Recension
Carter, Carlene
Stronger
(Yep Roc)

Starkare, titeln är perfekt vald. Symboliken står i kö, men det är ändå inte som vi tror.

Titelspåret är en minnesode till lillasyster Rosey, som sådant dock med tillräcklig både i och mellan raderna för att ge en aning självbiografi.

Det var väl minst tio år sedan Carlene Carter gjorde en platta och då ni är intelligenta läsare behöver vi inte här öppna dörren till eländes godisbutik.

Den kvinnliga arvtagerskan till countrymusikens första familj har blivit tillräckligt stark för att åter ställa sig i skivstudion och det med en bunt texter i arrangemang som som både i utförande och reinkarnation är en direkt fortsättning på Carter Familys Bristol-inspelningar.

Inte riktigt allt, något spår är »Blue nun«-stylat och drar ner helhetsintrycket.

Över den tid som det tog att förverkliga »Stronger« är det som om en ängel flugit, viskande ordet försoning. Har man låtit sig dras in och ned i så mycket skit som Carlene Carter, dessutom ha ett familje- och musikarv där nyskapande, talang och skicklighet hela tiden blandats med mentalt osäkerhet (som ni vet var A.P. Carter vad vi kan kalla för en kuf), tar det nog sin tid att landa rätt i livet. Carlene Carter ger intrycket att ha försonats och ur detta kommer den trygga känsla »Stronger« har,

Musikaliskt är det inget nytt, allt är upptäckt tidigare. Bara med den skillnaden att Carlene Carter är för gammal att än en gång skapa sig ett koncept.

Borta är pinup-tjejen från »Blue Nun« och framåt, borta är countryrocktjejen som skamlöst flörtade med den europiska publiken när USA inte var så intresserade, borta är hon som var obekväm i rollen som arvtagare till Sara och Mother Maybell.

In har kommit en stadig kvinna som vet vad hon vill och tar vara på det som finns. Äkta americana, kan man skriva så.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify