Recension
Baez, Joan
Day after tomorrow
(Proper/Bonnier Amgio)

Aj aj aj, nu sitter man där med snaran runt och ska försöka slingra sig så att det skrivs runt och kring, för ännu blåser vinden rätt och forna tiders glans ska helst få fortsätta glänsa.

Men, dessvärre, med ålderns rätt - också det ett slitet uttryck - behöver inte Joan Baez fortsätta att spela in skivor.

Rösten den en gång så omfångsrik, nyanser, uttrycksfull, så hög, ljus och klar är nu den som en kvinna som närmar sig 70 har. Det som fanns har i mycket gått förlorat.

Varför Steve Earle fick för sig att vara initiativtagare, ledsagare och producent av »Day after tomorrow« kan tyckas svårtolkat. Men troligen är det en återbetalning för inspiration och kanske också insikt om att det här är cirkelns slut och då får örat blunda för bristerna. Vi bör istället höra det vi vill höra, hur det en gång var.

Steve Earle verkar också ha närmast sig inspelningen tassande på tårna, allt för att anpassa så att Dame Baez kan ikläda sig ikonrollen. Musikernas sammansättning påminner om en kammarensemble i folkton, skicklig, följsam - men nedtonad näst intill utplåning.

Melodierna, texterna, handplockat, skräddarsytt och mestadels utan anmärkning. Musik för en drottning, framförd av en drottning, uppvaktad som en drottning, behandlad som en drottning.

Hade det inte varit för det alltid närvarande undantag, här Tom Waits »Day after tomorrow«, framförd till eget gitarrspel och med medkännandet så påtagligt, hade jag inte skrivit drottning utan änkenåd med hög självuppfattning.

Joan Baez har på flera plan åstadkommit mer än många andra, hon har förenat sin musik med starkt socialt engagemang.

När hon på Bob Dylans »Rollin´ thunder review« sjunger »Deportee« i duett är hon så vacker och så sexuellt lockande att sinnet knappt kan ta in känslorna. Hennes inspelning tillsammans med Mimi Farina av »Pack up your sorrows« är en favorit, de inspelningar som via LP och radio kom till Sverige i 1960-talets mitt står sig än.

Nu har hon fått göra ett sitt ärevarv.

Tack, men det var inte så jag ville minnas henne.

/Frank Östergren