Recension
Matthews, Eric
The Imagination Stage
(Empyrean Records/Border)

För mig var Eric Matthews en stor sensation när han kom fram under 90-talets första halva med sin underbara kammarpop mitt i grungevågen. Först prövade han vingarna tillsammans med Richard Davies under gruppnamnet Cardinal med ett mycket lyckat resultat och följde sedan upp det med två alldeles utsökta soloalbum. Samtliga dessa skivor är alldeles livsnödvändiga.

Med sin underbara sångröst som påminner lite grann om Colin Blunstone och snygga popmelodier som andas sent 60-tal, lyckades han med bedriften att gjuta nytt liv i klassiskt popskrivande. Man kan framförallt höra att han lyssnat en hel del på Left Banke, Zombies och Nick Drake. Sen blev det tyst förutom att han dök upp som gästartist då och då. Men efter åtta års väntan bröt han tystnaden 2005 med ett fint comebackalbum. Det följdes upp året efter med en skiva som tyvärr kändes lite halvtrist.

Men nu är det alltså dags att skriva ett nytt kapitel. Nu är han tillbaka på allvar, det är så här jag vill att han ska låta. De sublima stråk och blåsarrangemangen är tillbaka med full kraft och tillför det där lilla extra som han behöver för att fånga mig fullt ut som lyssnare. Eric Matthews har även moderniserat sitt sound något, han har börjat använda syntar och loopar dock på ett mycket sparsamt sätt.

Det är inte alltid alldeles lätt att få till det när man spelar alla instrument själv, men han lyckas på ett alldeles förträffligt sätt. Allting är mycket följsamt framfört med smarta arrangemang där varje instrument och sånginsats ligger på rätt plats.

Den lilla kritik jag har är att att albumet känns lite långt, det hade inte skadat om han hade skalat bort ett par låtar.

Som helhet är det här dock ädelpop av mycket hög klass och så här övertygande har inte Eric Matthews låtit sedan 90-talet.

/Johan Annetorp

Lyssna på Spotify