Recension
Gayle, Crystal
Miss the Mississippi + These Days; Hollywood, Tennessee + True Love
(Edsel/BAM)

Det är något speciellt med Crystal Gayles röst. Hennes vibrato är stilrent, laddat med passion eller återhållen smärta, erotiska begär eller ett stilla vemod alltefter sångernas karaktär. Hon gled också över flera toner på ett personligt sätt, avlägset besläktat med den afrikansk-amerikanska gospeltekniken men också med en personlig touch som skapade en omisskännlig kvalitet i hennes vokala utspel. Och så de märkligt öppna a-ljuden, som jag inte kan förstå, alltså på en rent lingvistisk nivå. Något liknande fanns inte i de dialekter som talades i kolgruvedistrikten i Kentucky, där Crystal Gayle växte upp. Något liknande ljud kan inte heller höras hos storasystern Loretta Lynn. Men det är suggestivt, nästan förföriskt i den lätt beslöjade effekt det skapar.

Det är också något speciellt med Crystal Gayles musik. På ett ytligt plan vidareförde hon den country/pop-crossover som på 70-talet bland annat förknippas med Billy Sherrills arbete med George Jones och Tammy Wynette. Men hennes variant av den kommersiella countryns crossover-estetik hade även den en omisskännligt personlig karaktär. Där fanns en stark omsorg om både sånger och instrumentering som speglade sin egen inneboende stilintegritet. Elegant och tillrättalagt, men även medryckande, fräckt och förföriskt - och förbaskat bra.

Crystal Gayle fick sitt första skivkontrakt 1970, när hon var nitton. Men det hände inte särskilt mycket förrän hon började samarbeta med producenten Allen Reynolds 1976. Deras samarbete avsatte en strid ström av hits. Flera av dem finns på de fina albumen »We Must Believe in Magic« och »When I Dream«, utgivna 1977 och 1978; de finns också samlade på cd’n »The Hit Albums«. Bland sångerna: »River Road«, »Going Down Slow«, »Talking in Your Sleep«, »Cry Me A River«, »Wayward Wind«, »Someday Soon« och »I Still Miss Someone«. Låtvalen säger något om bredden på Crystal Gayles repertoar, men hon skapade också ett sammanhang sångerna emellan. De här skivorna är ypperliga, ytterligare en följde innan Crystal Gayle bytte skivbolag från United Artists till Columbia.

Edsel ger nu ut Crystal Gayles tio skivor på Columbia, Elektra och Warner, kopplade två och två. De fyra första har kommit: »Miss the Mississippi«, »These Days«, »Hollywood, Tennessee« och »True Love«. Den som till äventyrs behöver en tillvänjning vid Crystal Gayles crossover börjar med den första kopplingen, som har klarare country-karaktär. Detta sagt som ren konsumentvägledning. Alla albumen var annars mycket bra, och de håller fortfarande.

Bland sångerna märks en suverän version av Amazing Rhythm Aces mästerverk »Dancing the Night Away«, där Barry Burton spelar gitarr. Han ligger ganska nära solot på »Too Stuffed to Jump«, men kanske inte riktigt med samma känslomättade närvaro; det vore nog omöjligt. »Miss the Mississippi« innehöll dessutom en fin tolkning av Jimmie Rodgers »Miss the Mississippi And You«, som utan vidare matchar till exempel Arlo Guthries version på »Last of the Brooklyn Cowboys«. Inte minst sammanflätningen av Lloyd Greens dobro och Crystal Gayles röst ger utsökt resultat. De skivorna gavs ut 1979 och 1980.

Soundet är fortfarande präglat av sjuttiotalets crossover med elpiano och rocksolon på gitarren, men också med en reducerad roll för stråkarna; Reynolds använde dem sparsamt och ytterst diskret. Men gradvis förråas soundet på liknande sätt som hos Merle Haggard när sjuttiotal övergick i åttiotal. Redan i de avslutande spåren på »These Days« ger en klarinett kontinentaleuropeisk touch åt en låt, medan Jay Pattens sax relaterar några låtar till sextiotalets souljazz.

Den utvecklingen fortsatte på »Hollywood, Tennessee«, som kom 1981. Där märks även en del uttunnade funkinslag, men Crystal Gayles röst är oanfrätt av stilintegrationen. Den är lika ren och kristallklar, lika lättflytande och gripande som någonsin. På »True Love«, som gavs ut 1982, finns också den särklassiga versionen av »Till I Gain Control Again« med Chris Leuzingers och Reggie Youngs gitarrer, Bobby Woods kärnfulla pianoinpass och kompositören Rodney Crowell på andrastämman. För egen del tycker jag att Crystal Gayles tolkning är väl så bra som Emmylou Harris mer pietetsfulla, men efter några minuter lite gnälliga version.

Det här är alltså de två första albumen i Edsels utgivning av Crystal Gayles skivor från tioårsperioden 1979 - 1988. Det är obligatorisk lyssning för alla som hyser minsta intresse för countryns förändringsmekanismer, alltså för alla som tar sin countrymusik på allvar. Ytterligare tre skivor följer.

/Magnus Eriksson