Recension
Good Intentions
Poor Boy
(Boronda Records)

Igenkännandet, det kära, det vi gjort till något nära, det som skapar trygghet.

Om än falsk sådan, för där ute väntar de vi gjort till våra vargar.

Självömkan säger säkert några av er och rätt så.

Engelska trion Good Intentions tillåter ett flöde av det som vackert kallas melankoli, en flod av minnen och igenkännanden, hågkomster från en tid som troligen inte var bättre för någon utom just för att minnet hjälper oss att drömma och därmed överleva.

Good Intentions kommer från Liverpool, R. Peter Davies, Gabrille Monk och Frank Roskell och de gör en countryinfluerad lågmäld gitarrbaserad musik. Ett-två-tre, ett-två-tre, rytmen har använts och kommer att brukas länge än, en sista dans under en måne och i en kvardröjande sommarvärme och vi inser att gräset inte är grönare därborta och att är tid att försonas med det som varit och är.

R. Peer Davies sjunger med en röst jag tror en äldre John Lennon skulle kunna ha tillägnat sig och någonstans kommer i min fantasti bilder av ett Liverpool när fartyg kom och gick och det sades att dofterna och språken och levnadsödena fanns i överflöd.
Texterna är små koncisa berättelser, några likt moderna skillingtryck, några svämmar över av kärlek, ja till Jimmie Rodgers, kvinnor som nu blott finns som bitterljuva fragment. Tiden vill jag sätta som varen, »Soldier boy« är nog skriven med nutida stormaktsinsatser i tanke men framförs så att tanken går till det fasansfulla Krim-kriget.

Plattan är inspelad dels i Liverpool, då i trioformat. Dels i USA och då med stöd av några rutinerade musiker, bland annat gör Rick Shea några strängsinsatser så lyhörda så.
Recensioner av musik, hur många gånger har inte bäst och bland det bästa och årets bästa utropats.

»Poor boy« har jag lyssnat på länge och som ensamkamrat när tiden flyr är det den bästa kamrat man kan ha.

/Frank Östergren