Recension
Fehling, Annika
Good For You: The Best of Annika Fehling 2.0
(Rootsy.nu)

För att använda ett i akademiska kretsar formellt uttryckssätt, först ett tillkännagivande.

Den här CD:n har tidigare funnits i en version för den svenska marknaden. Den här versionen är helt engelskspråkig, dessutom kryddad med två nya spår plus en remix av titelspåret.

Nu till texten.

Som gotlänning blir man extra rak i ryggen, ja, lite mallig som man säger på ön.

Att någon lite på chans kan lämna sina skånska rötter, flytta till Gotland och där bli så betagen och så inspirerad att det resulterar i den bästa americana Sverige hört.

Gotland som inspiration modell Austin.

Hmm. Men något är det med Annika Fehlings väsen som gör att den musik hon framför letar sig fram till de känsliga punkter.

Kort innan jag skriver den här texten stod jag och tittade ut genom fönstret, i sjön nedanför simmar svanparet och Annika Fehling sjunger »When the rain comes down« och jag minns en bonad min morfar sin sista tid i livet hade på väggen och på den var det en svan som simmade i en sjö.

Att skriva och säga sådant är pretentiöst. Mina minnen, min sorg, mitt är inte mer värt än andras. Men Annika Fehlings musik ger mig tillåtelse att mentalt föras bort och det utan att skämmas om tankarna till och med blir egoistisk ömkande.

Annika Fehling är för mig ganska obekant, något gotländskt gemensamt har vi inte. Utan snarare har jag betraktat hennes göranden som ett utnyttjande av Gotland som bas för uppmärksamhet. Där syns man, där omskrivs komponererande av minsta ton, där finns utrymmet.

Men det blev tydligen kärlek och både tagande och givande och den egna ledstjärnan fick fast form.

Eftersom jag gillar americana är det givetvis de inslagen på samlingsplattan jag helst och mest tar till mig. Här finns ett bayoumålande som, jo, det måste till referenser, ger associationer till Anne Savoy, Linda Ronstadt, en ung Carina Wessman och Elisabeth Andreasson i sina countryutflykter.

Det stora ligger i självklarheten. Jag älskar svenska nycountrygrupper som Pilgrim, men där finns ett mått att naivt avståndsinbillning som gör att pastichen ibland tar över. Annika Fehling står på stadigare grund, ålder givetvis. Men också valet att detta inte är en tillfällig utflykt utan en lång resa.

Omgivningen med musiker som tänker på samma resa ger färden ännu mer substans. Ni andra är inte glömda, men förlåt att jag här bara nämner Lasse Englund. Slide guitar the country blues way. Jag vet, jag propagerar för att Sverige talar och skriver vi svenska, men hans insats gör att jag ger mig rätt att strunta i min egen princip.

Av de två nya spåren vill jag speciellt nämna omgörningen av Townes van Zandt »Lugns« till ett svenskt mörkt skogsarrangemang. Så kan bara den göra som läst de böcker där de döda talar.

/Frank Östergren