Recension
One Flew South
Last of the good guys
(Decca)

Västkustrock i sin skönaste och stämmomässigt behagligaste form, det är vad de tre männen i One Flew South ger oss. Så övertygande och så avslappnat i sin skicklighet att CD-titeln »Last of the good guys« inte ens uppfattas som effektsökeri.

I en bullrig värld där rofferi och nattsvarta tankar tagit över, där kommer »Last of the good guys« som ett ärlighetens ljus. Visst, det må vara ett koncept och en platta musiker älskar att höra och musiker älskar att spela in och en del av er kommer säkert att tänka på Pripps-reklam i motljus.

Men tillåt er att hänga bort alla fördomar och minns istället hur det var när Crosby, Stills & Nash var som vackrast och Jackson Browne och andra smekte våra öron.

Gruppen One Flew South består av Royal Reed, Chris Roberts och Eddie Bush och det är sistnämnde som är navet tillsammans med producenten Marcus Humman.

CD-texthäftet är sepiafärgat, den där gula tonen ni vet gamla fotografier ges när det är tänka att våra tankar ska gå till bättre flydda tider. Och så är det nog tänkt, att »Last of the good guys« i känslan ska ta oss åter till något, något som var bättre och som fyller oss med en känsla av behagligt vemod innan vi tvingas återvända till den hårda digitala uppkopplade verkligheten.

De tre i gruppen låter rösterna flyta in och ut, förbi och tillsammans, ensamma eller i möten. Instrumenten skulle kunna låta vassa, men när kraften i gitarrerna kommer läggs en gosefilt över och allt bli så behagligt. Texterna handlar om möten och avsked och om kärleks lycka och kärlekens svarta sida. Några texter går Guds väg och känns som övertydliga pamfletter, vilket är plattans negativa sida.

/Frank Östergren