Recension
Detektivbyrån
Wermland
(Danarkia)

När Detektivbyrån spelade på Backafestivalen så stod jag framför scenen och tänkte att det här är ju typisk musik från Värmland. Gruppens tre medlemmar – Jon Nils Emanuel Ekström, Anders Flanders och Martin Molin – måste ha skapat musiken i någon stuga i de djupa värmländska skogarna.

För så lät – och låter – musiken: på samma gång isolerad och mottaglig för intryck, men enbart när musikerna vill öppna stugfönstret och lyssna. Fast nu ser jag att gruppen flyttat till Göteborg där albumet Wermland spelats in.

Tror det var Gunnar Harding som sa det, att om man som ung poet bara läser en annan poet så finns risken att man efterapar men om man läser många poeter så kommer man att dikta som sig själv.

Detektivbyrån spelar instrumentalmusik med så många – ja, oräkneliga – influenser att den blir egen och högst personlig.

Speciell sättning också med vibrafon, klockspel och något spikpianoklinkande (som i alla fall på scen var ett leksakspiano) å en sida, dragspel å en annan och trummor å den tredje sidan samt synt å en extra och fjärde.

Omväxlande – men bara korta stunder, de musikaliska associationerna kommer snabbt och går lika snabbt, än hit och än dit – tänker jag på Samla Mammas Manna, Hansson & Karlsson, Frank Zappa, fri formjazz och Tin Pan Alley-pop. Ibland östeuropeiskt och ibland tango, tivoli- och cirkusmusik och ibland också liksom rymdmusik.

Sprött och maffigt, skört men aldrig tufft, romantiskt och mollstämt.

Om vartannat! Nej, jag har aldrig hört nåt liknande. Redan låttitlarna säger mycket om Detektivbyråns musikaliska blandning och bredd: “Om du möter varg”, “Honky tonk of Wermland”, “Rymden i en låda”, “Life/Universe”, “Neonland”, “En annan typ av disco”...

/Bengt Eriksson

Lyssna på Spotify