Recension
Sands, Crystal
Crystal Sands
(AhHa Music Group)

Country som känns genom märg och ben. Men, som framför allt går direkt till hjärtat.

Country som känns så ursprunglig och så oförstörd.

Det vill säga, om man gillar den countrymusik som hade en glansperiod i det tidiga 1960-talet och som var gitarrbaserad, mycket steel, fiddle och mycket smärta i texterna.

Crystal Sands är ung, inte ens uppsminkande omslagsbilder förmår dölja att det och kanske är en del av plattans behag just detta att vi i medföljande text egentligen inte får veta något om artisten.

Direkt kommen från det okända är hon inte, Bailey & the Boys har varit en av arbetsgivarna, och om en så pass etablerad låtskrivare och producent som Wood Newton tar sig an henne finns potential.

Nog dock här om detta, det är musiken som räknas och det slår till med kraft. Gillar ni bräkig tjejcountry modell unga Norma Jean och Melba Montgomery och en Tammy Wynette inte stråkdränkt, då är det här en CD jag rekommenderar.

Här ska jag mest skriva om ett spår, nummer tre, »Melted down memories«. Här är tjejen som letar upp sin guldringar och tar dem till guldsmeden och ber denne smälta ner dem till ett brustet hjärta. Hon har fått ringar och juveler, men den man hon vill ha kan hon aldrig få för han älskar henne inte. Steel, gitarrer, fiddle, jag tror ni redan hör melodin och arrangemanget och även är på väg med fingret med replayknappen.

Alla tolv spåren är inte lika vassa, något är mer countrypolitan än counry och »Bottle of wine and Patsy Cline« är tyvärr så retroarrangerat att Crystal Sands sällan blir ett med musiken.

Dock och detta trots, så här långt, 2008 års bästa countryplatta.

/Frank Östergren