Recension
Andersson Wij, Tomas
En sommar på speed
(Ebeneser/Universal)

Det var, om jag minns rätt, min sista vecka på Expressen. Vi träffades i hans studio, på Söder i Stockholm. Jag hade redan då på känn att intervjun aldrig skulle komma in i tidningen under schlagerskvallertider som dessa, men var nöjd att få träffa någon som jag verkligen var intresserad av, vars svar faktiskt betyder någonting.

Detta var dagen innan »En sommar på speed« släpptes, ett tag sedan nu. Men det känns rätt att skriva ändå. Tomas Andersson Wij var artig, erbjöd mig att använda hans bandspelare när min höll på att falla i bitar. Han berättade om skivan, om det mer bombastiska anslag han ville åt. Vi pratade om religion, om tro. Han berättade att han planerar att flytta till ett hus i Skåne. Bort från Folkungagatan, bort från storstadens stress och jag minns att jag tänkte på låten »Sommar på speed«, precis som nu:

På löpen är det krig och hälsa
Och jag vet att jag borde läsa
Men allt jag vill ha är en tv-tablå för i kväll

Så jag zappar bort en timme till
Och hoppas på ett skratt
Jag tror jag spyr
Mina armar mina händer
Mina tankar inte längre jag som styr

Tomas Andersson Wij har en förmåga när han formulerar sina texter att fånga känslan av resignation, att bara vilja slänga skiten på brasan och gömma sig under täcket. Men även: spottloskor som träffar rädslan rakt i ansiktet, krafttagen som kommer vara räddningen. Omedvetet osäkert, samtidigt mitt i rampljuset, starkare än någonsin. Och denna dualism, detta motsatsförhållande, det som får oss att vilja bli bättre människor, det finns här, i varje känslosträng som får plats på albumet.

Skivans skönhet, dess varsamma handpåläggning, är ett vackert omfamnande av idén att ensam kanske inte är starkast, att längtan efter någon eller något alltid finns, att livets motgångar och spratt inte går att fly – men ändå ler vi vid varje solnedgång.

Det är påminnelsen om den andra chans som alltid finns.

/Mattias Bergqvist

Lyssna på Spotify