Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Dale Hawkins - med ett stort leende och mycket charm
Av Per Magnusson

1969 återförenas Dale Hawkins med James Burton för inspelningen av Hawkins Lp “L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS». Första gången paret spelade in tillsammans var Burton blott 15 år gammal och året var 1957. Den unge James Burton fyrade av det klassiska introt. till Hawkins stora hit “Susie Q så karaktäristiskt att redan första tonerna ger besked om vad du lyssnar på.

Bell-Lp´n “L.A., MEMPHIS & TYLER, TEXAS« är nu släppt på cd av engelska Rev-Ola och i senast numret av Mojo får den högsta betyg, d v s fem stjärnor. Det får mig att ta fram vinylplattan och väl på tallriken kan jag konstatera att visst förtjänar den ett bra betyg, om än inte det högsta.

Plattan är producerad av Hawkins själv. De första fem låtarna, som också utgör sidan ett på Lp´n, har ett luftigt sound och är vidöppen i sin produktion vilket ger utrymme för överraskningar. Med risk att svära i kyrkan vill jag påstå att hans version av “Hound Dog» är den bästa efter Big Mama Thorntons mustiga original. Född och uppvuxen i Louisiana har han rätt bakgrund för att klara en tillbakalutad och fuktig swampblues-tolkning i Slim Harpos anda. Gitarrkompet står Burton och Ry Cooder för och mitt emellan trängs Taj Mahals munspel med en ylande Hawkins.

Han blandar ogenerat stilar. Det är soul i öppningsspåret “La-Memphis-Tyler«, gospelrock i “Heavy On My Mind» och Louisianaswamp i redan nämnda “Hound Dog«. Lägg därtill b-sidans “Candy Man», “Baby What You Want Me To Do« och “Ruby, (Don´t Take Your Love To Town)» med bl a Buggs Henderson och Ronnie “Mouse« Weiss från Mouse & The Traps i kompet, och ljudbilden drar mer åt garagerock. Är det möjligtvis stilblandningen som gör att Bell Records uppgivet rekommenderar; File under POPULAR: Male Vocal.

Grundkompet är inspelat i Los Angeles med Joe Osborn på bas, Paul Humphry på trummor och Burton och Cooder på gitarr. Därefter har blås lagts på i Memphis och inspelningarna har slutligen hamnat i Texas hos Mouse & The Traps-gitarristerna. Vem som gör vad får lyssnaren själv försöka avgöra. Musiken är den amerikanska söderns, men Hawkins gör det lite lätt för sig. Som medarbetare på Bell Records hade Hawkins säkert kontraktet klart innan låtmaterialet var spikat.

Av skivans tio spår är enbart fyra, helt eller delvis, från Dale Hawkins penna. För de som köper allt av och med Dan Penn, finns här en stökigt “Little Rain Cloud» skriven av Penn/Hawkins. Till ett Boogie Chillen-komp har lagts ett stötigt - stundtals nästan experimentellt - soulblås, en gospelkör, en i falsett galande Dan Penn och längst fram Hawkins. Möjligtvis har paret knaprat på de Benzedrinetabletter Dale under en period var beroende av. Det låter ganska corny och kommer inte att gå till historien som vare sig Hawkins eller Penns bästa inspelning.

Av de fyra egna låtarna får “Back Street« räknas bort då den utgör bakgrunden till “Little Rain Cloud», d v s enbart Boogie Chillen-kompet plus blåset. Och faktiskt föredrar jag det framför den vokala versionen. Återstår den fina “Heavy On My Mind« och det suggestiva öppningsspåret. Av kompisen Bobby Charles har Hawkins fått “La-La-La-La» och “Joe«, vilken är den bättre av de två. Återstår tre kända covers: “Candy Man», “Ruby (Don´t Take Your Love To Town)« och Jimmy Reeds “Baby What You Want Me To Do», där “Ruby...« är den klart intressantaste.

Det känns inte helt som en fördel att inspelningarna valsat runt. Dale Hawkins borde ha nöjt sig med musikerna som utgjorde grundkompet, skrivit fler låtar som “Heavy On My Mind» och hållit ihop inspelningarna. Då hade vi fått en platta som mer rättvist kunnat jämföras med Link Wrays väl sammansatta Polydor-skivor från samma period.

Hawkins har en enastående förmåga att med sin person förmedla den musik han för tillfället gör. Tänk på den mest vanliga bilden av honom. Året är väl 1957. En finnig tonåring, lätt framåtlutad med sin Gibson Les Paul nonchalant hängande från höger axel. En perfekt bild till den slamriga Susie-Q!

Vinylskivans omslag med honom obekymrad i gräset och, kanske än mer, baksidesbilden där han med resväska (utan att ge intryck av att vara på väg), gitarren på axeln och ett förnöjsamt leende verkar tänka; so What!

Hawkins är ett naturbarn, vars ovanliga begåvning är hans opretentiösa hållning till sin musik.

Genomgående för hela hans karriär är att materialet ofta är så löst i fogarna att man förväntar sig att det skall ramla isär framför ens fötter. Så sker aldrig. Med ett stort leende och mycket charm lyckas han alltid hålla ihop musiken.

Uppvuxen hos släktingar söder om Shreveport i Louisiana kom han tidigt i kontakt med alla de musikstilar som han nu sjuttio år gammal ännu inte lämnat. Hans Chess/Checker-inspelningar från 1956 - 1961 rör sig obehindrat mellan fräck Rockabilly som i «Little Pig» och «My Babe» (båda med Margaret Lewis på körsång), banal Rock & Roll i «Gooblie Booblie», «Juanita» och «Little Liza Jane» (skriven av Huey «Piano» Smith), Swamp-pop i första singeln «See You Soon Baboon» och Lonely Nights«, bonnig Hillbilly i »Mrs. Merguitory´s Daughter« och Doo-wop i »Goodnight Sweet Heart« (med The Moonglows i kören) och »Someday One Day«.

Det enda som fattas är ren country. Så är det fortfarande. När han 1999 gav ut den strålande cd´n »Wildcat Tamer« så utgör grunden den blues och rhythm & blues han tidigt blev så förtjust i. Och alltid gjort sin högst personliga tolkning av. Hur personlig den verkligen är visar hans inspelning av Chuck Berrys »Promised Land«. Jag antar att Berry både ler och höjer på ögonbrynen om han får möjlighet att höra den. Vidare är versionen »Goodnight Irene« den lyckligaste jag hört!

I mitten på åttiotalet erhöll Hawkins en check från MCA Records - som då köpt hela Chesskatalogen - på sextiofyratusen dollar i ersättning för den musik han spelade in på femtiotalet. Pengarna gjorde det möjligt att bygga en egen studio (The Hawk´s Nest Studios) och på allvar ta upp sin karriär igen. Alla unga män blir till slut gamla. Dale Hawkins sinne verkar dock opåverkat av de nästan femtio år som gått mellan genombrottet med »Susie Q« och »Wildcat Tamer«. Oberörd av vad resten av världen lyssnat på i fem decennier gör han fortfarande musik som är en mix av rock & roll, blues, rhythm & blues, swamp-pop och hillbilly. Hawkins är kvar på ruta ett och det är där hans genialitet bäst kommer till sin rätt.

Under tiden mellan »L.A., Memphis & Tyler, Texas« 1969 och »Wildcat Tamer« 1999 gjorde Hawkins bara ett fåtal inspelningar. I rättvisans namn skall nämnas att fem av låtarna på »Wildcat Tamer« redan innan gavs ut av det finska bolaget Goofy Records som tiotums-Lp´n »Born In Louisiana«. Urvalet, baksidestexten samt den omfattande diskografin gjordes av Dale Hawkins-kännaren Tapio Väisänen. Jag bugar och minns fortfarande hur glad jag blev när den kom och vi fick ett livstecken från mannen som verkar ta det mesta med en klackspark.

Använd er gärna av Väisänens disk- och sessionografi om ni vill få ut så mycket som möjligt av alla de samlingar som finns med Hawkins. Den omfattar i utskrift tjugofem sidor och ni hittar den på http://www.pcuf.fi/~tapiov/discographies/dalehawkins.htm. Rekommenderad nattläsning!

Det alerta, och för gaphalsar så välvilligt inställda, New York-bolaget Norton Records har naturligtvis snappat upp en del av Hakwins outgivna material. Miriam och Billy Linna-Miller måste ha gjort vågen när de 1997 kunde ge ut »Daredevil«. Tolv outgivna spår från 1956 - 1964 med Hawkins egensinniga musik. Det är inspelningar så primitiva och lössläppta att sedlighetspolisen knackar på din dörr. Alltså precis lika bra som det Checker väl gav ut fyrtio år tidigare.

Här finns den första gjorda demon av Susie Q och James Burtons spel är inget mindre än ett vackert oväsen! När den spelades in var de så unga att de cyklade till spelningarna. Väl framme var de tvungna att ljuga om Burtons ålder för att bli insläppta. Det sorgsna svartsjukedramat »Everglades«, om pojken som dödar sin flickvän och flyr ut i träsken med alternativen att sjunka i kvicksand eller bli sönderbiten av blodhundarna, är i klass med Leon Paynes »Psycho« och Jeremy Spencers »Blood On The Floor«.

»Number Nine Train« fick den amerikanska tidskriften Oxford American 2005 att, i det årliga musiknumret, göra ett besök hemma hos Dale Hawkins. Trots sina minimala kunskaper om Hawkins åtog sig redaktör Lauren Wilcox uppdraget. Hennes skildring av hans rastlösa vitalitet är en lysande och skojig läsning!

Det är »Daredevil« och de sex outgivna spåren från sent femtio- och tidigt sextiotal på »Born In Louisiana« som förtjänar alla höga betyg. Här möter vi en engagerad, rolig och egensinnig musiker som är kusin med Ronnie Hawkins. Var kompis med Margaret Lewis och Buddy Holly (med ironi beskriver han sig själv och Holly som två bonnläppar som gapande betraktade tunnelbanan i New York). Spelade ihop med James Burton, Scotty Moore, DJ Fontana, Roy Buchanan, Joe Osborn, Kenny Paulsen, Carl Adams m fl.

Den sistnämnde, som var gitarrist på »Little Pig«, vådasköt ihjäl sin kusin vid sex års ålder. Förlorade själv två fingrar på vänsterhanden och lärde sig spela gitarr upp och nervänt - med plektrumet fasttejpat på vänsterhandens tumme!

Det kunde bara inte gå fel för Dale Hawkins!

Läs mer om Hawkins, Dale


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.