Recension
Presley, Elvis
The complete ´68 comeback special
(RCA/BMG)

Synpunkter kan has på de aldrig upphörande återutgivningarna och omförpackningarna.

Men musiken är oantastlig.

Det som om managern Tom Parker fått råda skulle blivit en gullig Disney-färgad julshow är ett av rockmusikens stora ögonblick. En urkraftsstund som 40 år efteråt ännu direkt bedövar lyssnaren och får denne att känna sig primitiv och rebelliskt vacker – eller indignerat fnys om kulturförfall.

Vilket som, kring tv-programmen 1968 och dess musik har många myter vävts, myter som räcker än i dag för omförpackning på CD och DVD och kommer att göra så länge än, 50 år, 60 år, ja 100 år kommer att firas med något tidigare outgivet.

Nu ska sägas att »The complete ´68 comeback special« är ambitiös, med sina fyra CD och läsgivande bildsatt minihäfte. Förpackningen är snygg, med sin svarta bakgrund, ELVIS i stor rödpunktad skrift och kungen själv i silverrelief.

Musiken är uppdelad på originalalbumet dekorerat med ett antal spår som inte fick plats på LP:n, sedan två CD där ståupp och sittaner shower redovias och slutligen en CD med repetitionerna.

Musiken, låtarna, utförandet, musikerna, allt är beskriver om och om igen och kräver ingen, nej behöver ingen presentation, ingen recension.

Det var slumparnas lyckliga stund, allt föll på plats. Den unge Elvis Presley förädlade sina rötter, sina tidiga inspelningar för att sedan gå på en naturlig brygga över till nutiden och den musik som var på väg att bli den som han skulle förknippas med under resten av karriären, den arialiknade balladen.

Om är ett förrädiskt ord, mycket användbart när man önskar spekulera.

Men om, om 1968 hade inträffat 1969 eller 1970, hade då gemenslagskraften varit lika stor. För slutet av 1960-talet var som ni vet en tid av rörelse och Elvis Presley var USA. Det USA som snart stod vid internationell politisk skampåle och där i kulturkretsar exempelvis countrymusik kom att utpekas som reaktionär. Hur hade Elvis musik, med sina djupa countryrötter och framväxt i »efterblivna niggerhatande« södern, hur hade hans återkomst mottagits något år senare.

Nu behövde han aldrig utsättas för den risken, för när omvälvningens tid infann sig hade Elvis funnit sin nya glittershowmarknad. Han tvingades aldrig ta politisk ställning, aldrig uttala sig om Vietnam, han stod över som den USA-ikon han var.

Politik, ekonomik, omvärld, allt hör samman med musik. Men om jag för en stund blundar och egoistiskt bara tänker på musiken. Tänk om Tom Parker fått igenom sin vilja och det blivit en julshow, hur mycket fattigare hade då inte den rockmusik vi älskar då blivit.

Enligt mytbildningen är det producenten Steve Binder vi ska tacka. Han sägs ha tagit med Elvis ut på gatorna i Hollywood och ingen kände igen Elvis. Hans sägs ha avvisat de låtskrivare och förläggare som normalt hade royaltymonopol på det Elvis spelade in. Här fick artisten själv välja låtarna.

Eller var det bara så att tiden var kommen, att till och med Tom Parker insåg att skulle pengarna fortsätta komma måste en öppning ske.

Filmerna gav inte längre rekordkassor, skivorna som oftast var utökade soundtrack sålde uselt. Publikt var han okänd, inför publik hade Elvis inte uppträtt sedan tiden innan militärtjänsten och då är vi i det tidiga 1960-talet.

För att föra ner resonemanget på lokal svensk nivå, här var han något bara raggare brydde sig. Som höll fast vid sin brylcremskammade idol i en tid då popbandsmedlemmar skulle ha långt hår. Och när 1960-talet gick mot slutet, ja ni vet, flower power, kaftaner och supergrupper med långa gitarrsolon, Elvis tid var det inte.

För att återknyta till det politiska resonemanget ovan kanske en comeback runt 1970 inte hade fått det genomslag showen 1968 fick. Men hade en återkomst 1970 också musikaliskt fungerat. Nu återknöt Elvis - och Steve Binder - till rötterna medan det fanns tydliga minnen av dessa. Den musik Elvis Presley representerade kanske helt hade varit begravd 1970, under kaftaner och ännu längre gitarrsolon. Kanske var det så att återkomsten 1968 räddade rockens rötter.

Eller, vänta, det är nog att ta i. Men en trevlig tanke att tänka.

/Frank Östergren