Typisk Parker-titel, och inte helt sanningsenlig heller, även om Graham Parkers namn inte har samma tyngd som på 70-talet längre

Jag har tidigare inte skrivit en enda rad om Richard Thompsons gitarrspel

Det går inte alltid så fort däruppe...norr om polcirkeln. Man funderar både en och två gånger innan man agerar. Och har man inget vettigt att säga är det bättre att tiga

Dags att skämmas. Skämmas för att jag i min okunnighet buntat ihop Chris Barber med Papa Bues Viking Jazz Band, dufflar och Dixie. Nu vet jag bättre

För att använda ett i akademiska kretsar formellt uttryckssätt, först ett tillkännagivande. Den här CD:n har tidigare funnits i en version för den svenska marknaden. Den här versionen är helt engelskspråkig, dessutom kryddad med två nya spår plus en remix av titelspåret

Hennes förra CD hade ett vattentorn som omslagsbild, ett sådant där som vi brukar se i västernfilmer eller i dokumentärer från USA. Inte ett svenskt stabilt tegelbyggt. Nya plattan har ett nöjesfält som omslagsbild

En långsam räv: Slow Fox är en blandning av amerikanskt och västerbottniskt vemod, hoppfullt levererat av unga Umeå-musikern och låtskrivaren Sofia Henricsson med vänner

Med »Gold Rush«, uppföljaren till den uppmärksammade och hyllade debutskivan »Razor Wire« från 2014, befäster Hannah Aldridge sin position som en av de senaste årens absolut mest lovande nya artister och låtskrivare

Det står en milstolpe i Lucinda Williams karriär mot vilken alla hennes skivor tycks vara dömda att mätas. Jag menar givetvis 90-talets bästa platta, »Car Wheels On A Gravel Road« från 1998

Allison Moorer rör sig allt längre från ren country

Vår allt mindre välbevarade hemlighet Richard Lindgren är tillbaka med karriärens (tillsammans med dubbeln »A Man You Can Hate«) starkaste album. Visst sitter han kvar under citronträdet i norra Italien, men nu kommer alla känslorna på en gång

»Tip of the sphere« är ett bångstyrigt syskon till 2016 års melodiskt äventyrliga men välkammade »Mangy love«

Först var det Buddy på »Universal United House of Prayers«. Nu är det Julie Miller på apokalyptiska »Feast of the Dead« och »Thoughts At 2 a m«, som är en bekännelse till Jesus-gestalten i klass med Dylans »Every Grain of Sand«

Han har gjort allt, tror jag. Det mesta, åtminstone. Han skrev sin första låt på en kondomförpackning, han har spelat med bluesjätten Howlin’ Wolf och spytt på legendaren Jimmy Reeds mikrofon

När varje trick i boken är kört till leda och varje sten är vänd på. När allt från chock till knock till reaktion på chocken och uppe på nio efter knocken - och det blaskigt ljumma däremellan förstås - har slagits mynt av; sålts in och sålts ut och glömts bort

Melissa Horn är 2012 en av de populäraste artister i både Sverige och Norge. Någon sa att hon är svår att intervjua. Det var hon inte…Här följer en intervju gjord Christer B. Jarlås för Storsjöyrans programtidning.

Anstucken av musikaliska intryck, från soul och New Orleans-tintad R&B till mjuk americana och begåvad med en undertryckt men nervöst bubblande popnerv har Matthew E. White funnit ett musikaliskt formspråk någonstans i landet mellan Dr. John, Randy Newman och Curtis Mayfield