 |
| ||||||
 |
Recension
Murphy, Elliott
Notes from the underground
(Mudi/Hemifrån)
30 album, kanske fler. Och fortfarande med något att säga.
Elliott Murphy kunde för länge sedan ha gett sig in på återuppspelningens väg. Turné på turné och en och annan CD med nyinspelningar av de gamla favoriterna eller konsertplattor.
Men nej, det innehållsformulär som formulerades med debuten »Aquashow« år 1973 är det som ännu gäller. Moderniserat, förnyat, omprövat, javisst. Men forfarande just berättelser från en skuggig undervärld, vilket ger titeln på hans nya CD nära nog bokslutstyngd.
Symboliken är dock troligen slumpmässig, för något bokslut är defintivt inte »Notes from the underground«. Det är en helt vanligt Elliott Murphy-skiva, med några fantastiska spår, några ännu fantastiskare, några virrigheter, några experimentella, några sådär. Men alltid med en ordflöde långt från tralla-la.
För cirka 30 år sedan gav han oss sin berättelse om Eva Braun, nu om generalen Robert E. Lee. Och så fylls hela plattan, med små noveller, en del mini, andra skulle kunna om de fick tillåtelse dra iväg mot romanens omfång.
En gång sades det att skivbolagen Columbia (CBS för oss svenskar) valde mellan Bruce Springsteen och Elliott Murphy, vem som skulle få uppbackningen. Om Elliott Murphy själv längre vidhåller myten om myten vet jag inte, men det fanns en tid då han envist sökte sig åter till det stora rampljuset.
Men Europa och då nya hemvistet Paris gav så småningom frid och en kultstatus och en stor trogen skara lyssnare som lika väl tar till sig det nya som det gamla. Detta tror jag är orsaken till att han fortsatt att utvecklas istället för att bli en nostalgiartist. Det franska skivbolaget New Rose har också gett honom frihet att hantera musiken, även när en del plattor varit intetsägande.
Någon »Born to run«-artist har Elliott Murphy aldrig varit, hans berättarteknik är mer, ja ursäkta, jag kommer inte på något annat, centraleuropeisk. Lite kabaré, lite avantgarde, lite »Berlin på 1920-talet«, samt rock, både den storstadstyngda bredbenta och den mer bluesbehängda.
Den här blandningen gör hans plattor till mångsidigheter, vi lyssnare kastas mellan olika världar och vi fyller lätt vårt anteckningsblock med influenser och ursprung. I de här variationer öppnas ibland falluckor, men sovrar men en aning - det vill säga hoppar över de spår man gäspar till - är hans plattor pärlor för den som vill njuta litterära ordkaskader.
Sådan är »Notes from the underground«.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.