Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Kungar av Americana
Av Christer Olsson

Richmond Fontaine är det senaste bandet som kallats »Kings of Americana«. Och varför inte. Den här gången kanske överdrifterna har fog för sig. Det är i alla fall helt klart att Willy Vlautins låtar hör till de absolut bästa i genren. Med idoler som Dylan och Tom Waits har han gått vidare och utvecklat en helt egen stil, lika mycket inspirerad av novellister som Raymond Carver och förra året kom hans första roman »Motel Life« ut i England och USA. Rootsy passade på att bjuda på en latte när Willy dök upp i Stockholm för en spelning på Pet Sounds i samband med releasen av deras sjunde skiva »13 Cities«.

Willy är en genomtrevlig, lågmäld och varm människa som föredrar öl framför vin och gör allt för att leva upp till den nordvästamerikanska grungemyten med storrutiga skogshuggarskjortor i flanell som hänger utanpå jeansen. De engelska musiktidningarna Mojo och Uncut har berömt hans osminkade hyllningar till samhällets förlorare, men man behöver inte prata länge med Willy för att förstå att han inte håller med.

– Jag ser inte mina personer som förlorare, säger han och blir för första gången under intervjun en aning upprörd.

– Det är människor som hamnat på fel ställe i livet, men de skulle lika gärna kunna vara mina grannar. Jag ser inte ner på dem, utan älskar dem…

Vad hade du för tankar med ert nya album?

– Jag har alltid tyckt om den musik som kommit från Tucson, Arizona, under de senaste åren, band som Luca och Calexico, Giant sand och Neko Case. Vår producent JD Foster och ägaren till Wavelab-studion är gamla vänner så han har försökt få oss till Tucson länge, och till slut bestämde vi oss för att åka. Jag tyckte det skulle bli spännande för jag älskar verkligen Tucson – det var nära att jag flyttade dit i stället för Portland. Så jag bestämde mig för att koncentrera mina låtar till området och göra en riktig öken-skiva. Sen hade vi sån tur att killar som Joey Burns från Calexico var i stan och ville spela på skivan. Luca, en fantastisk musiker och ljudtekniker i Tucson var också med och Howie Gelb kom förbi och gjorde en låt med oss. Det var kul för killarna i bandet att få spela med musiker av den kalibern.

Varför heter skivan »13 Cities« – och varför är det just de 13 städerna?

– Jag började fundera över olika ställen jag varit i och på olika människor som drivit ut och in ur de här städerna. Jag har valt städer som jag haft nån slags förhållande till, men jag hoppas att situationerna på skivan är såna som skulle kunna hända var som helst.

Det är verkligen en skiva från amerikanska västern…

– Ja, jag koncentrerade mig på det. Jag tycker om att skriva med ett tema och jag ägnade halva min tid åt att dagdrömma om att jag bodde i trakten av Tucson. Jag hoppas att det märks.

Vad tycker du är typisk för den amerikanska västern idag?

– Västern har alltid varit ett romantiskt ställe att skriva om, på grund av det vida, öppna landskapet. Det har delvis förändrats eftersom det är så många som flyttat hit, men för mig har det alltid varit en romantisk plats att köra omkring i – vägarna, de vidsträckta slätterna, öknarna. Det finns nånting där som jag alltid tyckt om. Eftersom jag växt upp med mammas pojkvän så var det inte så ofta jag träffade min riktiga pappa, men när vi träffades så körde vi ofta omkring i öknen – han älskade västern och öknen, och mammas pojkvän var likadan. Så jag växte upp med män som tyckte att det var väldigt coolt, även om jag inte fattade det då. Men när jag blev äldre började jag också inse storheten. Västern, på ett plan, har alltid inneburit frihet – frihet och rätten att vara annorlunda. Men det finns också en känsla av rotlöshet i västern, av att alltid vara på väg, att ingenting är riktigt hemma, och det är en känsla som jag tycker spritt sig till hela USA. Raymond Carver säger aldrig vilken stad han befinner sig i för han tycker alla är likadana – och på många sätt har han rätt. I en del städer har alla små familjeställen – restauranger, affärer, barer - ersatts av affärskedjor – och till slut ser allting likadant ut. Det finns ingen skillnad längre. Allting blir opersonligare, sterilare.

En del av dina låtar har en sorts halvbiografisk prägel – jag vet t ex att du jobbat som husmålare, som i »I Fell Into Painting House In Phoenix Arizona«…

– Det är nog rätt fifty-fifty. Jag brukar försöka berätta historier som jag tycker är viktiga, om saker som bekymrar mig eller hemsöker mig, och det bästa sättet att göra det är genom olika personer. Men visst, jag flyttade hem, som i »Moving Back Home #2«, och hamnade i ständiga bråk med min mamma som satt uppe hela nätterna och undrade var jag höll hus. När jag kom hem vid fyra på morgonen och hon skulle upp och börja jobba klockan sex blev det alltid bråk, men i låtar som »87 Dollars And a Guilty Conscience That Gets Worse the Longer I Go« och »Capsized« är historierna påhittade – men själva tanken att gottgöra allt ont du gjort i ditt liv känner jag igen ju mer jag tittar tillbaka på mitt liv och skäms över hur jag betett mig eller över chanser jag missat. Idén bakom »87 Dollars« var att försöka gottgöra nånting, eller att åtminstone inte göra det värre genom att leva ett liv du egentligen inte vill leva.

Dina personer verkar ha utvecklats på »13 Cities« – fått lite mer samvete, eller vad man ska kalla det?

– Ja, på ett sätt handlar nog låtarna mer om att försöka hitta ditt samvete, och det beror nog på att jag själv tänkt mer på såna saker på senaste tiden. Sånt jag går och tänker på brukar ha en tendens att hamna i låtarna jag skriver. Jag var fascinerad av tanken på hur man hänger sig kvar vid nånting fast man vet att det är fel, som att man hänger sig kvar vid samma jobb år eller år i nån slags förhoppning att nåt ska hända eller att man är ihop med nån och man fortsätter att försöka, fast man vet att det är fel - när är det dags att sluta försöka och gå vidare? Som i »A Ghost I Became« – vad är det som händer när man slutar slå huvudet i väggen och bara ger upp? Men sånt är svårt att inse – man tror alltid att det finns nåt bättre runt nästa hörn…

En annan låt på skivan, »Westward Ho«, består nästan bara av uppräkningar av motell-namn och ändå lyckas du förmedla en fantastisk känsla av ett rotlöst motell-liv?

– Tack. Folk frågar mig ofta varför jag tycker så mycket om motell och det har ingenting att göra med att jag spelar i ett band, utan det är precis som i sången, redan som barn ville jag bo där. När man funderar på att rymma och försvinna som ung vet man aldrig var man ska ta vägen. Du har inget jobb, du kan inte skaffa en lägenhet eftersom du inte har några pengar, men på ett motell behöver du bara skrapa ihop en viss summa varje vecka så har du ett färdigt hem. Jag har alltid sett motell som ställen där jag kunnat få vara ifred. De har alltid varit väldigt romantiska för mig. Även om jag aldrig vågade bo på nåt i den åldern så har jag alltid känt att jag kunnat göra det om jag hade blivit tvungen. Jag hade kunnat stjäla pengarna eller skaffa ett jobb så jag kunde tjäna tillräckligt för att ha ett eget hem där.

En del av dina låtar skulle kunna bli fantastiska filmer…

– Tack för att du säger det. Jag har alltid försökt skriva sånger som skapar en egen värld. Jag älskar låtar som tar en nån annan stans. Det är säkert därför jag skriver in så många platsnamn och små beskrivningar av olika saker i mina låtar. Jag hoppas att musiken och texterna ska få lyssnaren att försvinna in i den världen, och om det händer har jag vunnit. Jag hoppas att det händer då och då. Mina favoritlåtar har alltid varit såna och jag tänker alltid på dem som filmer. Jag älskar Larry McMurtry, åtminstone »Sista föreställningen« och »Hud« eller »Horseman Passes By«, som den heter som bok. »Horseman Passes By« är en sån roman jag alltid velat skriva – med den kraften och den ekonomin i skrivandet. Om jag kan göra en bra skiva och skriva en bra roman under mitt liv skulle jag vara lycklig.»

Har du någon favoritartist?

– Det måste bli Tom Waits. Du vet, hans «Swordfishtrombones»? Jag har haft den plattan två gånger och sålt den två gånger, men nu är det en av mina favoritplattor. Om jag skulle bli tvingad att välja skulle den alla gånger vara en av mina fem favoriter. Men det gäller att man hör den vid rätt tid i livet. Det var den första plattan med Tom Waits jag hörde, sen skaffade jag «Foreign Affairs» och blev kär i den. Då gick jag tillbaka till «Swordfishtrombones» och upptäckte låtar som «Town With No Cheer», «Johnsburg, Illinois» och «Soldier´s Things» och blev stor fan. Det är bara ett par artister jag köper på direkten, som Tom Waits och Calexico. Jag tar reda på release-datumet och går ner och köper dem första dan. En sån som Tom Waits kan bli din bäste vän – även om du inte har några vänner så har du i alla fall Tom Waits. Om jag känner mig riktigt ensam eller nere kan jag alltid gå tillbaka till Tom Waits eller Willie Nelson. Såna killar förändras aldrig, och det är en stor tröst för mig.

Skriver du låtar hela tiden?
– När jag kan. Men jag kan inte skriva nu, när jag ute på turné. Jag har kanske en halv skiva klar, men jag tror det dröjer ett tag innan vi spelar in igen. Nu måste vi hålla på att försöka sälja den här skivan resten av året. Sen tar vi nog en paus. Men om två år kanske…

Du skriver mycket om utslagna, människor som råkat illa ut, som befinner sig på botten av samhället – de som vi ofta kallar förlorare…

– Nej, jag ser aldrig mina personer som förlorare. Jag har alltid känt att de är en del av mig och jag skulle aldrig tycka att de var förlorare. Många av dem har gjort fel val och hamnat i dåliga situationer eller också har nån annan sett till att de hamnat där, men de vill vara bättre, de vill kunna fatta rätt beslut. Jag har alltid varit intresserad av de beslut som människor fattar när de är som svagast och mest utsatta. Som när nån har befunnit sig i ett dåligt förhållande länge och långsamt men säkert blivit av med alla sina vänner och sen vaknar en morgon och ändå nånstans hittar hittar kraften att resa sig upp, gå därifrån och börja om på nytt. Många verkar klara av att hitta den kraft som behövs för att åstadkomma en förändring, men sen hittar de nån annan som är precis som den de just lämnat. Jag har alltid varit intresserad av folks kamp att försöka vara anständiga. Så jag ser dem aldrig som förlorare. De är bara vanliga människor som råkat illa ut, och försöker ta sig därifrån. För mig känns det som om de är grannar och jag har alltid älskat dem, inte sett ner på dem.

Du är uppväxt i västern, eller hur?

– Ja, i Reno, Nevada. Jag bodde där mer eller mindre tills jag var 26, sen flyttade jag till Portland, Oregon, för att försöka bilda ett riktigt band. Portland är en musikstad, på ett helt annat sätt. Musiker från hela västern kommer till Portland. Reno är en kasino-stad som Las Vegas, men för mig, som barn, var det som vilken stad som helst. Mamma avskydde spel och höll sig borta från det, men när jag blev äldre blev jag mer och mer – jag tror att jag alltid har haft nån slags dragning till sjaskigheten i spelandet. Jag har alltid gillat barer för äldre män. Redan när jag var 16-17 brukade jag smyga in på gubba-barer och hänga med dem. Jag tror att jag velat vara en gamling redan som ung. Jag och min kusin hängde på såna barer i åratal, och jag har alltid känt mig mer bekväm på såna ställen.

Var du blyg som tonåring?

– Gud, ja! När jag började dricka så hjälpte ju det, men det var en kamp ända tills jag började spela i olika band – det botade mig. Om jag inte börjat sjunga i ett band skulle jag förmodligen varit likadan fortfarande. Jag jobbade alltid för mig själv, på lager och sånt, aldrig i nåt sammanhang med andra människor, och när jag började måla hus blev jag ännu mer osällskaplig – jag var helt enkelt för trött på kvällarna. Jag jobbade aldrig på nåt ställe där det fanns tjejer, vilket ju är hemskt egentligen – hade jag inte haft bandet hade jag aldrig träffat nån för jag gick bara till gubb-barer eller liknande ställen. Fast jag bodde faktiskt ihop med en tjej i Reno och flyttade till Portland med henne, men sen tog det slut. Jag var i alla fall inte så blyg att jag inte försökte få tjejer…vilket kan bero på att jag växt upp med kvinnor. Jag bodde hos min mamma och kvinnorna i min familj, min moster och min mormor, var de trevligaste och mest öppna människorna i släkten och de enda som tyckte om att prata. Men att vara sällskaplig, beställa på en restaurang, prata offentligt med folk och träffa folk var svårt för mig. Att träffa tjejer var jobbigt, men när jag väl börjat prata med dem var det inga problem.

Vilket kom först för dig – orden eller musiken?

– Jag har alltid älskat böcker, men jag har aldrig trott att jag var smart nog att bli författare, jag har aldrig ens tänkt på det. Men vem helst kan vara med i ett band, och det var det jag gillade. Jag har ingen som helst naturlig, musikalisk talang, men jag tyckte mer om det än de flesta människor och sen var det bara att öva. Jag spelade i flera år utan att nån lyssnade på det jag gjorde. Min bror spelade gitarr, men hans enda mål med gitarren var att få tjejer. Han skrev en låt om en tjej, övade hela dan på den och sen gick han på en date med henne, tog henne med sig tillbaka till vår källare och spelade låten för henne och sen var det klart…jag kunde höra alltihop i mitt rum för väggarna var tunna som papper. Jag började skriva låtar när jag var 14 och sen var jag inte utan min gitarr en enda kväll tills jag var 25. När jag var 20 hörde jag en låt, «Everything´s Turning White», med den australiske singer-songwritern Paul Kelly som byggde på en novell av Raymond Carver och när jag väl hade läst Carver började jag försöka skriva likadana historier. Efter att ha hört låten letade jag rätt på boken och började läsa den och sen dess har jag skrivit – han förändrade mitt liv.

Och nu har din första roman kommit ut, «Motel Life»…

– Ja, det är spännande. Jag trodde inte det var sant när jag fick reda på det och under flera dar höll jag på och ringde min agent och frågade om de hade ändrat sig för jag kunde inte tro att det var sant. Jag började nästan gråta när jag fick reda på det för jag hade väntat så länge…Jag hade verkligen tur. Det finns ett ton författare där ute som är mycket bättre än jag som inte fått chansen. Jag har precis sålt min andra bok nu, som förmodligen kommer 2008. Den ska heta «North Line”. Jag försöker få dem att ha en CD med boken, ett soundtrack med bara min gitarr och pedal steel – instrumental stämningsmusik…

Så du kommer inte att sluta göra musik nu och bli författare på heltid?

– Jag gillar att vara i ett band med de här killarna, men om bandet splittras en dag så kanske jag stannar hemma och skriver. Jag är nog egentligen mer författare än musiker. Jag tycker om att vara för mig själv och har inget emot att sitta ensam i ett rum och skriva hela dan. Jag tycker mycket mer om att vara författare än att vara musiker, eftersom man måste resa så mycket som musiker och göra reklam för det man redan gjort. Om en författare arbetar 80 % av tiden och gör PR 20 % av tiden så är det tvärtom för musiker. Men det är också kul att spela sina låtar för en publik, och när folk gillar det man gör finns det inget bättre!

Varför flyttade du till Portland?

– Det kom så många band därifrån, och dessutom var det billigare att bo där än i Reno. Och så fanns det gott om källare där man kunde öva. Men främsta anledningen var nog ett band från Portland som spelade i Reno och alla i bandet var så trevliga att jag insåg att jag var tvungen att flytta till ett sånt ställe.

Saknar du ditt band nu när du är ute på egen hand?

– Nä, jag träffar dem så mycket ändå. Jag har känt dem i tio år ungefär. Vi träffades när jag flyttade till Portland. När det egentligen inte fanns nåt skäl för bandet att finnas och det inte gick särskilt bra för oss så umgicks vi alla fall och gillade musiken vi spelade, och det gjorde att vi klarade oss igenom många tuffa perioder. Vi satt ändå alltid hemma hos nån av oss och drack öl så då kunde vi ju lika gärna spela…

Du gillar att spela har jag förstått?

– Jag tycker om att spela på hästar, men jag slutade med allt annat spel när jag lämnade Reno. Nu spelar jag bara på hästar. Jag hänger mycket på kapplöpningsbanan i Portland, skriver där, läser programmen, men jag spelar inte så mycket eftersom jag inte har så gott om pengar. Om det går jämt upp är jag glad!

Och nu har du hittat en tjej som är tokig i hästar också…

– Jajamen. Jag träffade henne hemma på en födelsedagsfest hemma hos en kompis. Jag har växt upp med hela västernmyten med hästar och sånt, men jag aldrig haft med hästar att göra, bara sett rodeos och sånt. Men i och med att jag träffade henne så har jag umgåtts med hästar varje dag. Hon har en egen häst och vi bor i ett hus ute på landet, 30 miles norr om Portland, mitt i en stor skog fyra miles från stora vägen. När turnén är över ska jag bygga ett nytt staket till hästen. Den är i ett stall nu, men till våren kommer den dit och då måste stängslet vara klart. Jag har aldrig byggt ett staket förr heller, men det kan väl inte vara så svårt?

Har du funderat på att bilda familj? Du är snart 40 och din tjej 37…

– Jag tyckte aldrig om att vara barn, och för det mesta när jag ser barn blir jag ledsen så jag har aldrig skaffat barn. När jag var yngre oroade jag mig för att inte kunna fortsätta skriva. Om du skaffar dig barn måste du ha ett jobb och försörja din familj och då funkar det inte att spela i ett band. Jag har haft tre allvarliga förhållanden och två av dem tog slut för att de ville ha barn, men inte jag. I bägge de förhållandena visste jag att om jag skaffar barn så kommer det att sluta med att jag blir tvungen att måla hus resten av mitt liv. Så jag sade nej. Men jag har en känsla av att det är en sak som jag kommer att få ångra en dag. När jag var barn ville jag bara bli gammal – då visste man att livet var över, man hade redan klarat av det och kunde bara luta sig tillbaka och dricka öl och ljuga ihop historier… jag har alltid gillat att lyssna på andras historier.

Till sist, ditt namn Vlautin – var kommer det ifrån?

– Min farfar föddes i San Francisco, men hans föräldrar kommer från Dubrovnik i Kroatien. De hade en affär i San Francisco och min farfar blev så småningom advokat. När pappa, som också var advokat, var runt 25 flyttade han till Reno med mamma. Han dog för fem år sen, två veckor innan han skulle gå i pension fick han en hjärtattack – hemskt, va? Han drack, åt och arbetade för mycket. Man tycker han kunde fått ett års semester åtminstone. Jag tror inte han gillade sitt jobb särskilt mycket och han såg fram emot pensionen när han äntligen kunde få göra vad han ville.

Läs mer om Richmond Fontaine


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.