Recension
Mop Tops, The
Ground floor man
(Sound Asleep Records)

Stoppa pressarna!

Om uttrycket fortfarande används, så är rätt tillfälle nu. The Mop Tops är nämligen tillbaka. Det här är en sådan platta som gör att jag vid första åsynen släpper precis ALLT! Trodde inte ens bandet existerade längre. Men, det gör de. Och de låter bättre än någonsin!

För drygt tjugo år sedan fanns det i musik-Sverige en betydande undervegetation bestående av band som spelade garagerock, rhythm & blues, surfinstrumentaler och powerpop. Minns ni namn som The Playmates, The Pyromaniacs, The Sinners, The Daffodils, The Crimson Shadows, The HiJackers, The Bottle Ups, The Livingstones, The Creeps, Rain Refrain och så då Falköpingsbandet The Mop Tops som överlevt dem alla.

Trots både potential och en osviklig känsla för popmelodier har inte mycket lämnat skivpressarna som burit deras namn. Debuten gjordes redan 1989 med den lovande Ep:n “Run Away”. Året efter fick vi singeln “Everybody´s Girl” och 1995 släppte Velodrome Records det suveräna debutalbumet “Inside“. Därefter några enstaka låtar på olika powerpopsamlingar och så nu, efter tretton års väntan, äntligen cd-uppföljaren.

Mop Tops “Ground Floor Man” bekräftar vad jag alltid misstänkt. Storheten med rockmusiken ligger i att din grannes grabb, med ganska enkla medel, kan visa sig vara den mest begåvade uttolkaren. En ung Nisse Hellberg kom att bli den mest originella svenska förvaltaren av det amerikanska rhythm & blues- och bluesarvet. Robert Johnson spelar Link Wray och surfmusik som ingen annan. Janne Oldeus gjorde soulklassiker på sitt eget sätt och ingen tolkar och vidareförädlar arvet efter The Beatles och The Byrds bättre än låtskrivaren, gitarristen och sångaren Tomas Nilsson.

Men precis lika lite som Hellberg, Oldeus eller Johnson är plagiatörer är Nilsson det. Istället arbetar han i en tradition som började med Byrds och Beatles och vars fortsättning kom att innefatta storheter som The Raspberries, Liverpool Echo, Big Star, The Rocking Horse, Flamin´ Groovies - Shake Some Action-perioden, Dwight Twilley, The Plimsouls, Marshall Crenshaw, Paul Collins, The Spongetones, Tom Petty och The Smithereens.

Tomas Nilsson är dock inte bara låtskrivare. Han och bandet är som ingenjörer med uppgift att bygga ett sofistikerat popsound, där byggstenarna består av: Gretsch- och Rickenbackergitarrer - både sex- och tolvstängade, Voxförstärkare, Hammondorgel, stämsång, tamburin och munspel.

Ett så medvetet och passionerat ljudbygge, som på “Ground Floor Man”, har jag inte hört sedan Cyril Jordan sparkade ut Roy Loney - och därmed lämnade femtiotalet bakom sig - för att med “Shake Some Action”, “Flamin´ Groovies Now” och “Jumping In The Night” förvandla Flamin´ Groovies till det optimala powerpopbandet.

En jämförelse med amerikanska Smithereens ligger nära till hands, men med så starka melodier som i “You Crucify Me“, “Train To Catch“, “Ground Floor Man”, “Please Unlock Your Door”, “Every Day”, “There Will Be Time” och den ljuvliga “Cold Rain” - den sistnämnde är som hämtad från Beatles Lp “Rubber Soul” - visar Mop Tops, att man inte nöjer sig med att bara vara Smithereens förlängda arm till vår del av världen. Idag är det Mop Tops som är förebilden!

/Per Magnusson