Recension
Intveld, James
Have faith
(Molenaart)

Varje år får CMA-galan verbalt stryk av svensk countrys gammelkufar.

Ingenting duger, allt var bättre förr.

Som om country skulle vara en reservatmusik där allt ska låta som förr.

Dessutom, vilket gammelkufarna blundar inför, inte ens förr var country musik med laestadianskt regelverk.

Det var musik som blev som den blev. Den skulle sälja, den anpassades, den utvecklades, den hittade på och bland allt den hittade på var att klä ut musikanterna i någons sorts lantlig arbetarklädsel, som en imagegrej.

Ungefär som att bluesmusiker skulle ha hängselbyxor och stråhatt när de spelade i Europa, därför att den europeiska publiken hade fått för sig att så var de klädda när de satt på sina sydstatsverandor.

När sanningen var att de, precis som deras vita countrykollegor, helst klädde upp sig i kostym och hatt när det var dags att spela.

CMA-galan är inget annat än ett utslag av sin tid och om man inte gillar vad som där hörs och ses kan man ju alltid kolla in James Intveld.

Det är country in på benet, råcountry av det slag jag tror gammelkufarna vurmar för.

Men deras CMA-ilska gör att de aldrig upptäcker James Intveld, han kommer liksom in från fel håll. Rock, lite uppror, filmkarriär och så är han mycket imagemedveten.

Vilket är ju det som är så himla läckert. James Intveld kör James Dean/Hank Williams/Buck Owens/Wynn Stewart-konceptet full ut och han kan göra det med den självsäkerhet som bara den som är medveten om sin talang kan.

Även om vi hoppar över skäggstubben, undertröjan och ciggen i mungipan, det är ändå råcountry.

Ömkliga män som är så övergivna och som gråter och ojar sig alltmedan de romantiserar sitt eget drickande och sin ensamma ritt in i solnedgången.

Om ni minns de countryplattor Rick Nelson gjorde innan han lät håret växa är de en god stämningsreferens. I grunden käcka melodier, men med ett arrangemang som gör att det blir sen aftonmusik än party.

Vare sig det är nyskrivet, då ofta av James Intveld själv, eller äldre nummer finns en helhetskänsla där som gör att man måste lyssna på hela plattan. Varje nytt spår föder en längtan efter nästa.

Den här plattan ska ni unna er att upptäcka själv, här får ni bara reda på att inledande »Pretty world« var en stor hits med flera artister för snart 50 år sedan. Och att nästa spår heter »This place ain´t what it used to be«. Sant, så sant.

/Frank Östergren