Recension
Blandade Artister
Putumayo Presents: Blues Lounge
(Putumayo/Roots)

Putumayo Records är det mest sympatiska skivbolag man kan tänka sig. Förutom det självpåtagna, lite högtidliga mottot att introducera människor världen över till olika kulturers musik är man involverad i massor av välgörenhetsprojekt, de flesta med inriktning på barn och utbildning. Deras kompetenta, alltid välsvarvade samlingsplattor är ofta utmärkta nedslag i vad det än är de för tillfället fokuserar på.

Blues Lounge är den fjärde plattan i deras Lounge-serie, och efterträder World Lounge, Euro Lounge och Sahara Lounge i Putumayos försök att spegla mötet mellan electronica och olika delar av rots- och världsmusik. Skivan tar fäste i Mobys, tyck vad du vill, men ändå ganska banbrytande och genrebändande platta Play (hans »Run On« finns med här), men det är låtarna som utgår från det Tangle Eye gjorde på sin »Alan Lomax Southern Journey« som är de mest intressanta.

Tangle Eye som representeras på »Blues Lounge med två essentiella spår, »John Henry« och »Parchman Blues«, har en värme och sensibilitet i sina remixar som flinten från Cincinnatti inte kommer i närheten av. De är mer intresserade av att göra den musik de samplar rättvisa och stöpa om den i en kostym som är inte bara musikaliskt utan även etnologiskt passande än att enbart använda den för att försöka göra nåt som låter fräckt, eller om man så vill, populistiskt.

På samma sätt är remixen av Little Axes (vars soloplattor ni ska kolla upp) »Midnight Dream« väldigt fräsch, likaså Mo’ Horizons pigga »Gonna Be« och belgiska Gare Du Nords blandning av samplingar och samarbete med moderna bluesmusiker på »Pablo’s Blues«. Och New York-kollektivet Organic Grooves »Banal Reality« är den som svänger allra mest.

Precis som på Tangle Eyes album är det ömsom vin, ömsom vatten som rinner genom det här deltat och det står efter några lyssningar ganska klart att det här är en gren av den elektroniska musiken som verkligen kräver både fantasi, engagemang och kärlek. Det är lätt att samplingarna av de gamla bluesmännen mer blir attribut och pittoreska inslag i jakten på nya uttryck bland ivriga klipp-och-klistra-konnässörer, och det är lätt att det väldigt snabbt blir väldigt tröttsamt. Och det är väl ändå inte meningen..?

/Ola Karlsson