Recension
Blandade Artister
Feber 3. Mats Olsson: Pubrock
(Amigo)

Den brittiska pubrocken har sin egen nimbus. Och visst, ingen kan förneka att Hope & Anchor var en fantastisk pub. Jukeboxen i källarvåningen var den bästa. Det var en av de pubar där den opretentiösa rockmusik som kom att sammanföras under beteckningen »pubrock« spelades i mitten av sjuttiotalet, musik som saklöst blandade olika traditioner men ofta med ett stadigt bluesgung som grund.

Pubrocken fick också sin fortsättning i nya vågen. Rhythm & blues-baserade grupper som Count Bishops, Eddie and the Hot Rods och Graham Parkers Rumour var en fortsättning på pubrocken, även om de båda förra växte fram i den nya vågens kölvatten. Viktigare var kanske den kontinuitet som Nick Lowe, Martin Belmont, Ian Dury med flera stod för. De kom från pubrocken, men flöt i nya sammansättningar in i den nya vågen.

Men hur bra var pubrocken? Jag har alltid varit skeptisk. Tio år tidigare skapades den brittiska bluesvågen på järnvägskaféer, pubar och klubbar. I sådana miljöer kom också mycket av den bästa, icke direkt bluesbaserade brittiska sextiotalrocken fram. Kom ihåg att Kinks började spela på sin kvarterspub.

Samtidigt med pubrocken konsoliderades sydstatsrocken, på den amerikanska västkusten gjorde Ry Cooder och Little Feat flera av sina bästa skivor. På den brittiska Canterbury-scenen frodades en glad avantgardism. Vid sidan av sådana skeenden framstår pubrocken mest som en älskvärd bagatell. För egen del minns jag också grupper som Brinsley Schwarz, Kursaal Flyers och Ducks Deluxe som förhållandevis mediokra. Dr Feelgood var knappt ens det.

När Mats Olsson nu samlat en bunt pubrocksfavoriter på sin tredje Feber-samling, som han kort och gott kallar »Pubrock«, blir det också tydligt att musiken knappast åldrats med behag. Låtar jag inte hört sedan jag sålde singlarna för tjugo år sedan men som jag minns som charmiga (som Wreckless Erics »Whole Wide World«) har förlorat sin tjuskraft. Och det som jag tyckte var taffligt redan då har inte blivit bättre, som The Motors, Legend, Lew Lewis, The Pink Fairies, The Inmates och Wilko Johnson’s Solid Senders.

Som några av exemplen visar väljer Olsson att låta pubrocken även inkludera ny musik i samma anda som gjordes senare inom ramen för den nya vågen. Där finns också några av samlingens mer försonande drag, som »Teenage Letter« från Count Bishops ep från 1975, »I Take What I Want« med gruppen sedan den blivit The Bishops och Mike Spensers »Nothing Takes The Place of You«.

Men jag tycker också att Olsson i några fall väljer fel låtar. Varför Nick Lowes tristpunkiga »Heart of the City« i stället för något från ep’n »Bowi«? Men den tendensen är genomgående. Mats Olsson favoriserar låtar med en lättare punkpuls. Är det för att hålla blodcirkulationen igång med rastlösare fotstamp?

Att Olsson låter pubrocken inkludera senare musik i samma anda är helt i sin ordning. Däremot är jag tveksam till att han vidgar genren i sidled med Faces och en låt från Chris Speddings första soloskiva. Det kan knappast relateras till pubrocken, även om Chris Spedding flörtade med punken på några singlar de följande åren.

Men som sagt, pubrocken har sin nimbus. Men kanske har den mer med nostalgi och Double Diamond-suddiga minnen att göra än med musikaliska kvaliteter? Dock, som dokumentation av skeendet, och även som introduktion för dem som inte var med, duger Olssons cd-dubbel fuller väl; cd-utgivningen har inte varit alltför ambitiös.

Fast jag saknar John Otways och Wild Willy Barretts mästerverk »Louisa on A Horse«.

/Magnus Eriksson