Recension
Garrett, Amos
Get Way Back. A Tribute to Percy Mayfield
(Stony PLain/Playground)

Amos Garrett gör en hyllningsskiva till sin gamle hjälte och förebild Percvy Mayfield, och den är mycket bra. Han framför inte »Please Send Me Someone to Love«, inte heller »Hit the Road Jack«. Det är bra. Garretts röst skulle inte räckt till för den förra, och den senare framstår som allt töntigare ju mer den traderas.

I stället gör han tillbakalutade versioner av andra låtar ur det obligatoriska programmet, som »My Jug and I«, »River’s Invitation«, »Stranger in My Own Home Town« och »Never Say Naw«. Amos Garrett skapar en sammanhängande ton genom hela skivan.

Hans lite släpigt loja röst får fritt spelrum, hans patenterat småsluddriga men samtidigt så precisa gitarrspel understryker det avslappnade förhållningssättet, medan Dave Babcocks saxar bryter in i intensiva attacker och Ron Casts Hammond emellanåt sköljer över allt, som för att ge ännu en accent bortom polariteten återhållen/intensiv.

Hyllningsskivan är en svårbemästrad genre. Hur fritt kan den sentide uttolkaren förhålla sig till originalen? Hur kan man som lyssnare förhålla sig till hyllning vs hyllad? Ska vi se originalet som en förlaga eller en trampolin för personliga omtolkningar?

Amos Garrett sätter sin personliga prägel på materialet, men med respekt för sångernas integritet. Han hyllar sin hjälte genom att tolka dennes sånger och svepa in dem i sin egen dräkt. Han visar deras bärkraft genom att lägga sig vid sidan av dem i stället för att endera utmana eller stilistiskt bekräfta dem.

/Magnus Eriksson