Recension
Roomful Of Blues
Raisin´ A Ruckus
(Alligator)

Finns begreppet ”gladblues”?

Annars etablerar jag det här och nu. För det är vad jag tycker Roomful of Blues har gett oss alltsedan den elegante gitarristen Duke Robillard och den lika skickliga pianisten Al Copely bildade bandet i Rhode Island 1967.

Precis som i ett fotbollslag har spelarna i Roomful under årens lopp lagt av en efter en och ersatts av nya. Så namnet lever vidare och viljan är densamma: att ge järnet med fräna blåsarrangemang och ett tungt gung i kompet bakom sångaren, som för närvarande heter Dave Howard.

Min äldsta platta med bandet heter Live at Lupo´s och kom på vinyl 1986. Då fanns det flera olika medlemmar som sjöng, t ex Curtis Selgado och Ron Levy. Sedan dess är samtliga namn utbytta och totalt har cirka 50 man spelat i Roomful.

Framför allt har man varit ett turnéband som har kuskat runt i USA så gott som oavbrutet, ofta med gäster som t ex Big Joe Turner och Earl King i laget. Bandets blåssektion har dessutom jobbat i studion för att förgylla andra artisters plattor. Men hittar den bl a hos Steve Ray Vaughn, Pat Benatar och Colin James.

Vi pratar alltså om en institution, även om kvaliteten kanske inte alltid har varit densamma som när bandet spelade in sin liveplatta på hemmaplanen Lupo´s i Providence, RI. Man får här intrycket att Roomful är ett band man ska uppleva levande och gärna med gästartister – som på Lupo´s där Steve Berlin, David Hidalgo och Cesar Rosas stiger in på planen. Bättre kan det inte bli.

Så när det nu kommer en ny studioplatta med dagens upplaga av Roomful, känns den först aningen blek i mina öron. Det är som i fotbollen: nya spelare kan inte alltid leva upp till sina föregångare. Dagens Malmö FF riskerar alltid att bli jämfört med en upplaga från förr och det finns ingen Bosse Larsson idag.

Hade jag å andra sidan inte haft något att jämföra med, om »Raisin´ A Ruckus« var min första platta med Roomful of Blues, så skulle jag säkert tycka att den är en sån där platta som blir som en vitamininjektion i kroppen. Det är musik som värmer. Den höjer tempen. Man blir glad. Och jag tror inte det finns någon annan mening med Roomful of Blues än att göra sin publik på gott humör.

Lyssnar man riktigt noga på de 14 låtarna, så upptäcker man dessutom att på spår 11 kommer det in en gästvokalist som heter Bethie Vachon, som dessutom är gift med dagens bandleader, gitarristen Chris Vachon. Låten, ”While I Can”, är den största musikaliska behållningen på Roomful of Blues nya album.

/Rune Häger