Recension
Schlegel, Becky
For all the world to see
(Lilly Ray Records)

De som aspirerar på att få en framtida ryggdunk uttalar att Becky Schlegel blir nästa stora kvinnliga countryartist och det för lång tid.

Beklagligt nog kommer ryggdunksaspiranterna att få fel.

Becky Schlegel från South Dakota förtjänar att nå toppen. Men ni vet det där med musikindustrin och kravet på kapitalets avkastning.

Bara detta att i framförandet pausera och låta orden sjunka in eller...

Nej, låt oss inte oja oss över detta.

Utan vi miljoner som klickat in på rootsy.nu och som närdes av »Feber« och »Larm« och som grät när »No Depression« försvann, vi har någon att älska i Becky Schlegel.

»For all the world to see« är hennes femte CD och är steget nästan helt bort från den strikta bluegrass som en gång var hennes utgångspunkt. Hon är drygt 30 år, uppväxt i en miljö där närsamhällets musiktradition var en del av vardagsrummet. Historien är inte unik och kanske hade också historien fortsatt mot »Lost in the blåst« om inte Becky Schlegel 27 år gammal själv började skriva text och musk och därmed tog sin karriär i en egen professionell riktning.

Samtidigt, säger hon i intervjuer, började hon fundera över vad sångerna, texterna, musiken ville, inte vad hon själv ville. Det förändrade också hennes sätt att sjunga, i en mer uttrycksfull riktning, orden, karaktärerna och händelserna bakom orden kom att styra. Ena stunden mjukt, nästa ett skarpare uttryck.
Musiken utgår från en mjuk bluegrass-bädd, ofta broderad med ett melankoliskt anslag. Allt är akustiskt, med gitarr, banjo och mandolin i framträdande roller. Ibland kommer en dobro eller steel guitar in som förstärkning.

Jo, det finns drag av Dolly Parton, något spår alltför mycket, lite Willie Nelson, lite Reba McEntire, Nancy Griffith, många kanske jämför med Allison Krauss nu när hon tonat ner sitt bluegrass-ursprung.

Influenserna, jämförelserna, de ger en aning om landskapet. Men faktiskt, det är texterna som imponerar och det trots att där är inget nytt. Saknad kärlek, längtan bort, funnen lycka, hemkomst och Becky Schlegel skriver med märkligt få ord. Inte för att svåra ord alltid visar på storhet, men här är de mest komplicerade jag finner ignoring och glimmering och det som är svårast att stava till är Tennessee.

En knapphet som måste vara en gudars gåva, med hågkomst att hon började skriva texter bara för något år sedan. Med de få orden formulerar hon en trovärdighet som känns som en tröstande varm filt.

Bästa spår? Varför inte »Bound for Tennessee« med sitt eviga iväg-tema och »Jenny«, vilken jag inte kan bestämma mig för om den har samma tema som Bobby Goldsboro´s »Honey« eller bara handlar om längtan.

/Frank Östergren