Recension
Mattea, Kathy
Coal
(Captain Potato)

Kathy Mattea är en av de undervärderade sångerskorna från det stora kvinnliga uppsvinget i countryn under slutet av 80- och början av 90-talet. Hon gjorde flera fina album i mainstreamfacket, kommersiellt omedelbara men även stramt traditions- och genusmedvetna.

Efter en del utflykter i gränslandet mellan singer/songwriter-musik och country, gör Kathy Mattea sin mest traditionella countryskiva hittills, »Coal«. Albumet hyllar de appalachiska kolgruvearbetarna. Kathy Matteas morfar och farfar slet båda i gruvorna, och hon inleder stilrent med två Jean Ritchie-sånger, »The L&N Don’t Stop Here Anymore« och »Blue Diamond Mines«, där omkvädets »In the Mines« ekar folkvisans »In the Pines«.

Stuart Duncans sorgmodiga fiddle anger direkt tonen: ett ödesmättat vemod, men också en rustik stabilitet och stolthet. Producenten Marty Stuarts mandolin, minns att Stuart liksom Kathy Mattea började sin bana som bluegrassmusiker, ligger fint i bakgrunden, liksom de lågmälda akustiska gitarrerna: varsamt pådrivande och stämningsskapande, mer än solistiskt profilerade.

Valet av sånger är närmast militant i sin inriktning på kolgruveproletariatets verklighet, från Jean Ritchie via »Utah« Phillips mästerliga folkviseepik i »Green Rolling Hills« och en traditionellare folktolkning av »Dark As A Dungeon« till Darrell Scotts sorgsna »You’ll Never Leave Harlan Alive«, där Kathy Mattea till en början drar ner tempot för att långsamt förhöja intensiteten. Hon lyckas rentav matcha den ödsliga sorgen i kolgruvedottern Patty Loveless tolkning av samma sång.

Kathy Mattea avslutar också stilenligt med Hazel Dickens »Black Lung«, med mäktig a cappella-sång, som hon sedan kopplar till Marty Stuarts »Coal«.

Skivan är helt akustisk. Instrumentalisterna håller sig genomgående i bakgrunden; de accentuerar och understryker stämningar mer än sätter sin prägel på dem. Kathy Matteas röst är musikens självklara centrum, liksom sångernas tematik. Och även om jag alltid beundrat Kathy Mattea har jag aldrig hört henne sjunga med sådan kraft och klarhet tidigare, med den orubbliga auktoritet som tillkommer den konstnär som tolkar ett pågående liv hon känner utan och innan. »Coal« är en av de mäktigaste manifestationerna av countryns proletära medvetenhet på mycket länge.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify