Recension
Dolorean
Violence In the Snowy Fields
(Yep Roc)

Om jag kunde prenumerera på ett enda skivbolag så vete sjutton om det inte skulle bli Yep Roc Records. Först kom C C Adcocks briljanta modernisering av Lousianas träskmusik, sen Jake Brennan med sin version av Rockpile för 2000-talet och nu kommer Portland-bandet Doloreans »Violence In the Snowy Fields« med spår av Neil Young, The Band och Buffalo Springfield — och ett sårat mörker som är helt deras eget. Tre av 2004 års bästa plattor på ett enda sketet, litet bolag. Not bad.

Al James är en jävel på att skriva vackra, sköra melodier som »Put You To Sleep«, »Second Chances« (»I believe in second chances för everyone but you«) och den starka, nästan outhärdligt långsamma »Holding On« , med sorgset svidande violinsolo, men det är när han ökar tempot som i Neil Young-inspirerade ”The Search« och Band-färgade »Violence In the Snowy Fields« som mörkret brer ut sig och hans texter blir alltmer apokalyptiska i 16 Horsepowers anda.

Det är gott om referenser i den här recensionen, men allt flyter samman till en musik som är helt egen och oemotståndligt fascinerande i sin blandning av skönhet, sorg, svärta och hämndlystnad, med James ljusa, plågade röst som förkunnar att en dag ska sanningens ögonblick komma: »I come down from the hills with light in my face and death at my heels« (»The Righteous Shall Destroy the Precious«).

Omistlig.

/Christer Olsson