Recension
Little Feat
Join the Band
(Proper/BAM)

Nästa år är det trettio år sedan Lowell George dog. Då skulle även Little Feat dött, åtminstone enligt alla oss ignoranta älskare av gruppen som var övertygade om att den drevs av sina inneboende spänningar där Bill Payne ville göra jazzfunk och Lowell George stod för allt det goda.

Det kom också någon skiva med outgivet något år senare, men Little Feat tycktes vara ett avslutat kapitel. Men skivor dök upp som utmanade fördomarna. Paul Barrere gjorde ett par fina soloskivor som antydde att hans musikaliska idéer hela tiden legat i linje med Lowell Georges. Med åren insåg också vi som varit dumma att Bill Payne inte bara var en glimrande musiker, utan också en visionär helt i klass med Lowell George. Det var inte spänningarna som drev Little Feat, det var den organiska föreningen av skilda stilincitament som, i förening med det musikaliska kunnandet och en fantastisk låtskrivarkonst, som gjorde Little Feat till en av de stora amerikanska grupperna.

Längre in på 80-talet återuppstod också Little Feat som grupp. Gitarristerna avlöste varandra på Lowell Georges piedestal, innan Fred Tackett auktoritativt intog den. Shaun Murphy skapade så sakteliga en roll som inte tidigare funnits, rollen som Little Feats sångerska. Och Little Feat finns fortfarande med fem kvarvarande medlemmar från den sextett som originalkvartetten växte till i början av 1970-talet.

Det innebär en stark kontinuitet, och nästan allt Little Feat gjort har i mina öron hållit högsta klass. Med några undantag: Little Feat har givit ut lite för många samlingar med kuriosa och alltför många liveskivor; inget av de senare livealbumen kan mäta sig med »Waiting for Columbus«, och några av dem är i ärlighetens namn ganska trista.

Det är alltså lätt att gå vilse i den delen av Little Feats oeuvre, eller också kan man låta bli att gå in i djungeln i tanken att det senaste livealbumet förmodligen är umbärligt.

Det är vad jag gjort, och jag kan ha missat något mästerverk. Det kan också hända att några av de låtar på Little Feats nya skiva »Join the Band« jag aldrig tidigare hört med gruppen finns på någon liveplatta som aldrig trängt in i mitt medvetande; jag tänker på sånger som »The Weight«, »This Land Is Your Land«, »See You Later Alligator« och Huey P. Smiths »Don’t You Just Know It«.

»Join the Band« är alltså en coverskiva, där Little Feat framför låtar från de mest skiftande håll eller gör covers av sina egna klassiker - tillsammans med gästartister från än mer skiftande håll.

Skivan är i stort sett lysande. Jag vet inte hur många inspelningar av »Dixie Chicken« jag har, men Vince Gills sång ger sången ett mjukare drag, lite i stil med John Sebastians tolkning på »Tarzana Kid«. Paul Barreres sång i »The Weight« lyfter sången till samma nivå som Mavis Staples, åtminstone nästan, Brooks & Dunn är hur bra som helst (ja, faktiskt) i en mjukt återhållen version av »Willin’«. Barrere bildar också en oemotståndlig sångartrio tillsammans med Shaun Murphy och Emmylou Harris i »Sailing Shoes« i en fräck version som går över i ett breakdown med Sam Bushs fiol och Bela Flecks banjo.

Den mest spektakulära på skivan är dock Little Feats tolkning av »This Land Is Your Land«. Paul Barrere öppnar med akustisk slide, innan han själv börjar sjunga. Långsamt glider gruppen in i en lite smålojt laidback New Orleans-attityd, innan Shaun Murphy intensifierar det musikaliska uttrycket med klassisk soulsång à la Aretha Franklin och Chaka Khan. När temperaturen höjts pumpar gästande Michael Utleys B3:a energiskt på, ofta i tilltufsat samspel med Barreres, Tackets och Mac McAnallys gitarrer. Det blir en suverän svängfest, men tyvärr utan någon av de ständigt utelämnade stroferna.

Och ibland är det bara gripande, som när Inara George sjunger sin fars »Trouble« kompad endast av Bill Paynes piano. Då smälter allt.

/Magnus Eriksson