Recension
After All These Years
Kickin´ Up Dirt
(Afteralltheseyears.com)

Grabbig ältcountry från Winnipeg, Kanada och med låttitlar som »The prairies I know«, »Small town ways«, »Put that bottle down« och »Hillbilly heartache« har vi på direkten dragit ut rätt mapp för att sortera in plattan i.

Rätt - men med skillnaden att det här faktiskt känns något så slitet som äkta. Vi kan ta alla Farmers och Beat Farmers och Hangtowns och Hangdogs och all världens skogshuggarskjortor och sångare med skägg och basröst, men efter ett tag brukar festen stelna och vi suckar att vi hört allt förut.

Riktigt vad som skiljer det här fyragrabbgänget från övriga kan jag inte tydligt formulera, annat än att det ur det svartvita och egenproducerade kommer en ju längre skivan spelas en doft av de verkligen spelar för att komma bort från den tillvaro som är omgivningens riktmärke.

På insidan av det dubbelvikta CD-fodralet finns en bild av en mycke tung pojke med gitarr. Bakgrunden är öppen natur, ett träd som anar vår, men också sommarens torka och mygginvasion.

»Kickin´ up dirt« är inte bandets första platta, tyvärr, ursäkta, vilken den i numreringen är vet jag inte. Men det inledande spåret talar direkt om vad som gäller, drömmen om att komma bort och hur kul det än är att spela på ödebygdens klubbar är nattens resa hem en färd med sur smak. Aldrig några pengar att slösa bort, som en rad i en annan av texterna lyder.

Bandet är tätt, säger någon att nu spelar vi som vi gjorde den där gången 1997, så vet alla vad som gäller. Det finns också en variation i musiken som är befriande, många band i den här fåran vevar oftast bara på. Här får vi mycket tätt spel i en countrybluesdänga kallad »Last train to Memphis« , en Sheb Wooley/Fess Parker-pastisch som »Hillbilly heartache«, det är något spår med Neil Young-gitarrer på prärien, det är dessvärre även brittisk bluesrock (ni som gillar det får blunda för ordet dessvärre!), det är traditionell vägcountry.

»Kickin´ up dirt« är gjord utan att gitarrerna ska köras upp hela vägen, men den är tillräckligt bitterljuv för att allvaret bakom drömmen tydligt ska framträda.

/Frank Östergren