan en start på en Willie Nelson-samling, som fortfarande växer för varje år. Vissa år har han varit ovanligt produktiv i skivstudion. Och jag köper allt och är helt fascinerad av hans sätt att sjunga.

I april 2008 har vi honom i Malmö igen.
Jag har sett honom live några gånger, men aldrig på hemmaplan i Austin. Det sägs att om man har tur, kan han dyka upp var som helst i stan och hoppa in i banden som spelar. Detta väntar jag fortfarande på att få uppleva, som när jag första gången i Austin fick vara med om en spelning med Doug Sahm, där plötsligt Jimmy LaFave tittade in på scenen och var med i några låtar.

Däremot har jag sett Willie Nelson i Las Vegas, på en arena en kort taxiresa bort från neonljusen på The Strip. Det var en upplevelse av mer än ett skäl.

Las Vegas ska man kanske inte besöka mitt i sommaren, i alla fall inte om man tänker röra sig utomhus. Varje dag var temperaturen uppe i över 40 grader, ibland nära 45. Så man fick skynda sig in igen om man hade någon anledning att gå ut.

Willie och hans band med syrran på piano och svågern på gitarr var självklart ett måste och blondinen och jag lämnade det sanslösa hotellet där vi bodde, hittade en taxi utanför entrén och åkte bort från allt glitter tilll en mer avskalad miljö. Vi köpte biljetter, fick drinkkuponger på köpet och blev hänvisade till en bardisk som, precis som alla andra bardiskar i Las Vegas, var försedd med spelautomater i disken. Så man kunde både dricka och spela medan man väntade på att få komma in i den gigantiska arenan. Till slut var vi där och det dröjde bara ett par minuter innan vi konstaterade att lokalen var kylig – för att inte säga iskall!

Här kördes luftkonditioneringen på högvarv. Och här satt vi i kortärmat.

Efter en stund frös vi så att vi skakade. Willie stod på scenen fullt påklädd, som om det var en utomhuskonsert i Sverige en tidig junikväll. Vi, och många andra i publiken, hackade tänder. Men ingen ville lämna konserten. Publiken bestod ju av Willie-fans från hela USA, Japan och Europa. Alla vi som var där ville se och höra honom trots att vi säkert lade grunden för en lunginflammation.

När han kom fram till extranummerna stod vi inte ut med kylan längre. Vi skakade ut ur lokalen och ut ur nöjesanläggningen där den fanns och kände genast hettan i Las Vegas-natten. Det var mellan 35 och 40 grader och vi jublade ända tills vi satt i en taxi med AC:n i toppläget.

Naturligtvis har Willie Nelson länge varit en av de levande legender, som jag skulle vilja träffa och utbyta några ord med om hans karriär och hans musik.

Och när Malmö borde börja ladda för det fina besöket förra gången, 2002, hade jag sedan länge arbetat på en plan som skulle leda mig fram till den oåtkomliga stjärnan.

Jag började med att titta in på hans hemsida. Där fick jag snabbt en känsla för hur Willie och hans stora sällskap av musiker, roddare, tekniker, affärsfolk och allt vad det kunde vara, hade lagt upp den stora Europaturnén. Jag insåg lätt vilken tjock mur han hade runt sig. Ingen journalist skulle ha en chans att tränga sig in i det sällskapet utan ett signerat, stämplat och dubbelkontrollerat VIP-pass. Inga fans skulle kunna komma i närheten av sin idol, tänkte jag. Och visst – det var enkelt att förstå att Willie Nelson behövde lugn och ro när han inte stod på scenen. En gammal man som han behöver nog vila för att orka med allt som krävs. Hur skulle jag kunna ta mig fram till honom för att prata lite ditt och datt?

På hemsidan hittade jag det som kunde vara den geniala idén.

Willies dotter Lana skötte dagligen en turnédagbok som lades ut på webben. Här kunde man läsa on hur resan framskred, om konserterna, om vad turnéfolket sysslade med på sin fritid och annat smått och gott som gav en känsla av hur det kändes att ligga ute på resande fot i dagar, veckor och månader. Och på bilder, som Lana hade tagit, fick vi se hur kul det var ibland och hur enformigt det var för det mesta. Här i turnédagboken hittade jag också en direkt mejladress till Lana Nelson.

Jag skrev ett smickrande e-mejl till henne, där jag frågade hur det skulle gå till att få en liten pratstund med hennes pappa. Det kunde inte skada att försöka den här vägen, tänkte jag. Nu var det bara att vänta och se.

Och det kom svar! Jag fick ett trevligt och personligt brev från Lana Nelson, där hon mycket riktigt påpekade att det alltid var ont om tid för personliga intervjuer och att hon inte kunde lova något. Men det var fortfarande gott om tid och vi kunde hålla kontakten vid liv, skrev hon.

Jag svarade med att tacka för hennes brev och lanserade en ny idé, om det skulle visa sig omöjligt att få träffa Willie. Kunde jag inte få träffa henne, Lana, i så fall, så kunde hon kanske berätta lite om turnén och svara på mina frågor? Det var ett skott i mörkret, ett försök att hålla grytan kokande, och jag hade förstås inte en aning om vad hon skulle svara.

Det viktiga var att hon svarade och det gjorde hon. Hon var till och med positiv till att ställa upp för en pratstund, när hon och hela cirkusen var i Malmö, några veckor senare. »Let´s keep in touch«, var hennes slutord i mejlet.

Men vad skulle man skicka för budskap, om man redan hade fått okej för ett möte? Det blev lite krystat att bara höra av sig då och då, tyckte jag. Det gällde så klart att försöka hitta ingångar till mejlväxling som kunde hålla på ett tag. Detta var lättare sagt än gjort. Lana hade tydligen inte tid, eller så hade hon väl inget att tillägga. Det kom hur som helst inga svar på mina nya mejl och jag antog att mötet i Malmö var kört.

Min baktanke var naturligtvis att på något outgrundligt sätt komma fram till Willie via Lana. Fick jag träffa henne på hotellet, eller var de nu höll hus under Malmöbesöket, så kanske Willie var i närheten. Och då fanns det en liten möjlighet att han hade fem minuter över för en snabbintervju, som jag kunde använda i någon av mina krönikor. Men efter den första positiva signalen att jag skulle få träffa Lana, kändes nu detta möte osäkert. Kontakten verkade bruten.

Tiden gick och jag följde turnén på hemsidan, läste Lanas kommentarer och undrade hela tiden om hon skulle låta höra av sig, när de närmade sig Malmö. Men det kom inga fler mejl. Jag kände mig blåst.

När den stora dagen var inne, gick jag ner till Mölleplatsen. Här fanns en stor och en mindre scen, flera tält med serveringar och allt verkade dimensionerat för 10 000 personer. Det kom inte mer än 2 200, visade det sig när alla var räknade. Malmöpubliken är svårfångad ibland och Willie Nelson, Nick Lowe och Aimee Mann betraktades tydligen som något försumbart. Malmö var inte laddat för storfrämmandet.

I vimlet träffade jag de vanliga konsertbesökarna, några journalister, skivhandlare och annat löst folk och stämningen var god och förväntansfull trots publikraset. Så småningom dök blondinen samt yngste sonen och hans fästmö upp och slog sig ned på en filt. Jag kunde inte sätta mig, jag var alldeles för rastlös och gick mest omkring och undrade hur jag skulle kunna passera det stora två meter höga järnstaketet som var uppsatt runt området. Vid ett ställe mellan staketets utsida och kanalen, fanns det ett antal jättelika turnébussar, troligen inredda med sovhytter och små sällskapsrum. Jag förmodade att det var där Willie fanns någonstans. Men nu, före en spelning, var det inte lönt att ens tänka på att få kontakt med honom.

Dessutom ville jag se konserterna. Nick Lowe gjorde en solospelning. Det var bara han, hans gitarr och en massa välkända låtar, men det räckte naturligtvis. Aimee Mann missade jag på grund av promenader runt om inom området, för att se om det fanns något ställe där Willie kunde hittas. Men istället intog han den stora scenen och gjorde sin show, full av klassiska låtar inklusive en och annan modern och jazzig sak. Jag var mer än nöjd, precis som vanligt. Det var inte första gången jag såg honom.

När bandet lämnade scenen tänkte jag att nu har jag sista chansen. Jag gick raskt mot det höga järnstaketet som skyddade turnébussarna från ovälkomna gäster. Det fanns en grind en bit bort, bevakad av en muskulös bodybuilder med batong och walkie talkie.

–Kan du meddela Lana Nelson att jag är här nu? sa jag och talade om vad jag hette.

Vakten fingrade på sin komradio och sa till någon att här fanns en person som skulle träffa Lana Nelson. Jag försökte hålla mig lugn, men det var inte lätt. Just nu befann jag mig i ett förtvivlat läge.

Det skrapade till i komradion och sen hördes en röst på engelska, som sa att vakten skulle släppa in mig och peka ut vilken buss jag skulle gå till.

Jag fattade först ingenting. Hörde jag rätt? Jodå, jag blev insläppt. Jag var inne på det säkrade området där bara turnéfolket fick uppehålla sig. En bit bort stod den utpekade bussen med öppen dörr. När jag kom fram till trappan, klev det ner en tjej i 40-årsåldern med långt grått hår.

–Hi, I´m Lana, sa hon.

Hon bjöd in mig i bussen, ursäktade sig för att hon inte hade svarat på mina senaste mejl, men det var så mycket krångel när man var ute på turné. Hon visade mig runt i bussen, presenterade mig för Willies äldre syster Bobbie, som jag en stund tidigare hade sett sitta vid pianot på scenen. Hon spelade ungefär som en skolfröken i lågstadiet, men hon medverkar alltid på Willies turnéer. Nu var hon här. Hon stod inne i bussen och vaggade för sig själv av och an med slutna ögon, som om hon lyssnade på musik som vi andra inte kunde höra, eller som om hon mediterade enligt någon ny metod. Lana bad mig sitta ner, hon tog fram en kamera och tog bilder av mig och sa att jag naturligtvis måste komma med på Willies webbsida. Det gjorde jag också. Bilderna från bussen låg ute i mer än ett år.

Vi pratade om allt möjligt. Lana var en trevlig bekantskap, som gav mig ett och annat kul turnéminne. Vi satt där i nästan en timme. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga var Willie höll hus.

–Åh, sa Lana, han brukar träffa sin publik efter konserterna. Han finns säkert här ute någonstans!

Jag tackade för mig och gav mig ut i parken, gick bort till grinden som jag hade kommit in genom och möttes där av de mina.

–Titta här, sa min blivande svärdotter, jag har fått Willie Nelsons autograf på armen!

Jag tog reda på var de hade träffat honom, sprang dit och hann se att Willie vinkade farväl till de sista fansen, som hade fått sina autografer och tagit sina bilder.

–Mr Nelson, mr Nelson! ropade jag. Can I have a word with you?

–Sorry, mister. It´s too late. I must join my crew.

–Oh! Well, thank you for coming to Malmoe!

Han tittade förvånat på mig.

–It´s been a pleasure, sa han, log och tog mig i hand.

Detta var mitt första möte med Willie Nelson.

Det andra väntar jag på, var och när som helst.

Läs mer om Nelson, Willie


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.