Recension
Lindahl, Erik
Blue Shots
(Journal, bok)

Vi är många som vet hur det lät, men antagligen ganska få som vet hur det verkligen såg ut i den svarta bluesmusikens vardag - både för dess utövare och deras publik. Visst har man läst historier, anekdoter och sett fotografier på ruffiga barer och fattiga miljöer, men inga så nakna, levande och själfulla som de bilder fotografen Erik Lindahl tog från mitten av sjuttio- till början av nittiotalet.

Med stor respekt befinner sig bluesentusiasten Lindahl mitt i den miljö, i bl a Texas, Louisiana, Chicago och Los Angeles, där de bluesartister han har plåtat lever. Men han stannar inte bara på de syltor - jag har aldrig någonsin tidigare sett bilder där begreppet “sylta” varit mer adekvat - där de spelar, utan han följer dem även in i deras privatliv. På deras arbeten, i deras hem och bland deras familjer.

I ett skjul, under en naken glödlampa och med tvätt hängande på väggen, visar den numera legendariske R L Burnside sin sonson Gary några bluesknep på sin gitarr. Bilden på den gitarrspelade frisören Wade Walton är ren glädje. Vi får följa James “Tail Dragger” Jones både i arbetet som fiskförsäljare och senare på kvällen nere på knä inför sin publik.

Det här är inget reportage från en välordnad bluesfestival, men heller inget socialpornografiskt gottande. Personerna på bilderna ber inte om ursäkt för sig. Vare sig det handlar om en pokerspelande Buddy Guy, en fikande Muddy Waters eller den eftertänksamme och piprökande Albert King.

Det finns en kaxighet, utan att för ett ögonblick vara dryg, i bilderna från Chicagos Maxwell Street Market som saknar motstycke vid konsertfotografering. På en dammig parkering, vid vad som förefaller vara rivningskåkar, har Stoney B. Blues & the Chicago Blozerz plockat upp instrumenten och aldrig tidigare har så mycket musik kommit ur en stum bild!

I Lindahls bluesskildring befinner sig publiken lika mycket i huvudrollen som artisterna. Utan att vare sig skämmas eller hämmas visar man upp allt från glädje och ömhet till ren lust. En gitarrspelande Willie Kent trycks mellan två kvinnor, varav den framifrån drar upp sin kjol och blottar sina trosor. Det krävs ingen jättebegåvning för att förstå vilken typ av rörelse som pågår. Paren som dansar The Boogaloo och The Slop är långt mer än bara sensuella!

Musiken och publiksorlet från den glada och stökiga publiken strömmar emot läsaren. Doften av rök, parfym, svett och grillad tvättbjörn blir verklig genom att Lindahls unika bilder fullständigt sjuder av liv. Det här är helt enkelt det bästa jag sett i bokväg!

Det krävs naturligtvis en speciell personlighet och begåvning att kunna befinna mitt i centrum - i en helt främmande miljö - och där dra fram en kamera, utan att omgivningen känner sig betittad eller i värsta fall provocerad. För visst måste det väl ha känts både främmande och skrämmande att stirra in i en pistolpipa vid entrédörren till klubben Poinciana Lounge på Chicagos västsida.

Medresenären Nils Hanssons inledande text, liksom L-P Anderssons bearbetning av Tommy Lövgrens artiklar från tidningen Jefferson, är perfekt tillbakahållna för att ge maximalt utrymme åt fotografierna. På ett spännande sätt kompletterar de bilderna och tar oss med till möten med en beklagande R L Burnside, som oroar sig över att köksfotogenen är slut och familjen därför blir utan varm mat.

Hanssons beskriver hur misstänksamhet vändes till vänlighet och generositet, när krogarnas besökare förstått varför två unga vita män plötsligt dyker upp. Att de kommit “all the way from Switzerland” bara för att höra blues gav både applåder och vänliga klappar i ryggen. Förmågan att ta till sig lärdomar som ...”att getto inte behöver betyda slum och att slum inte behöver betyda mänskligt förfall. Här fanns ingen svensk byggnorm men väl livsglädje och gemenskap”...är - vid sidan av kärleken till musiken - förmodligen den enkla hemligheten bakom Erik Lindahls arbete.

/Per Magnusson