Recension
Ulisse, Donna
When I Look Back
(Hadley Music Group)

När vi återuppväckte den gamla vinjetten »Lost in the Blåst« från Larm tänkte jag direkt skriva om Donna Ulisses skiva »Trouble at the Door« från 1991. Donna Ulisse kom fram i det enorma uppsvinget för den kvinnliga countryn i slutet av 80- och början av 90-talet. Hennes skiva var också en av de bästa, och det i en otrolig konkurrens. Med sin intensiva, lite lätt beslöjade röst och sitt traditionsmättade vibrato gav Donna Ulisse gestalt åt både countryns klassiska kärlekstrauman och en mer gycklande, Loretta Lynn-doftande kvinnlig medvetenhet.

Det var å ena sidan »Trouble at the Door« och »Fall Apart with You«, å andra sidan »Out of Sight, Out of Mind«. Den raden följdes av upplysningen »That’s where you’ll find me / Out of mind and free from you«. När det gällde att skapa ett sound à la Tammy Wynette var det bara Lee Ann Womack som på sin debut sex år senare kunde konkurrera med Donna Ulisse.

Men det kom ingen skiva efter »Trouble at the Door«. Jag vill gärna tro att vi var många som väntade spänt, år efter år, men inget hände. Inte förrän för två år sedan när det började dyka upp rykten om en ny skiva med Donna Ulisse. Och i höstas kom den, »When I Look Back«.

Med sitt nya album har Donna Ulisse lämnat mainstreamcountryn och anknyter i stället till bluegrasstraditionen. Det är helt akustiskt, nästan alla sånger är skrivna för tre stämmor, och både sångstämmorna och instrumenteringen är kristallklara och absolut stilrena.

Vad har då Donna Ulisse gjort under de gångna åren? Hon säger själv att hon ägnat tiden åt att utveckla sitt låtskrivande. Hon skrev inga sånger till »Trouble at the Door«. »When I Look Back« består bara av originalmaterial, både egna låtar och co-writes med bland andra maken Rick Stanley, som (by the way) är kusin till Ralph Stanley.

Och låtarna är suveräna. Lyriskt varierar de countryns mest slitstarka teman: Gud, hemmet och kärleken. Melodierna är ytterst suggestiva, ofta med ett lätt dröjande sug som sätter sig direkt. Det gäller till exempel »Gone« där några envetna, instrumentalt markerade melodilinjer effektfullt bryts mot Donna Ulisses innerligaste röst i en text om det ofrånkomliga uppbrottet. Men utrycket intensifieras efter hand. Det småloja viker för en tyngre bärkraft, både i sången och det instrumentala där Andy Leftwichs fiddle och Randy Kohrs dobro får allt tyngre roller.

Något liknande händer i »Heartbreak River«, men där är Donna Ulisses vokala utspel stoltare, sångens kvinnliga protagonist mindre uppgiven vilket understryks av rustikt bluesmättade fiollinjer och enveten mandolinpicking. Även »Doin’ Time« är ett mästerstycke i sin variation av det eviga temat kärlekens irrvägar. Där närmar sig Donna Ulisse också sitt dramatiska vokala utspel från debuten, samtidigt som bluegrasskompet ger en annan tyngdpunkt. Det skapar en fantasieggande brytning.

Bland de religiösa sångerna märks främst »My Prayer« med frenetiskt banjospel av Scott Vestal och tung fiddle till en melodi som har samma lätt naiviserande drag som Dolly Partons tidiga mästerverk. »I’m Calling Heaven Down« är klassisk white gospel, medan »I’m A Child of God« närmar sig holy blues i det bluesiga gitarrspelet och Kohrs dobrolicks samtidigt som Donna Ulisse sjunger med en teknik som drar åt jazzhållet.

Så skulle jag kunna fortsätta räkna upp sånger, men jag nöjer mig med dessa för att ge en föreställning om bredden och brytningarna, men även den utsökta koncentrationen och den konsekventa fokuseringen på Donna Ulisses nya skiva. Det är helt enkelt fantastiskt bra musik. Sällan har en uppföljare varit så hett efterlängtad och så välkommen. När den väl kom, vill säga. Cd Baby och amerikanska Amazon har skivan.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify