Recension
Russell, Bobby
Little Green Apples
(SPV/Border)

De något äldre skivköparna minns förbannelsen med mer eller mindre anonyma coverskivor, där dagens hitlåtar framfördes i mer eller mindre taffliga versioner av Gud vet vem. Skivorna gick dock inte på så mycket, knappt hälften av vad en riktig lp-skiva kostade.

Ett av många bolag som specialiserade sig på sådan utgivning var Spar i Nashville, inte bara lp-skivor dock utan även singlar som lär ha kostat 39 cent i närmaste drugstore eller lågprisvaruhus. Vad som gjorde Spar speciellt var dock Bobby Russell, en begåvad låtskrivare och sångare med en flexibel röst som kunde imitera de flesta av tidens pop- och rocksångare, eller åtminstone lägga sig så nära deras röster att den köpare som höll till godo med sekunda vara kunde tro att det var den rätta versionen, i alla fall för en stund.

Men Bobby Russell var även låtskrivare. »Little Green Apples« och »Honey« var hans mest kända sånger på 60-talet, följande decennium kom bland annat »The Night the Lights Went Out In Georgia«. Innan dess hade dessutom Jan & Dean spelat in hans sånger. Som sångare använde Bobby Russell flera namn; bland hans pseudonymer märks Bobby Denver och John Carlton. När »Little Green Apples« blev en hit gav Spar ut Russells demo; det säger en del om arbetsmetoden.

Sekunda vara? Till en del kanske, men när jag lyssnar på det urval popsånger med Bobby Russell som tyska SPV ger ut under titeln »Little Green Apples« slås jag av konstansen och den personliga prägeln i Bobby Russells framföranden, både i sina egna sånger och låtar skrivna av till exempel Burt Bacharach och Hal David. Ljudbilden är tidsenligt inställsam men också lite slamrig som ett resultat av den uppdrivna produktionstakten.

Och hur Bobby Russell än modulerar rösten för att det skall stämma med materialet hör vi honom själv, vek och vädjande men också med suverän stadga i sitt vokala utspel, en pop-crooner anpassad till massmarknadens ideal men med en personlig röst. En låt som »Sure Gonna Miss Her« är också oemotståndlig i sitt Tijuana-arrangemang med uppstämd akustisk gitarr (antagligen Jack Eubanks), varsamma trumpetstötar och Bobby Russell allra troskyldigaste röst.

Bobby Russell och parhästen Buzz Cason bildade också frontlinjen i gruppen The Now Generation, som bland annat spelade in låtarna från »Hair«. Efter fullbordad hippierevolt bytte bandet namn till det mer psykedeliskt klingande The Electric Screwdriver. Deras inspelningar dominerar samlingen »Vintage Psychedelia from the Music City«, som SPV ger ut tillsammans med Bobby Russell-samlingen.

Den som köpte deras skivor då i tron att de skulle få en gångbar samling psykedelia och samtida rock blev rimligtvis besviken. The Electric Screwdriver gjorde inga lysande versioner av »Hush«, »Games People Play«, »Light My Fire«, »Instant Karma«, »Come Together« eller »Born to Be Wild«. De som behållit skivorna kan dock göra sig en rejäl hacka på dem.

Vi andra, sentida lyssnare (jag har inget minne av gruppen, trots att flera skivor av det här slaget passerade pojkrummet) kan bara konstatera att Bobby Russells röst hörs genom alla försök att anknyta till de kommersiellt hävdvunna versionerna, i fråga om »Light My Fire« kanske mer Jose Feliciano än Doors. Vi kan också konstatera att Jack Eubanks version av »Love Is Blue« nästan kan jämföras med Jeff Becks. Jag är mer tveksam till om vi hör att det i stort sett var Area Code 615 som kompade på flera av inspelningarna.

/Magnus Eriksson