Recension
John and the Sisters
John and the Sisters
(Northern Blues)

I en källare i utkanten av Toronto träffas en fredagskväll ett gäng grabbar som börjar närma sig medelåldern. Stället ser ut som en loppmarknad och på golvet ligger de vanliga manliga attributen; tomma ölburkar, fimpar och pizzakartonger. I ett hörn står en rigg med inspelningsutrustning. Instrumenten, som grabbarna alltid har med sig, rutinerade som de är, kanske kommer till användning trots allt.

En lirare som heter Kevin i förnamn och Breit i efternamn har en gitarr och är den som styr upp grejerna, mest för att de andra vet att han spelat med en brutta som heter Norah och pillat på en engelska som heter Cassandra. Det ger honom lite cred. Han har ett gäng skönt bluesiga riff liggande som grabbarna lattjar lite lättjefullt med och gör om till låtar. John, med det skojiga efternamnet Dickie, sjunger. Det har han gjort förr, och han har gjort det bra. Det gör han nu också.

Saker och ting börjar ta form. Ibland bryr de sig inte så mycket om att strukturera, utan litar på stundens ingivelse, andra gånger är de mer instinktivt medvetna om hur det ska låta, men de är hela tiden fullt koncentrerade på att skapa flyt och sväng. De spelar såklart in alltihop i flykten, hela gänget stående, eller sittande, tillsammans på det kalla golvet. Det låter som det ser ut; stökigt, ruffigt och halvgalet, men samtidigt gemytligt och ledigt. Det är lågt i tak i källaren, men musikaliskt finns inga övre gränser.

De har inga problem med att låna från andra. »Only One« är inget annat än Stevie Wonders »Higher Ground« i halvtempo, »Pralene« är Little Richard på acid och »Too Damn Big« är Howlin’ Wolfs värsta mardröm. Och »Love To Stay, I Gotta Go« är allt detta på samma gång. Fler gamla polare dyker upp i källaren, folk som har både sax och trumpet med sig, och så en brutta. Hon får också sjunga lite. Och Kevins brorsa får till och med tala in lite funderingar, kompat av lite förströdda blåsfraseringar. Det kan säkert komma till användning.

Kvällen blir till morgon och till kväll och morgon och kväll igen innan grabbarna är nöjda. De tumlar ut från studion, in i närmsta bar för att fira avslutat arbete. De har med sig en kopia av det de spelat in och bartendern stoppar den i stereon. Folk på golvet stannar upp för ett ögonblick, börjar gunga lite med knäna och snart har bartendern fått höja volymen till max.

Natten har bara börjat och John, Kevin och deras systrar lutar sig nöjda tillbaka mot bardisken, efter en helg som varit en sonisk, brinnande upplevelse av kosmisk blues och lössläppt kreativitet. Nu har du chansen att få uppleva den också.

/Ola Karlsson