Recension
Hawkins, Screamin´ Jay
Screamin´ Jay Rocks
(Bear Family)

Skräckmästaren är tillbaka. Ja, inte som fysisk person, men samlingen “Screamin´ Jay Rocks” ger oss en påminnelse om mannens odödlighet som sångare och fenomen. Iklädd slängkappa och utrustad med dödskalle var han först med att förena rhythm & blues och rock & roll med skräck och humor.

Precis som den just bortgångne Bo Diddley fann framgång med sin primitiva dansrytm, så spelade Hawkins på vårt lika primitiva behov av att känna rädsla och skräck - men med glimten i ögat. De skrik och det frustande oväsen karln för i låtar som “Little Demon“, “Mountain Jive”och “The Whammy gör en väl knappast livrädd, utan lockar mer till skratt.

Den typ av artist, eller snarare entertainer, som Screamin´ Jay Hawkins - i likhet med vokalgrupper som The Coasters och The Treniers - representerade har väl närmast gått i graven. Sprungen ur en tid då konsten att underhålla en publik var källan till framgång får Hawkins musik mig att imponeras av en generositet där jag som lyssnare alltid kommer i första hand.

Om det är något “Screamin´ Jay Rocks” visar, så är det att Hawkins hör hemma i samma skola som rhythm & bluesshouters typ Wynonie Harris, Nappy Brown, Richard Berry och Roy Brown. Musiken i sånger som “In My Front Room”, “This Is All” och “Talk About Me” har ett, idag tyvärr svårfångat, underbart tidstypiskt sound och ser man bakom alla gutturala missljud är rösten genomgående av samma höga klass som hos de samtida storheterna.

Men här finns mer att hämta och allt är precis lika övertygande. Det är jumpblues i “Not Anymore”, rock & roll i “Just Don´t Care” och “Do You Really Love Me” och rent New Orleanssväng i Fats Dominos “Please Don´t Leave Me” - även om Fats aldrig skulle låta så här stökig själv.

Naturligtvis finns även den trashrock som Screamin´ Jay Hawkins gjorde sig mest känd för representerad. Voodoo, förbannelser, ondskefulla blickar och död är bara några exempel som på vad som kunde drabba en antagonist eller motparten i ett förhållande. “I Put A Spell On You”, “Frenzy”, “Alligator Wine”, “There´s Something Wrong With You” och “You Made Me Love You” är alla lysande exempel på den galenskap som tjänat som förebild för all skräprock.

Poesi som: hur många bubblor finns det i en tvål, hur många tuggor klarar ett tuggummi och hur många vågor finns på en ocean visar var senare poeter och gaphalsar som The Trashmen, Sam The Sham och The Phantom hämtat sin inspiration.

Visst finns det historier att skrocka över. Som den när Hawkins, under sin första Englandsturné 1965, kom i konfikt med den förskräcklige managern Don Arden och framför ögonen på texthäftets författare Bill Miller tar fram en revolver och börjar göra vapenvård. Men, i likhet med Gene Vincent, en annan excentrisk personlighet med fantastisk röst, finns en risk med all mytbildning att vi glömmer vilken strålande sångare Screamin´ Jay Hawkins faktiskt var.

Trots att många nutida band försökt att återskapa ljudet av femtiotals-rhythm & bluesen, så har ingen riktigt lyckats. Med den här samlingen visar Screamin´ Jay Hawkins hur det skall låta. När ni väl övertygats om stilens förträfflighet, osäkra kontokorten och köp hela - ja, jag menar verkligen hela - Jonas Bernholms serie på etiketterna Route 66 och Mr Rhythm & Blues. En bättre investering kommer ni aldrig att kunna göra och jag lovar, den kommer att förändra ert liv till det bättre!

/Per Magnusson