Recension
Shepherd, Ashton
Sounds So Good
(MCA Nashville)

Ashton Shepherd kommer från Alabama. Hon är bara tjugotre år. Så sent som för ett år sedan var hon hemmafru och småbarnsmamma. Hon spelade på de lokala klubbarna med sin make och några kompisar. Och hon skrev sånger, mer än 200 sägs det. Och hon gjorde en demo med tre låtar, som hon på vinst och förlust skickade till Universal. Nu finns Ashton Shepherds debutskiva »Sounds So Good« ute.

Det är en klassisk countrymyt, men också en myt som någon gång får reell förankring. De flesta countryartister, inte minst de kvinnliga, har harvat i tio år innan de får chansen att göra en skiva. I det stora kvinnliga, och blue collar-feministiska, uppsvinget under senare delen av 1980-talet och tidigare delen av 1990-talet var de flesta debutanter i trettioårsåldern. Undantag fanns, som Kelly Willis och några till. Det handlade, tvärtemot vad en mansgrisig kritik gärna hävdat, om hårt arbete och begåvning, inte om good looks.

Men ibland talar myten sanning. Ibland leder begåvningen till ett snabbt genombrott. Som för Ashton Shepherd.

Hon har en fyllig röst med massor av twang och en dialekt kryddad med tjocka diftonger. Hon sjunger med lätt grötig frasering och stilrent vibrato. Ashton Shepherd har alltså en röst sprungen direkt ur den rika countrytraditionen. Men allt sitter inte helt rätt ännu. Det finns en gapig tendens i sången som påminner om Natalie Maines mindre lyckade stunder, men det är just bara en tendens, inte något som skämmer uttrycket i stort.

Som låtskrivare är Ashton Shepherd också direkt sprungen ur en rik tradition. Det är tårdrypande ballader med svepande melodier och snärtiga up tempo-låtar i väl avvägd blandning. Vi känner igen allt. Vi har hört det förut, men inte på det här sättet. Detsamma gäller Ashton Shepherds texter. Hon är en klassisk countrylyriker, som i kärnfullt vardagsrealistiska metonymier fångar ett pågående liv.

»I Ain’t Dead Yet« har sagts återkalla Loretta Lynns analyser av moderskapet från 1960-talet, men den har också senare pendanger som Lori Yates »I’m Breaking out of Mummy Jail«, Kathy Matteas »Walking Away A Winner« och Lorrie Morgans »Something in Red«. Men Ashton Shepherd betonar til syvende og sidst plikten: »But I still like a cold beer and a long dirt road / And listenin’ to some Keith Whitley on the radio / Don’t mean I ain’t a good mama, don’t mean I ain’t a good wife / I’m just like anybody else that needs a break from time to time / And I know my obligations, they are met / I may be gettin’ older, but I ain’t dead yet«.

Kanske är det typiskt även för countryns moderna proletärt förankrade feminism: uppbrottet är alltid tillfälligt, upproret provisoriskt. Det förstärker den vardagliga tragik som alltid präglat den socialt medvetna countrylyriken. Den präglas av upprorslusta, men också av luttrad och lätt defaitistisk klarsyn.

Men liksom flera av de närmast föregående decenniernas främsta countrysångerskor vänder Ashton Shepherd också på countryns traditions- och associationstyngda könsstereotyper, inte minst i den eviga triangeln mannen, kvinnan och flaskan: »I had a headache when I woke up this mornin’ / And a picture of you beside my head / And I drank ’til two, ’til I fell on the floor / The whiskey won the battle, but your memory won the war«.

Musikaliskt är Ashton Shepherd lika traditionsmedveten. Dan Dugmore och Scotty Sanders steelgitarrer är en integrerad del av ljudbilden, Joe Spiveys fiddle understryker snyggt den svepande tendensen i melodierna, och John Jorgensen och Kenny Greenbergs gitarrer hugger som alltid så stilrent man kan önska sig.

Skivan heter »Sounds So Good«. Det gör den också.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify