Recension
Wagoner, Porter
The Cold Hard Facts of Life
(Bear Family)

Fyra månader innan sin död i oktober förra året släppte Porter Wagoner sitt sista album, det smått sensationella “Wagonmaster”. Wagoner var, med all rätt, stolt och glad över vad han och producenten Marty Stuart hade åstadkommit. Sånger som “Albert Erving”, “Brother Harold Dee” och “Committed To Parkview” visade att han hade kvar förmågan att levandegöra udda existensers öden. Den behagliga barytonrösten var fortfarande i form, även om åldern naturligtvis satt sina spår. Men herregud, karln var åttio år!

För första gången släpps nu i samlad form Wagoners så kallade konceptalbum, som tillsammans utgör ett koncentrat av människans tillkortakommanden: “Confessions of A Broken Man” - 1966, “Soul of A Convict And Other Great Prison Songs” - 1967, “The Cold Hard Facts of Life” - 1967, “The Bottom of The Bottle” - 1968, “The Carroll County Accident” - 1969 och “Skid Row Joe / Down In The Alley” - 1970.

Sex Lp-skivor samlade på tre Cd:n under den talande titeln “The Cold Hard Facts of Life”. I centrum för berättelserna - alla från livet baksida - står män med brustna hjärtan, alkoholister, uteliggare, tiggare, fängelsekunder och hustrumördare. Porter Wagoner synliggör mänskliga svagheter som svartsjuka, otrohet, dålig karaktär, okontrollerat temperament och tvivel i tron.

Vi får följa män som betraktar barer som sina hem. Den olycksdrabbade Skid Row Joe som förlorat allt och inte längre släpps in på barer utan tvingas tigga ihop till en fylla. Mördare som får leva resten av sina liv med snaggat huvud och inte längre kan se solen gå ner. Barn som tvingas söka efter sina fäder under ett nummer istället för ett namn. Mrs. Johns nummer två som vill lämna Mr. Johns och skräckslagen måste lyssna på den iskalla berättelsen om vad som hände Mrs. Johns nummer ett.

Wagoner är inte rädd att kliva över sentimentalitetens gräns när han ger röst åt en krossad mans bekännelse och blottar ensamhet vars enda bot är flaskan. Eller beskriver mannen som aldrig blivit älskad av någon annan än möjligen sin mor och begravs på billigaste sätt utan närvarande sörjande.

Trots att Wagoner själv var måttlig med spriten och inte gärna uppträdde på ställen där den serverades, tar han oss med på en resa genom alkoholdimmor, förstörda karriärer och kvaddade förhållanden. Ömsom reciterande, ömsom sjungande ger han oss vittnesmål från en verklighet som egentligen inte var hans egen. Skickligt använder han sig av vårt behov av det sentimentala för att få oss att tro på vad han har att berätta.

Fungerar det?

Ja, varför inte? Johnny Cash var ju lika lite fängelsekund som Wagoner var uteliggare eller alkoholist. Båda hade dock förmåga att leva sig in i och skildra vilsna själar på ett sätt som både låter trovärdigt och ökar vår kunskap om att alla inte är lyckligt lottade!

Vid tiden för de här skivorna var Wagoner en etablerad artist. Redan 1952 fick han kontrakt med RCA och ett par år därefter tog hans skivförsäljning fart ordentligt. Hans TV-show “The Porter Wagoner Show” sändes varje vecka och var, trots dess låga budget, under hela sextiotalet en av Amerikas mest populära countryshower.

När jag - efter nära tre timmar av mänsklig olycka - kommer fram till svartsjukedramat “Banks of The Ohio” kan jag inte annat än kapitulera. Stämsången i verserna är så utsökt att vid det här laget kan Wagoner sälja mig vad som helst.

Innan sin död fick Porter Wagoner uppleva ett ökat intresse för sin person och sin musik. En ny generation country- och altcountryartister tilltalades av de både humana och bisarra texterna i hans sånger. I bjärt kontrast till de ofta morbida historierna stod inte bara hans mjuka röst, utan hela Wagoners yttre - det stora ljusa håret och de pråliga kostymerna. Kanske är det just motsättningen som gör honom så spännande och tilltalar unga lyssnare av countrymusik.

Neko Case och duon The White Stripes bjöd in Wagoner att uppträda på sina konserter. Det australiensiska skivbolaget OMNI Records gav 2006 ut den fullständigt lysande samlingen “Porter Wagner - The Rubber Room”. Där får vi bl a möta psykisk instabilitet i titellåten “The Rubber Room” och ondskan själv, personifierad av styvfadern, i “Jim Johnson“.

Sammantaget motsvarar boxen “The Cold Hard Facts of Life” våra allra värsta mardrömmar! Den tungsinte kan dock finna tröst i att det alltid finns någon annan stackars sate som har det värre!

/Per Magnusson

Lyssna på Spotify