Recension
Blandade Artister
The Unbroken Circle - The Musical Heritage Of The Carter Family
(Dualtone)

Hyllningsskivor till countryartister är högriskprojekt. Det har kommit blott alltför många skivor som spretat åt alltför skiftande håll. Ofta har föremålet för hyllningen mest blivit en förevändning för olika artisters vilja att exponera sin obesvarade kärlek till traditionsmedveten countrymusik.
Men det finns undantag. Merle Haggard-tributen »Tulare Dust« och förra årets hyllning till Dolly Parton, »Just Because I’m A Woman«, fungerade. Den förra blandade artister från vitt skilda håll, men alla hade ett förhållande till Haggard och gjorde på en gång personliga och meningsfulla tolkningar av flera av hans bästa sånger. Och Parton-skivan fick karaktär av det sammanhållna kompet, där flera av Sugar Hills bästa bluegrassmusiker gav musiken en tydlig riktning.
Även »The Unbroken Circle« får stark inre konstans av det täta och akustiskt präglade kompet. Sättningarna skiftar, men de återskapar alla det särpräglade Carter Family-soundet.
Och frontartisterna är valda med stor omsorg. Släkten (eller släkt-i-släkten) bildar ett centrum med en ärrad Johnny Cash i »Engine One-Forty-Three«, hans dotter Rosanne i en mjukt framrullande tolkning av »The Winding Stream« och June Carter Cash i en möjligen alltför sargad »Hold Fast to the Right«. Då är det roligare att höra A.P. och Sara Carters barn Joe och Janette i »Little Moses«. Joe och Janette har mest pietetsfullt hållit arvet vid liv, och vid åttioett års ålder visar Janette obruten kraft både i sång och på cittra.
I övrigt kan vi höra bland andra Willie Nelson, Ricky Skaggs med The Whites, John Prine (som förlorat en del i vokal skärpa), Emmylou Harris (som sjunger bättre än på länge), George Jones, Marty Stuart, Del McCoury, alltså a round-up of the usual suspects. Och alla är bra.
Men den stora överraskningen är Sheryl Crow. Liksom Norah Jones i en del countryfärgade sammanhang visat äkta kärlek till musikformen, framför Ms Crow »No Depression in Heaven«, framlyft av lite lagom stompiga gitarrer och Larry Campbells sorgtungt old timey-mättade fiddle, med absolut närvaro och vacker twang på rösten.

/Magnus Eriksson