Recension
Boggs, Reagan
Right now
(Leslie Reagan Boggs Records/import)

Låt inte den här pärlan försvinna i blåsten. För en pärla är det, Reagan Boggs andra CD, precis som den första på eget bolag och utan större distribution och som vanligt är det svårt att förstå hur musikindustrin väljer.

Den här tjejen från västra Kentucky har nämligen massor med goda förutsättningar. Skriver själv text och musik, sjunger som en ung Linda Ronstadt. Som om det inte räcker är hennes texter varierade både vad gäller ämne och genre och sina texter framför hon på det där för oss lyssnare svårförklarade sättet, det där som gör att vi plötsligt bara befinner oss inne i musiken.

Rösten är ibland ljuv, någon gång popfnittrig. Men aldrig effektsökande, vare sig hon sjunger om kvinnor i kris, tristessen i samhällen utan framtid, energibolagens tvångsköp av land, om en ansvarslös dag för sig själv eller om en massmördare i Kentucky, orden kommer till oss från någon som verkligen vill berätta en historia eller förmedla en känsla.

Det här är modern ung country, tydligt byggd på tradition men i utförande nutida. Ytterst en ramverk av rock, men där en fiol eller en mandolin tar över när så behövs (oftast är det Al Perkins som då spelar).

Tradition ja, »Clifton Branham« är vad man skulle kunna kalla en mördarballad. En gång nära nog en egen subgrene i äldre countrymusik, lätt identifierbar genom sin lyriska uppbyggnad och i det väldigt likt vad vi här kallar skillingtryck.

Clifton Branham var en präst som begick flera mord i västra Kentucky. Innan han hängdes i slutet av 1800-talet lovade han att snarast återuppstå från de döda och då det här var i gudfruktande trakter fanns det många som tog hans ord på allvar. Om denna tragiska människa berättar Reagan Boggs på ett nästan Dylanskt sätt, utan att melodin har några likheter har framförandet reflexer av »John Wesley Harding«. (På tal om John Wesley Hardin så säger myten att Bob Dylan hörde fel och på sätt blev det Harding istället för Hardin).

Linda Ronstadt, ja. Men i berättande också Tanya Tucker eller varför inte Patty Loveless, åtminstone vad gäller det emotionella.
Stora namn, visst. Så småningom kommer Reagan Boggs att ha lagt influenserna och jämförelserna bakom sig. Men så länge inte ett större skivbolag med distributionsresurser tar sig an henne, behövs jämförelserna. De väcker som bekant nyfikenhet, för står det »en plattan för dej som också gillar...« är det en vägvisare till musik vi annars skulle gå förbi.

/Frank Östergren