Recension
Phillips, Sam
Don´t Do Anything
(Nonesuch)

Sam Phillips har nu under drygt 20 år gett ut en rad fina skivor med lite Beatles färgad pop. Men hon är sorgligt förbisedd enligt min mening, jag tycker att Sam Phillips är en av de intressantaste kvinnliga låtskrivarna ur sin generation. Och framförallt nu under 2000-talet då hon fått till ett mer folkinfluerat sound.

Jag får verkligen hoppas att Sam Phillips når ut till en större publik med det alldeles purfärska albumet »Don´t Do Anything«, som måste vara ett av hennes allra starkaste. Förut har hon låtit sin man T-Bone Burnett ta hand om producerandet, men efter att de gått skilda vägar har Sam Phillips nu tagit saken i egna händer och det gör hon med den äran. Låtarna kläs av inpå bara skelettet i en produktion som är väldigt suggestiv.

Bortsett från en stråkkvartett som dyker upp i ett par nummer har Sam Phillips endast hjälp av en liten skara musiker. Det är framförallt den mycket erkände Jay Bellerose på trummor och Eric Gorfain på gitarr och violin som ska framhållas. Men samtliga musiker är väldigt lyhörda och spelar inte en ton för mycket.

Melodierna är lite snåriga och ställer rätt höga krav på lyssnaren. Man måste ha lite tålamod, det tar ett par lyssningar innan det hela faller på rätt plats. Sångerna håller en jämn och bra klass, men det finns ett par pärlor som gör att »Don´t Do Anything« blir till något alldeles extra. Framförallt måste låten »Sister Rosetta Goes Before Us« nämnas, en fantastisk sång som Alison Krauss och Robert Plant valde att tolka på fjolårets fina album »Raising Sand«. Men även i sånger som den lite poppiga »Little Plastic People« och de sagolikt vackra piano balladerna »Another Song« och »Flowers Up« når hon ända fram.

Sam Phillips har egentligen allt som krävs för att nå ut. Hon kan konsten att knåpa ihop melodier man aldrig hört förut, skriva texter som är väldigt insiktsfulla och dessutom besitter Sam Phillips en personlig och uttrycksfull röst. Vad väntar ni på?

/Johan Annetorp