Recension
Tindersticks
The Hungry Saw
(Beggars Banquet)

Precis som på skivan: ett piano, en inledning, knappast hoppfullt men ändå rogivande, förtätande. Sist på scen, naturligtvis, Stuart A. Staples. Romantiker och själsdödare. Ensamhetens riddare. Sorgens uttolkare. Mannen som fångar storslagna känslor i finmaskiga nät. Bredvid hans band, tillsammans: Tindersticks.

För de som liksom vi stod andlösa och försökte uppfatta och tolka varje handrörelse, varje nyans i rösten, varje aningslöst leende, var det en fantasisk kväll, något att minnas, att drömma sig tillbaka till.

För han sjunger ju det själv, den gode Staples, i titelspåret:

Hello darkness my old friend
It´s time to jerk those tears again

Och omslaget illustrerar det än mer, med sågen som håller på att dela hjärtat i två. Tindersticks är nattens toner, vinflaskans bästa vän, uppgivenhetens kusin och musik för de som liksom jag egentligen inte är ledsna men tror att vi behöver vara det för att vi sedan ska må bra igen.

»The hungry saw« är visserligen ingen »Can our love…«”, inte heller en »Simple Pleasure«. Men det är en av årets bästa skivor.

Och Stuart A. Staples sjunger lika bra som alltid, uppbackad av ett band som aldrig låter överflödigt, som aldrig gör mer än vad de ska.

»The hungry saw« är ännu ett kapitel i boken om Staples demoner. Precis som mina och dina. Och det är just vad vi behöver när sommaren väntar runt hörnet.

/Mattias Bergqvist

Lyssna på Spotify