Recension
Herring, Caroline
Lantana
(Signature Sound)

Vår bild av de amerikanska sydstaterna, hur har den formats?

Vi som samsas här på rootsy.nu har i mycket fått den via musik och de myter som av den skapats.

Grabbigt, muskulöst och så rör vi i en del dust bowl-mytologi, rasism, Robert Johnson vid korsvägen, Hank Williams, degeneration, stockcar racing och så vidare.

När jag sedan läser att Caroline Herrings tredje album, »Lantana«, är sydstaterna in i märg och ben känner åtminstone jag mig illitterär. Vad är det jag inte omedelbart begriper?

Resonemanget sviktar en del, men som den kinesiske poeten Li Li uttrycker det i en intervju i Svenska Dagbladet 7 juli i år, han skulle aldrig på svenska tolka en dikt om den kinesiska månhelgen eller för kineser tolka något om svensk midsommar. De kulturella referensramarna finns bara inte.

Och så måste det vara med »Lantana«, att här finns något jag bara kan ana och luftigt beröra, men inte helt inneslutas av.

Litterärt och musikteoretiskt folk på rootsy.nu, Magnus Eriksson, Bengt Eriksson, skakar redan sina huvuden och för er läsares skull hoppas jag de fyller i mina luckor. Ty Caroline Herring säger något, om kvinnor, om frigörelse, om Gud, om familjen och hon gör det från sin position som barnfödd mitt i sydstaternas urbana kultur. Det hennes öga har sett överför hon till eget perspektiv. Eller, som i »Paper gown«, där »hon« blir »jag«. Då är hon barnmörderskan, kvinnan som dödade sin två barn för att få den man hon ville ha, för mannen ville bara ha henne om hon inte hade barn. En historia vi vill tro är påhittade, men verklighet i South Carolina.

Musik är lättillgänglig, melodiflöden vi känner igen, akustisk och oftast fotstampsvänlig, mer alt-country än högstämd folkton. Rösten är rakt på, nej, inte påträngande, snarare försynt. Men ändå är fångar den in mej.

»Lantana« är en CD jag inte fullt begriper, men som jag lika fullt lyssnar till om och om igen.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify